Vecka 36

Tack och lov för att solen gick i moln ett par dagar! Värmen är inte speciellt nådig mot en gravid kvinna har jag upptäckt.... jag gick upp 3 ½ kg på tre dagar så ni kan ju säkerligen förstå att jag var aningen svälld!!

Jag var ju till barnmorskan i förra veckan och var helt säker på att jag skulle bli sjukskriven med tanke på hur jag mådde. Hon blev lite orolig där ett tag att jag hade åkt på havandeskapsförgiftning, men trots höjt blodtryck och min fantastiska svullnad så var jag tydligen frisk. Jag hade ingen äggvita i urinen så då var det tydligen lugnt, men om jag skulle få ont i magen eller känna mig konstig så skulle jag kontakta förlossningen på stört. Problemet är ju att jag inte känner mig annat än konstig nu för tiden, men jag antar att jag kommer att förstå vad hon menar om symptomen skulle uppstå!!!

Kände mig helt gråtfärdig när jag lämnade BM-mottagningen. Var otroligt besviken på att jag inte skulle få bli sjukskriven och få vila upp mig. Jag hade helt enkelt gett upp och kände att jag inte orkade mer - men den här veckan så känns allt lite lättare igen! Tur att det vänder fort!! Men mycket beror nog på att värmen lättat lite så att jag kan ta mig fram som en normal människa!!!!

Men med lillen så var då allt bara bra med lillen iallafall och det är ju det som är huvudsaken!!!! Han växer och växer. Magen mätte 36 cm och hans hjärtljud låg på 142. Eftersom att jag tycker att det är så fruktansvärt obehagligt när det ska kännas om huvudet är fixerat eller inte så blev det lite svårt - jag vrider mig som en orm för att slippa undan. Så med reservation var huvudet fortfarande ruckbart, men hon kunde ju inte säga säkert där.....

Min kära vän D har iallafall fått sin bebis nu - en stor, liten tjej blev det. Är superlycklig för hennes skull och avundsjuk för att hon har allt avklarat medan jag fortfarande sitter här med min tjockmage! Den dunderkvinnan klarade av sin förlossning utan bedövning, inte frivilligt kanske men hon gjorde det, det skulle jag aldrig klara!!!! Hon är en fantastisk människa på väldigt många vis!!!

En gång i tiden så hade jag ju stora planer på att jobba fram tills midsommar, men nu har jag då tagit mitt förnuft till fånga och bestämt mig för att jag jobbar denna veckan och nästa - sedan får det vara bra för min del!! Jag ska passa på att ha ett par lugna veckor för mig själv, påtandes i solen på Täppan och liggandes i en Baden-Baden läsa mina nyinköpta böcker och bara njuta av lugn och ro!!! Det är planen iallafall men vi får väl se hur det går med den saken!!!

Magen har tydligen sjunkit ner på mig idag. Det var det första en arbetskamrat sade i morse, och när jag gluttar ner på den så ligger den nog kanske aningen lägre än förut - hoppas kan man ju iallafall!!! Den ska ju sjunka vid den här tiden så det är ju bara bra om den gör som den ska! Annars så börjar jag få det svårt att ligga skönt i sängen på kvällarna, ryggen molar och ingen ställning känns riktigt bra. Vet inte om det beror på att jag är så van med soffan efter alla dessa snarkande nätter.... Jag får ordentliga sammandragningar emellanåt och kanske, kanske något som ska vara förvärkar. Men de är svaga och inte allt för oroväckande så jag är tveksam där!

Lillen bökar runt som vanligt men sparkarna har nästan helt upphört. Det är mera bök och puff som gäller. Han skjuter ut stjärten så magen min blir helt oval eller så trycker han ut en fot i sida så man får som en böld på magen! Det är hur kul som helst nu att ligga och kolla in vad han sysslar med, hela magen förflyttar sig runt och formar om sig i alla möjliga olika former! Det är action hela tiden!!!

Ha det gott tills nästa vecka!!

Vecka 37

Nä, nu tycker jag fasen synd om mig själv! Ska man behöva gå runt och se ut så här??? I fredags tog mina fötter abnorma proportioner - det värkte i fötter och ben för de hade svällt så fantastiskt mycket bara under dagen. Jag kunde inte ens ha mina sandaler, de är av Birkenstock-typ och de enda skor jag får på mig överhuvudet taget nu för tiden. De satt "fast" på foten endast genom att det nedersta spännet var knäppt - de andra fick jag inte igen ens!!! Här går man till jobbet i sandaler och kommer hem barfota..... Och inte nog med det, jag slår i tårna lite här och var. Eftersom de är sprängfyllda av vätska så pekar de ju åt ett helt annat håll än man är van vid.....

Måste ju för böveln bli sjukskriven på onsdag när jag ska till barnmorskan annars är det ju något som är fel! Det är helt jävla bisarrt att det ska vara sådan skillnad mellan olika län och landsting när det gäller rätten till att få vara sjukskriven som gravid! Det är otroligt bra att det äntligen har kommit igång en diskussion angående detta även på regeringsnivå - men vad hjälper det mig nu??? Här i Gävle hjälper det nog inte med att krypa in på barnmorskemottagningen ens för att det ska räknas som att gränsen är nådd..... Man får rådet att ta av de fattiga föräldradagarna man får, men de vill man ju faktiskt ha när barnet kommer - de ska ju räcka länge så den stackarn inte behöver börja på dagis allt för tidigt!!!

I morse tog det mig 25 minuter att ta mig till jobbet, vanligtvis högst 10... hade sådana fruktansvärda sammandragningar i ljumskarna så det nästan inte gick att lyfta fötterna ifrån marken. Fick nästan panik över hur ont det gjorde, och ännu mer panik när jag tänkte på att det säkert var som en fis i rymden om man skulle jämföra med själva förlossningen!!! Herregud, vad har man gett sig in på??? Förutom denna tanke av plötslig klarhet som slog mig så måste jag säga att jag verkligen har blivit annorlunda mot slutet av graviditeten när det gäller tankar och skräck inför förlossningen. I början fick jag ju svettbrytningar bara jag hörde talas om förlossningar och slemproppar - nu skulle jag kunna ge en hel del för att få se den där ploppen flyga all världens väg! Visst är jag beredd på att förlossningen kommer att göra så otroligt ont och säkerligen slå allt i smärtväg jag hittills har varit med om - MEN - låt det vara så då, alltid lär jag mig något av det hela. Det absolut viktigaste just nu är att lillen mår bra och att vi kommer att klara av det här tillsammans!!! För nu för tiden ligger min största oro i om lillen rör sig eller inte. Är skräckslagen inför tanken på att något skulle kunna hända med honom nu när vi är så otroligt nära mållinjen! Varje gång (och det är ofta vill jag lova...) jag är upp på natten och kissar så måste jag känna att lillen rör sig innan jag kan somna om igen. Vill han inte göra det frivilligt så trycker jag och kittlar och gör allt som står i min makt för att irritera honom så pass att han smäller i med en hand eller trycker ifrån med en fot! Då somnar mamma nöjd och trygg - stackars barn!!!

Annars har mina snarkproblem ökat till orkanstyrka! JAG kan inte ens sova numera för att jag låter så förbannat mycket! Idag har jag varit på Apoteket och inköpt nässpray, fast jag vet att jag inte borde - men jag måste ju få en blund i ögonen jag också om jag ska orka med att föda barn överhuvudet taget, och jag är inte särskilt orolig över att eventuellt utveckla ett beroende av nässprayen, som jag har hört att väldigt många gör, för det är bland det äckligaste jag vet och inte har jag så himla lätt att fastna i olika laster heller för den delen - så nu chansar jag på att sprayen hjälper!!! Och framförallt så ber jag till högre makter om att eländet ska få ett slut så fort lill-Jonken har tittat ut!

I fredags fick jag bebisbesök, D kom med sin ljuvliga lilla flicka! Hua, va liten hon var och va läskigt det var att hålla i en sådan liten rackare. När hon satte i halsen fick jag panik och skickade iväg henne till stolta moderns trygga famn fortare än kvickt! Det känns helt overkligt att vi snart kommer att ha en sådan mini-människa hos oss. Hur ska det gå?? Fast jag tror verkligen att det blir annat med sin egen bebis. Man är nog självklart alldeles stollig av oro flera gånger om dagen, men man lär sig nog ganska så snart att tolka barnets olika signaler och inte hetsa upp sig för minsta hosta - det är i varje fall vad jag hoppas på annars blir det sluten psykvård för mig inom ett par månader!!

Ja, annars så har dagen innehållit massiva sammandragningar mest hela tiden så nu går jag ju verkligen runt och tror att jag snart ska föda barn, så vi får väl se hur det ser ut i nästa dagboksanteckning!!!! Antagligen har fortfarande min badboll kvar där i fram.......

Ha det gott tills dess!!!!

Vecka 38

Badbollen är kvar... inget nytt har hänt under veckan som gått utan jag sitter kvar här och väntar och längtar! Men datumet närmar sig ju med stormsteg så det är väl bara att ta dagarna som de kommer kan jag tänka! Jag har ju bara 11 dagar kvar till datumet nu!!!!!

Var till barnmorskan förra onsdagen. Blodtrycket var ännu högre och kilona med vätska hade ökat de också, men fortfarande inget äggvita i urinen. Jag blev avrådd ifrån att fortsätta arbeta och istället börja tänka på att jag måste vila inför förlossningen - men sjukskriven det blev jag inte! Men tack vare en superchef (kvinnlig så klart!!!) så har jag fått mig fyra lediga dagar den här veckan och bara jobbat en - så nu i onsdags när jag var på återbesök hos barnmorskan så hade blodtrycket genast sjunkit och jag hade även gått ner ett kilo, så det gav verkligen resultat på en gång!! Jag försöker verkligen att ta det lugnt de dagar jag har haft ledigt. Jag ligger på soffan med fötterna i högläge och läser eller kollar på fotboll, tar mig en tupplur vid behov och verkligen njuter av ledigheten och lugnet. Det enda ansträngande jag har gjort i veckan var att städa i lillens blivande rum, satt upp gardiner där och bäddat i hans lilla korg.

Nässprayen jag införskaffade i förra veckan för att bli av med mina snarkningar hjälpte lika bra som alla andra små knep jag har provat på under den här graviditeten - alltså inte ett smack!!! Men jag hade nog inte förväntat mig något annat heller, så soffan och jag fortsätter att umgås om nätterna!!!

Har tänkt på att det säkerligen kommer att kännas väldigt tomt i magen när lillen väl har kommit ut. Jag kommer nog att sakna alla rörelser och små volter han gör!! Fast och andra sidan så får jag ju hålla att pussa och känna på honom dagarna i ända istället!!
Och trots alla krämpor som hans kära mor har dragit på sig så här mot slutet så mår åtminstone Lill-Jonken bra! Hjärtljuden är starka och jämna och magen växer enligt kurvan. Barnmorskan sade att: "den här bebisen mår bra han" när vi var där sist och det kändes så otroligt skönt att höra!!! Han har fortfarande inte fixerat sig så om vattnet skulle gå nu så är det bara för mig att lägga mig ner och ringa förlossningen direkt för tydligen är det risk att navelsträngen kommer ut före bebisen annars och det är inte bra! Men om värkarna sätter igång först så är det inget problem för då glider han automatiskt ner i rätt läge!!

Alla frågar om jag inte har några känningar men jag vet ju inte riktigt vad de menar... visst trycker det väl på en hel del ibland och värker och drar men om det är det som är känningarna vet jag ju inte... i sådana fall så har jag ju det!! Ibland känns det riktigt knepigt faktiskt. Om jag ska beskriva det så känns det ungefär som om han ligger och trycker med pekfingret som om han försöker sticka hål på fosterhinnan, en smått bisarr känsla!!!

Nu i onsdags var det sista gången jag fick gå till "min" barnmorska så om jag nu hinner med några fler besök (vilket jag då såklart hoppas att jag inte gör) så blir det hos hennes semestervikarie. Men i onsdags fick jag veta att hon skulle jobba två veckor på förlossningen innan semestern så hon trodde att vi skulle hinnas ses där! Och det hoppas ju jag också!!!

Ha det gott tills nästa vecka!!!

Vecka 39/40

Tro det eller ej - men nu sitter man här på övertid... Lill-Jonken vill verkligen inte komma ut!! Han skiter fullständigt i att alla andra längtar efter att få se honom och att mamma snart blir galen av att släpa omkring på sin kroppshydda... det kommer att bli en obstinat liten unge det här!!!!

Dagarna går väldigt sakta nu. Jag försöker verkligen att sysselsätta mig med andra tankar än på nedsläppet, men det är svårt måste jag säga. Varje kväll jag lägger mig så tänker jag att i natt så kanske det sätter igång och varje morgon jag vaknar så känner jag mig lika snopen, men tänker positivt att det kanske kommer igång under dagen men icke!!!! Jag trodde ju aldrig att jag skulle gå tiden ut till att börja med så nu när jag är en hel dag över datumet så känns det ju som en evighet!!
Jag startade iallafall min föräldraledighet nu i måndags så jag kan spendera mina dagar som jag vill - det blir för det mesta i ryggläge på soffan om jag nu inte får något ryck och bestämmer mig för att ungen ska ut och ger mig iväg på en långpromenad eller något liknande. Men det funkar ju lika bra med de knepen som med att bli av med snarkningarna... noll alltså!!! Sedan är det inte värt att försöka sig på allt för mycket ansträngande aktiviteter för blivande fadern har gått och blivit mer än lovligt överbeskyddande! Men det tänker jag inte klaga över för det är så otroligt härligt att bli lite bortskämd och ompysslad av honom!!!!! Han är verkligen den bästa mannen i hela världen - fast det var ju därför jag ville ha barn med honom också!!!!!

Hos barnmorskan har jag hunnit vara två gånger sedan sist. Jag har fått gått på täta kontroller här mot slutet då mitt blodtryck är lite väl högt och jag har fått några slags stickor så jag får kolla min urin varje morgon så att det inte har kommit socker. Det känns hur tryggt som helst att stå under hårdbevakning, jag är inte ett dugg orolig för min och lillens hälsa!!! Svullnaden i kroppen har i varje fall blivit mycket bättre så det är lite lättare att ta sig fram på fötterna nu.
Ska på en (sista????) koll i morgon också. Jag kommer så väl ihåg när jag fick den tiden för massor av månader sedan - väldigt kaxigt meddelade jag min barnmorska att visst var det bra att vi satt upp en tid så där efter datumet för bebisen, men att chansen var mindre än noll att jag skulle komma på det besöket eftersom att min lilla klimp skulle vara ute vid det laget... tänk så fel man kan ha då!!!

Men visst börjar det kännas i kroppen att det är något på gång! Det trycker på bra neråt med jämna mellanrum och nog har jag lite förvärkar, men det känns ändå som om det är lite väl långt kvar tills det är på "riktigt". Vaknade en natt här och tänkte att nu var det nog dax, jag hade så himla ont i magen att jag blev alldeles kallsvettig, men efter en stund så blev det bättre. Jag måste faktiskt erkänna att paniken kom smygandes där ett tag, den där gamla välbekanta känslan av att man har tagit sig vatten över huvudet... smärtan och jag är inte de bästa vänner sedan tidigare och jag är nog lite orolig ändå över hur ont det hela har tänkt att göra. Men det blir som det blir och det är inte läge att börja ångra sig nu precis!!

Håll nu tummarna för att Lill-Jonken har kommit ut tills det är dags för nästa dagboksanteckning! Ha det gott tills dess!!!

Vecka 41

Jo, det är sant - den lilla räkan har fortfarande inte behagat att komma ut till sin kära mor... De här sista tre veckorna har känts lika långa som hela graviditeten sammanslaget. Det finns liksom inget man kan göra för att lura ut honom heller och alla ringer och frågar varje dag om det verkligen är sant att jag fortfarande är hemma. Maktlösheten har tagit över och jag känner mig lite smått skeptisk till att grabben någonsin kommer att bestämma sig för att det är dags för stora, vida världen...

I söndags var vi iallafall uppe på förlossningen. Ett litet genrep kan man kanske kalla det för... Redan på lördag kväll började jag fundera över att jag var så himla fuktig och på söndag morgon så sipprade det vätska som rann efter benen. Tjoho, nu har vattnet gått! skrek jag till Johan och ringde förlossningen för att fråga om det kunde vara så. Fick svaret att det kunde ju vara så att det gått ett hål på hinnan och att det sipprade ut vatten eller att det kanske kunde vara flytningar. Flytningar uteslöt ju jag direkt för sådan rinner inte efter benen på folk, så självklart var det lite fostervatten och inget annat!!!!! Vi skulle i vilket fall komma upp och kolla för säkerhets skull. Så blivande morfar kom och körde upp oss till förlossningen där de tog någon slags kurva på magen och sedan kom doktorn och rotade runt där nere med en spatel - vilket definitivt inte var en trevlig upplevelse - och konstaterade att det inte var något annat än vattniga flytningar. Så det var bara att gå hem igen, besviken men inte ett dugg förvånad!!! Jo, kanske ändå över att flytningar verkligen kan vara så pass rikliga, men inte över att vi fick åka hem tomhänta!!!!!!

Idag var det dags för ännu ett besök hos barnmorskan. Blodtrycket håller sig stadigt på samma nivå så ingen utav oss är så särskilt oroliga över att det ska galoppera iväg så här på slutet, det är ju inte så att man direkt anstränger sig om dagarna!! Och lillen mår ju trots allt bra där inne i magen så jag ska ju kanske inte klaga så mycket. Men en positiv sak har iallafall hänt idag!!!!! När jag lämnade urinprovet hos BM så såg vi att det var en liten slemmig sträng av blod som flöt runt där. Så nu verkar det ju åtminstone som om slemproppen håller på att ge med sig, så kanske jag slipper gå och vagga runt här hemma ännu en vecka... Och visst kunde det vara ett tecken på att det var något stort på gång med de rikliga flytningarna också!! Håller tummarna för tusende gången i ordningen!!!!


I morgon ska vi iallafall ringa till förlossningen igen för att beställa tid för ännu ett ultraljud. Det ska tydligen göras när man är i vecka 41+2, och det ska vara i helgen enligt min barnmorska, fast enligt mig är det på fredag. Här har man gått runt och varit gravid i 10 månader snart och har fortfarande ingen som helst koll på hur de räknar det där egentligen!!! Men åter till ultraljudet. Det görs för att kolla så att det finns tillräckligt med fostervatten och så att barnet får den näring det behöver via navelsträngen. Om allt är bra så får man fortsätta att lulla runt med feta fötter ett par dagar till. Jag tror att de sätter igång en runt två veckors övertid, men förhoppningsvis så ska väl lillen själv har satt igång det hela vid det laget!!!

Ja, jag säger som vanligt jag: Ha det gott tills nästa vecka, för det känns som om jag kommer att hinna med ännu en dagboksanteckning innan den här ungen har tittat ut!!!!!

Nu är han här!!

Den 7/7 kl 20:52 kom han äntligen ut våran Lill-Jonken efter 18 timmar på förlossningen. Han vägde 4 980 g och var 58 cm lång med ett huvudmått på 39,5 cm, så liten är kanske en överdrift...
Här kommer berättelsen på hur allt gick till!!!

Onsdagen passerade utan att göra större väsen av sig. Det kom lite blodigt slem i toaletten men inget mer. Börjar bli extremt jobbigt med toalettbesöken!! Minst en gång i timmen måste jag upp och kissa varje natt, och så fort jag har torkat mig så känner jag mig minst lika nödig igen..... Det är lite svårt att samla krafter och vila ut inför en förlossning när man inte får sova mer än en timme åt gången!!! Men jag försöker att ta igen det genom att sova en timme på dagen, konstigt nog så känns det inte alls lika nödigt då......

Torsdag morgon går jag på toa vid 06-tiden. Inte har det blivit mycket sömn i natt heller. Mycket slem och blod!!!! Har proppen då äntligen släppt???!! Blir så till mig i trasorna att jag helt enkelt inte kan sova mer utan går upp och fikar. Den här dagen kommer att bli låååång!!!! Värkarna sätter igång vid 13-tiden på dagen och framåt 16 så kommer de med 10 minuters mellanrum. Är såååå trött, så jag ligger och försöker ta igen all min förlorade sömn och ladda batterierna inför förlossningen som jag snart tror är här. Går tidigt till sängs med oregelbundna värkar på mellan 10-20 minuter.

Fredag morgon är jag helt utpumpad. Att man kan ha så ont och ändå känns det på något vis inte som om det kanske inte riktigt är dags... Hur ska det här sluta?? Har tid hos barnmorskan på förmiddagen och tar mig dit även om det är lite kämpigt. Berättar om hur det känns och säger att jag ska ha barn idag för nu är det på G.!! Får rådet att gå hem och äta så mycket jag kan och sova ännu mera för att vara förberedd på vad som komma ska.
Värkarna är fortfarande oregelbundna men kommer för det mesta med 10 minuters intervaller. Sover mer eller mindre hela dagen och bara väntar och tar tid på värkarna. Vi lägger oss tidigt och är helt säkra på att få åka iväg under natten - men icke!!

Lördag morgon ringer jag till förlossningen för att höra om de tror att något är på gång. Berättar att jag har haft värkar i två dagar och att det snart är mer än jag kan orka med. Jag får svaret att det bara är förvärkar - Herregud är det inte ens på riktigt denna smärta är allt jag kan tänka! Vi har tid för ett sent ultraljud idag kl 15 och jag blir lovad att någon ska undersöka mig när vi kommer upp. Så livet känns lite lättare helt plötsligt, äntligen ska vi få lite klarhet i om något har hänt. Går runt och hoppas på att de ska ta beslutet till att sätta igång mig så att jag får sova någon gång!! Vi tar bussen upp till sjukhuset, värkarna är fortfarande oregelbundna..... Ultraljudet visar att det finns gott om fostervatten och att bebisen har det bra där inne. Jag känner att jag nästan börjar gråta - betyder det då att han aldrig har tänkt att komma ut??? Blir undersökt och det visar sig så att jag är öppen nästan 3 cm - Jippy!!!!!! Barnmorskan drar i kanterna på livmodershalsen och säger att vi kommer att synas till kvällen eller natten - äääntligen!!!!!
Vi åker hem och äter och sedan lägger jag mig och vilar. Värkarna blir intensivare efter en stund och jag blöder ganska mycket efter misshandeln av tappen, men de kommer inte tätare än förut... Vi lägger oss extremt tidigt för att få lite sömn, men det är nästan omöjligt för mig att sova då jag får ännu intensivare värkar. Johan tar tid men tro på fan att det fortfarande är 8-10 minuter i mellan. Vid 01 på natten säger jag åt Johan att gå och lägga sig i lillrummet så åtminstonde han får lite sömn, han vill inte lämna mig men till slut lyckas jag övertala honom. Ligger kvar ensam i dubbelsängen och kämpar på med min andning. Småsomnar hela tiden men det känns som om det bara blir värre varje gång nästa värk sätter igång så till slut så törs jag inte blunda. Till slut så börjar jag gråta av ren utmattning och smärta. Går upp och ringer till förlossningen. Berättar att värkarna är intensiva men fortfarande inte så särskilt täta. Jag säger att jag helt enkelt inte står ut mer hemma och att vi kommer upp nu. Försöker tvinga ur dem ett löfte om att inte bli hemskickad med det går inte..... Går in och väcker Johan vid halv tvåtiden och säger att det är dags. Skrotar runt en stund och märker att den stackarn har somnat om, han har ju bara fått sovit en timme så det är inte konstigt. Försöker att lägga mig en stund och tänka att det kanske lugnar ner sig, men efter en halvtimme skakar jag liv i mannen igen och ser till att han ringer efter en taxi. Lite komiskt egentligen att av dygnets alla 24 timmar så ska man ut och åka taxi precis när krogarna stänger.... kommer iväg strax efter 02.30. Självklart så väljer chauffören vägen med tusen farthinder i vägen. Varje vägbula känns som faaan, blir nästan lite förbannad!

02.45 är vi framme vid förlossningen. Blir uppkopplad för värkregistrering. Får ett par rejäla men är orolig över att de inte ska ge det utslag de vill se, tänk om det inte räcker alls med denna smärta utan att det kanske måste vara mycket värre för att de ska tycka att det är på riktigt... Blir undersökt och är fortfarande bara öppen 3 cm. Känner panik i hela kroppen, nu skickar de hem mig igen! Får beskedet att vi får stanna kvar och känner en sådan lättnad att jag nästan börjar gråta igen! Barnmorskan säger att det ser jättebra ut och att det kommer att gå fort det här!!! Tack och lov att det äntligen är dags!!!! Jag och Johan går runt, runt i korridoren och försöker hjälpa den lille på traven så gott det går. Går in i duschen och sitter där en bra stund, det lenar fint och känns riktigt bra men så fort jag kommer in till Johan igen så gör det så jäkla ont igen. Vill gå tillbaka på en gång men mannen säger åt mig att lugna ner mig och sitta still ---- har ni hört på maken??? Börjar gråta igen och säger att jag verkligen inte känner för att få skäll när jag har så ont och försöker lägga mig en stund på sängen. Fortfarande är det inte tätare mellan värkarna men det gör så förbannat ont. Kollar på klockan: 05.00 - trodde jag skulle vara förlöst och klar vid det här laget, det lät ju som så på BM som tog emot oss.... helvete. Ber om att få bada lavendelbad - underbart!! Sjunker ner i det varma vattnet och ligger där och småslumrar mellan värkarna, den stackars mannen sitter på en stol bredvid och försöker att serva så gott det går med isvatten och ett nyfunnet tålamod. Förstår att han är extremt trött nu, en annan har ju ont så då "har man ju något att göra" medan han bara får sitta där rätt upp och ner. Kliver ur badet två timmar senare. Klockan är nu 07 och jag är nu öppen 4 cm..... Får lära mig hur lustgasen fungerar nu för att lätta lite på smärtorna. Ligger och suger på den för fullt. Blir förbannad över att den inte hjälper, i varje fall inte på det vis jag hade trott! Lider verkligen med mig själv och säger för tjugonde gången till Johan att det här ska vi aldrig göra om - ett barn räcker mer än väl!!

09.30 är nu öppen 5 cm och väggarna har mjuknat. Bebisens huvud är i spinae nu. Kliver än en gång ner i lavendelbadet för lindring. Småsover nästan hela tiden i vattnet, allt känns som i en dimma. Kliver upp 12.15 och har inte öppnat mig ett jävla dugg mer - är otroligt trött och kan inte fatta att vi redan har varit här i nio timmar, det skulle ju gå fort det här.....Blir förberedd inför att få epiduralbedövningen som läggs en timme senare - snacka om himmelriket!!! Ingen smärta mer, jag och Johan sover en timme innan vi blir upptvingade av barnmorskan. Hon vill att jag ska gå och hjälpa bebisen på traven lite. Är nu öppen 8 cm. Gången ger lite resultat för kl 15 har jag öppnat mig till hela 9 cm, men huvudet sitter fortfarande kvar där uppe och vill liksom inte glida ner till bäckenet. Jag får ett syntocinodropp för att framkalla kraftigare värkar, de höjer droppet stup i kvarten tycker jag men inget händer. Barnmorskan beslutar att jag inte får någon påfyllning på min epidural utan får lov att nöja mig med lustgas från och med nu.... Får panikkänslor, ska det börja göra lika jävla ont igen nu? Men samtidigt så är jag så förbannat trött på allt och vill bara att ungen ska komma ut så jag går med på allt!!

18.30 är jag äntligen öppen mina 10 cm, men vad hjälper det när huvudet sitter som i ett skruvstäd där uppe i spinae?? Jag sitter på en stol bredvid sängen och studsar upp och ner hela tiden för att hjälpa bebisen att åka neråt, suger i mig lustgas som en galning och känner mig helt utpumpad. För tusende gången säger jag till Johan att det är första och sista gången vi är på det här jävla stället!!!

Runt 20.30 kommer barnmorskan åter in och säger att de ska prova med att göra en traktion, det är sista möjligheten låter det som. Jag frågar vad det innebär och ångrar mig genast för svaret är inte särskilt tilltalande..... Doktorn kommer in med en 6:ans sugklocka som de "kör" upp i mig Eftersom bebisens huvud inte vill ner i bäckenet utan sitter fast där inne så måste de sticka in hela sugklockan en bra bit upp och suga tag i honom. Sedan säger doktorn att jag har tre krystvärkar på mig att få ut honom annars blir det kejsarsnitt - jag nästan ber om att bli snittad på en gång för det här är minsann allt annat än roligt. Jag är orolig för mig själv men framförallt för den lilla kraken som har det så svårt där inne. Till råga på allt så har jag ju inte några krystvärkar så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Lustgasen får jag heller inte använda mer, utan nu ska jag klara det här utan bedövning också....Två barnmorskor och doktorn hjälps nu åt, jag blir tillsagd att krysta och jag försöker för allt vad jag är värd att trycka på. På andra värken så släpper huvudet och nu är det bara att krysta för allt vad jag är värd. Efter sex drag i klockan och med hjälp av att en barnmorska ligger på min mage och pressar så kommer då äntligen min lilla prins ut kl 20:52.

De slänger upp honom på min mage och det första jag säger är: Herregud vad stor han är!! Han är alldeles blålila och skriker inte men jag kan se att han rör sig. Han får ligga en minut högst hos mig och sedan tar de honom och springer iväg med han. Blir helt panikslagen, jag tror att något är fel. Johan vet inte hur han ska göra om han ska springa efter bebisen eller stanna hos mig. Efter en stund så kommer de in och säger att allt bara är bra med grabben och Johan får följa med ut och tvätta honom medan jag krystar ut moderkakan. Har hört av så himla många att det nästan är det värsta av allt, att man ska behöva krysta ut den när man nyss har fött barn, men jag tyckte inte det var jobbigare än att släppa väder!! Fast efter den förlossningen så kanske det blev en petitess förstås. Jag är så jävla imponerad över kroppens egna bedövningsmedel. Det gjorde ju rasande ont när de drog ut honom men så fort jag såg mitt hjärta så försvann all smärta - häftigt!!!

Efter en bra stund så kommer Johan in med lillen på armen - äntligen får jag ha honom hos mig. Vi får redan på att den stackars lilla kraken har brutit höger nyckelben på vägen ut, det river i hjärtat på en att han ska behöva ha så ont när man är så liten. Känner att det bökas lite där nere i de nedre regionerna och får veta att jag måste iväg till operation för att sys. Jag får ligga med bebisen i högst en halvtimma innan de rullar iväg mig. Sedan får jag mig ännu en ryggmärgsbedövning medan de tråcklar ihop mig så gott det går, de fick sy genom fyra lager, muskler och slemhinnor rök! I journalen står det att jag fick en bristning, själv tycker jag att det låter som en liten lätt skada men sanningen är ju att jag sprack sönder hela vägen bakåt så det blev ett gäng stygn om man säger så!

Först vid 01 på natten kommer Johan och en barnmorska och hämtar mig på uppvakningen. Johan har haft ett par svettiga timmar inne på BB, ensam med lillen ute i fikarummet. Han fick ingen information om vart i huset jag var eller hur lång tid det skulle ta innan jag kom upp till dem på BB. Där satt han med ett nyfött barn och hade ingen aning om vad han skulle göra. Fast jag tror att det trots allt var en positiv grej för lillen och hans pappa, för de fick liksom lite tid för sig själva där och Johan fick verkligen känna sig behövd och beskyddande. Han är också otroligt stolt över min prestation där på förlossningsbordet. Ett par dagar var det nästan svårt för honom att titta på vare sig mig eller lillen utan att få tårar i ögonen - han är lika förälskad i plutten som jag är!!!!
Nackdelen med min frånvaro blev ju dessvärre att eftersom lillen inte fick ligga på mig och söka bröstet själv, så har han inte fått in sugtekniken. Han gick mycket i vikt innan vi förstod att något var fel. Har kört mängder med vägmål på BB, han kan ligga och snutta i en timme och bara få i sig 5 gram mat enligt vågen, så roligare start hade vi ju kunnat fått där. Som det är nu så måste jag pumpa och koppmata honom för att vara säker på att han får i sig som han ska.

Vi blev kvar på BB tills på fredag kväll. De första dagarna där var helt underbara. Det kändes otroligt tryggt att bara kunna ringa på larmet så fort jag behövde hjälp med något. Men mot slutet var det bra drygt att gå runt där och bara vänta på att få åka hem. Tack vare att lillen hade så ont i sin arm så glömde jag bort mina egna skador. De första tre dagarna hade jag kateter så jag behövde inte oroa mig över att det skulle svida när jag gick på toa, och när jag väl blev av med den så var det ju ändå inte så mycket att oroa sig för utan det gick bra. Var minst lika oroad över att behöva "sköta magen" men jag får någon slags parafin-medicin så det blir heller inte allt för smärtsamt, man vill ju liksom inte att stygnen ska upp.....

Men nu är vi då hemma hos oss och är en riktig familj, vilket är helt underbart. Det ska bli så himla skönt bara när lillen äntligen klarar av att äta för egen maskin, så kanske man hinner något annat om dagarna än att bara mata och pumpa. Men jag är glad och tacksam trots allt över att vi mår så bra som vi gör efter omständigheterna. Man blir lätt lite fladdrig när man tänker på hur illa allt hade kunnat gå.

Jag hör av mig och rapporterar om hur vi har spenderat våra första veckor tillsammans. Tills dess önskar jag alla lycka till med sina magar!!!

Ha det gott!!!