Det buffar i magen!

Jag har känt de första små rörelserna från min inneboende! Det känns helt underbart, hade nästan glömt hur lycklig man kunde bli av att känna något röra sig inuti en och hur verkligt allt blir. Jag har av och till varit lite småorolig, som man kan vara innan man verkligen vet hur läget är därinne i magen. Ultraljudet är ju inte förrän om drygt två veckor och hjärtljuden har vi inte hört än utan hoppas få göra det vid nästa besök hos Elisabeth den 7/12. Men just nu spelar det ingen roll, jag känner ju lilla Buset röra på sig! Jonas längtar tills även han kan känna sparkarna, men det dröjer ju ett tag innan Buset är så starkt att han eller hon kan kicka så hårt att det känns genom bukväggen.

På vattengympan i måndags saknade vi en av ”stammisarna” hon hade varit beräknad till den 22/11, så vi räknade kallt med att hon har fått barn nu. Ingen hade dock pratat med henne, så vi får väl vänta på att hon hör av sig och berättar vad det blev och hur allt gick.

Jag har fått veta att ett par av mina gamla klasskamrater har fått en liten kille i början av november. Helt plötsligt känns min egen förestående förlossning väldigt långt borta, men samtidigt längtar jag ännu lite mer.

Mina byxor har blivit alldeles för trånga, och magen är inte stor nog för mammakläder än så länge. Visst syns det att jag har en kula på magen, men inte nog för att fylla ut mammakläder i min rätta storlek. När jag väntade Oliver var jag ganska mycket smalare och nu upptäckte jag att de mammabyxor jag hade då faktiskt fungerar ganska bra just nu! Dom kommer inte att passa när magen blir riktigt stor, men som ”mellanplagg” mellan vanliga kläder och mammakläder fungerar dom alldeles ypperligt. Synd bara att jag har kastat ett av paren, känns lite tunt med bara ett endaste par. Nåja, några veckor till så kan jag nog fylla ut mina nyinköpta mammajeans också! Påminn mig om det här när jag är less på magen om en tio-femton veckor …

Vecka 17 & 18  (15/12 – 28/12)
 

Julen är över!

Låter kanske konstigt, men jag tycker det är lite skönt är julen är över. Det är underbart roligt att planera inför festligheterna, köpa julklappar och fundera på pynt och kläder, men när det är slut är jag lika glad för det. Julhelgen har varit toppen. Vi har umgåtts med släkten, Oliver har träffat tomten och vi har ätit en massa god mat. Första dagen efter annandagen var jag och Jonas så less på allt vad mat hette att det blev en god sallad till middag för att väga upp allt det feta och salta man stoppat i sig. Det verkar som om vi varit snälla under året som gått, tomten hade med sig både ett och annat i julklappssäcken och Oliver blev helt överöst med fina presenter. Han hade inte tid att öppna dom under julafton, utan vi använde större delen av juldagen till att beta av presenterna som jag och Jonas lagt under granen här hemma åt honom.

När vi satt där hela gänget på julafton, 11 vuxna och 2 barn, kunde jag inte låta bli att tänka på att nästa år blir vi ytterligare en i gänget. Jag ska faktiskt bli mamma igen! Insikten drabbar mig stötvis, då och då kommer det något som påminner mig om att allt kommer att vändas upp och ner än en gång, vi ska bli fyra i familjen. Det där som knölar runt i min mage och ger mig små mysiga buffar då och då är faktiskt ett eget liv, en egen individ. Jag kan titta på Oliver som snart ska fylla två, och förundras över hur fort han faktiskt har utvecklats. Från att ha varit en liten hjälplös varelse som mest sov och åt är han nu en liten människa med mycket stark vilja och egna åsikter om hur saker och ting ska vara. Nu ska vi få uppleva det här miraklet en gång till. Vi kan verkligen skatta oss lyckliga.

Just nu känns det inte som om det händer så mycket på gravidfronten, bortsett från att buset gör sig påmint varje dag, helst på kvällarna, och att magen växer. Det är roligt att vara gravid under den här perioden! Jag känner mig pigg och energisk, snudd på rastlös om jag inte har att sysselsätta mig med. Just nu är det nyårsmiddagen som tar upp mycket av min tid och energi då vi bjudit hit Jonas syster, hennes man, deras två barn (5½ och 3 år) samt Jonas mamma som är uppe från Växjö över julen. När det kommer till fest har jag svårt att se några begränsningar, så nyårsmenyn 2001 kommer nog att gå till historien som något i hästväg. Det blir hela rasket med välkomstdrink och tilltugg, trerätters middag och vickning efter tolvslaget. Givetvis blir det oxfilé till varmrätten, i år ska den rökas i klotgrillen om Kung Bore inte tycker annat och drar till med en riktig köldknäpp under minus 25 grader. Är det varmare än så får maken vackert dra på sig dunjackan och trotsa kölden för att fixa till köttet.

Jag har faktiskt börjat fundera lite på förlossningen redan nu. Jag vet att jag är tidigt ute, men det känns som om jag vill förbereda mig ordentligt den här gången, nu när jag har ett hum om vad det är som väntar. Förra gången hade jag inte skrivit någon förlossningsplan – inte för att jag ångrar det, snarare tvärtom, men den här gången tror jag nog att jag ska göra det. Även om inte den ena förlossningen är den andra lik känner jag att jag vet på ett ungefär vad jag ska gå igenom, och jag vill kunna tackla det på ett annorlunda sätt. Jag hade en bra förlossning förra gången, men det finns ett och annat jag vill göra annorlunda och det känns bättre att fundera på det nu då jag fortfarande kan läsa mig till allt jag vill veta, än att komma på det när det några dagar kvar.

Vecka 19 (29/12 - 4/1)

Blå bröst, hur sexigt är det?

Mina bröst är nu officiellt blå. Ska man skratta eller gråta? Inte nog med att dom ska ömma och snart även läcka – nu är dom käckt blåspräckliga dessutom. I alla böcker man läser inför en graviditet står det så fint om att blodådrorna under huden kan framträda tydligare under graviditeten. Skitsnack. Mina ”framträder inte tydligare”, det ser ut som om jag har blå bröst med vita blodådror som framträder genom det blå. Skämt åsido. Jag är numera mer blå än vit på brösten och får försöka ta det med ett leende. Man kanske kan leka fransk flagga eller något när man matchar det blå med det lilla vita som fortfarande syns och med de läckert röda bristningarna jag har med mig sedan förra graviditeten? Måste nästan skratta åt mig själv. Varför fäster jag ens någon uppmärksamhet på att mina bröst blir blårandiga? Herregud, jag är ju med barn! I och för sig blev det inte alls så här när jag väntade Oliver så det kanske är därför jag reagerar på det.

Det är mycket som är annorlunda nu när man trätt in i gruppen ”omföderskor”. Innan vi bestämde oss för att skaffa ett andra barn funderade jag en del på det man läste om att andra graviditeten inte alls är lik den första, men jag hade nog svårt att ta in det. Nu har jag dock kommit på andra tankar. Det är en helt annan sak att vänta andra barnet än vad det är att vänta första. Som exempel kan jag ta att magen (och därmed även jag) får mycket mindre uppmärksamhet. Detta är givetvis på gott och ont. På ett sätt kan jag sakna alla frågor om hur jag mår, om det sparkar osv osv, men samtidigt är det oerhört skönt att inte vara reducerad till en bebismaskin. Idag mötte jag en bekant som inte visste om att jag väntade nummer två på stan, och när hon sken upp som en sol och strök med handen över min nu rejält stora mage blev jag jättepaff! När jag väntade Oliver klappade folk mig på magen titt som tätt, men jag tror hon är den första faktiskt – bortsett från Jonas och min mamma förståss, men dom kan ju inte riktigt räknas. Ärligt talat blev jag lite ställd, både på ett positivt och ett negativt sätt. Den här gången har jag på något sätt vant mig vid att det inte är min mage som är i centrum (än i alla fall, det ändras säkert när jag börjar närma mig juni), utan det är min lille son. Helt OK för mig som sagt, jag känner mig mer som min egen person den här gången och inte lika mycket som allmän egendom med min mage.

En annan sak som också är annorlunda nu när jag är omföderska är mitt eget sätt att se på min graviditet. I dag satt jag, maken och sonen i bilen på väg till ett par vänner då det plötsligt gick upp för mig att jag går in i vecka 20 idag. Om en vecka är jag halvvägs igenom min andra graviditet. Jag berättade det för Jonas, som blev tyst ett par sekunder innan han sa att han faktiskt inte riktigt hinner med den här graviditeten på samma sätt som han hann med den andra. Nu är vi ju redan en småbarnsfamilj med allt vad det innebär, och det går före allt som inte är akut. Med andra ord så måste jag erkänna att jag inte alls tar hand om mig själv på samma sätt som jag gjorde när jag väntade Oliver. Då pluggade jag D-kursen i historia i Östersund och läste nästan allt hemma, vilket innebar att jag planerade alla mina dagar helt efter eget huvud. Nu sitter jag här med heltidsstudier (i alla fall om ett par veckor), en liten tvååring och en ganska stor lägenhet. De stunder som jag tidigare ägnade åt spännande läsning om förlossning och graviditet går nu åt till att vika tvätt. Om jag förra gången ägnade mig åt avslappnande meditation för att samla krafter, leker jag nu med småbilar för att underhålla Oliver. Två graviditeter är verkligen inte lika varandra. Jag är en annan person nu än vad jag var för drygt två år sedan, och två barn kan aldrig födas in i samma familj. En familj är föränderlig, men jag har nog inte insett hur mycket man förändras av att skaffa barn förrän nu när jag snart är tvåbarnsmamma. Missförstå mig inte, jag vill inte tillbaka till mitt barnlösa liv för allt i världen, Oliver är det bästa som hänt mig. Förändring är inte alltid av ondo.
 

Vecka 20 (5/1-11/1)
 

Regelbundna rutiner

Det märks att bebisen i magen växer och står i. Sparkarna blir starkare och starkare, någon enstaka gång har jag lyckats känna dem med handen utanpå magen, men oftast slutar den lilla rackaren att sparka när jag försöker känna. Jonas har inte lyckats än, tyvärr. Buset börjar få regelbundna rutiner av vakenhet och sömn. Han eller hon är piggast på kvällen, men är ofta vaken en liten stund på morgonen och ett tag på eftermiddagen också. På kvällen är det mest liv i luckan, dock. Jag har funderat en del på hur det var när jag väntade Oliver, och kom fram till att han nog hade ganska liknande dygnsrytm faktiskt, men när han föddes vände han direkt på rytmen, och var vaken på dagarna och sov nästan hela nätterna. Endast en eller två matstunder per natt störde vår sömn. Om nummer två ska behålla sitt mönster när han eller hon föds kommer det att bli väldigt lite sömn för mamma och pappa. Jag har läst ett tips någonstans om hur man kan påverka spädbarnets dygnsrytm, det var något om att man veckorna innan förlossningen skulle se till att vila på dagen och istället vara igång på natten för att lura den ofödda bebisen att sova då istället. Jag har ingen aning om huruvida det fungerar eller inte, men de sista veckorna som Oliver bodde i min mage gjorde jag inte mycket annat än vilade – dygnet runt. Oj så trött man var!

Min nyfikenhet inför detta andra lilla liv växer mer och mer. Jag har försökt hitta en privat gynekolog som gör ultraljud för könsbestämning, men det verkar svårt här uppe i norr. Vi är ju heller inte så pigga på att resa några längre sträckor, men samtidigt vill jag verkligen veta om det är en liten kille eller en liten tjej som bor i mig. Vi tror fortfarande att det är en liten kille, men jag är inte lika säker som jag var när jag väntade Oliver. På det ultraljud som jag gjorde i vecka 16 gick det inte att se, och man får inte fler ultraljud om det inte är av medicinska orsaker. Tror knappast man kan få läkarna att acceptera min nyfikenhet på kön som en medicinsk orsak till att göra ett extra ultraljud om några veckor. Nåja, jag har någon klinik kvar att ringa, så jag har inte gett upp hoppet än!

Vi (eller i alla fall jag) funderar mycket på namn just nu. På lördag den 12/1 är jag halvvägs genom min graviditet, och nu känns det som om det verkligen kommer att bli en bebis av den här stora magen jag bär omkring på. Lustigt nog funderar jag mest över flicknamn, trots att jag tror att Buset är en liten kille – i alla fall större delen av tiden. Det kanske beror på att vi är ganska överens om vilket killnamn vi ska välja när han kommer, men om han skulle vara en tjej känns det som om jag vill ha alternativ även på den fronten. Helst ska det passa ihop med storebror Oliver, så alla namn som jag hör under en dag körs genom min namndatabas jag har inrättat i huvudet, och där placeras dom i lämpliga fack, till exempel ”Kasseras”, ”Varför inte?”, och ”Fråga Jonas”. Min stackars man lyssnar snällt på alla mina förslag, och säger lite diplomatiskt; ”Kanske det …”. Nåja, vi har ju några veckor kvar att bestämma oss på!
 

Vecka 21 (12/1-18/1)
 

Jippi! - eller hjälp?

Hurra, jag är halvvägs! Eller ska jag säga: Hjälp, jag är halvvägs? Jag hinner helt enkelt inte med! Det var ju nyss som jag testade positivt, och nu har jag passerat halvtidsstrecket – om bebisen vill komma på utsatt tid vill säga. Lördagen den 12/1 var det magiska datumet, v 20+0. När jag väntade Oliver hade jag järnkoll på vilken vecka plus dag jag var i och behövde inte ens tänka efter om någon frågade hur långt gången jag var. Varje vecka läste jag med andakt vad Sheila Kitzinger skrev hände i magen just den veckan. Hur ser det då ut i dag? Hmm … jag har i alla fall någorlunda koll på vilken vecka jag är i, men ibland måste jag faktiskt fundera lite innan jag svarar. Jag läser nästan ingenting om graviditeten, det känns som om det går lite mer på rutin. Visst, det är en ny graviditet men jag hinner helt enkelt inte! Jag har ett annat lugn den här gången, så länge ”lilla två” sparkar vid de tidpunkter jag är van att han ska sparka känner jag mig ganska lugn. Min oro den här gången ligger nog mer i hur sjutton jag ska orka/hinna/klara av att vara tvåbarnsmamma. Givetvis oroar jag mig för att något ska vara fel – nämn den gravida kvinna som inte oroar sig då och då, men det är en mer rofylld oro.

Nytt besök hos barnmorskan Elisabeth blev det under måndagen. Jag hade egentligen tid på onsdagen, men jag misstänkte att det var en UVI på gång, och visst hade jag rätt. Efter läkarkonsultation fick jag gå hem med graviditetens första recept på penicillin, så nu är jag där igen. Dock har det ju börjat bättre än förra gången, vid den här tiden hade jag redan legat inlagd på gyn/urologen för bäckenbotteninflammation. Det kanske fungerar att dricka enorma mängder med citronvatten? Hittills har det ju fungerat någorlunda i alla fall, en UVI få man väl nästan räkna med när man har så lätt att få dem som jag har. Mitt blodtryck hade gått upp en aning, men det är fortfarande gott och väl inom ramarna för vad som är OK. Annars var det mesta bra. ”Lilla tvås” hjärtslag låg på 156 slag/min, och Elisabeth log mot mig och sa att det kanske blir en tjej den här gången. Tror inte det, nej! Nog är det här vår lille lillebror ändå. När jag frågar Oliver om han vill ha en bror eller syster svarar han självsäkert: ”mobbo” (hans ord för morbror). Hmm, den beställningen kan jag nog inte klara av. Behöver jag nämna att morbror Tim, 15 år, är hans stora idol?

Vattengympan har startat om efter den långa julledigheten, och nu är jag inte ”yngst” längre! Det är ganska många som har försvunnit, antar att det fötts ett och annat barn under de 6 veckor jag inte varit där (pga. sjukdomar och juluppehåll). Nytt blod har kommit in i gruppen, och det känns riktigt skönt att inte vara den som har längst kvar längre.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste ju! Jonas har känt sparkar utanpå magen! Det var härligt att se hans ansikte lysa upp när bebisen gav honom en välplacerad fot i handflatan. Han (eller hon, okej då!) stökar på riktigt bra där inne, och det är så skönt att Jonas kan få ta del av den livliga krabat han har varit med om att skapa. Jag kan tänka mig att mannen lätt blir lite utanför under den första tiden av graviditeten. Han kan ju bara le när jag jublande meddelar att jag känt de första sparkarna, och han kan bara försöka underlätta för mig när jag mår illa i början. Visst, mannen är nog aldrig lika delaktig som kvinnan är, men nu kan han verkligen känna att det faktiskt lever en liten rackare i min mage. En liten ”mobbo”, om Oliver får bestämma.
 

Vecka 24  (2/2 – 8/2)
med snabbresumé v 22 och 23

Ibland blir det bara för mycket


Rubriken på den här delen i dagboken sammanfattar nog hur det har känts de senaste veckorna. Ibland blir det bara för mycket helt enkelt.

Oliver har skolats in på dagis, fyllt två år och varit sjuk. Först inledde vi med falsk krupp lagom tills inskolningen var över, och lillkillen blev hemma en vecka med feber, hosta och förkylning. Sedan hann vi med fyra dagar på dagis innan det var dags igen, och idag har jag mätt hans temperatur till 40,7°. Inte kul. Jag har börjat skolan och det är minst sagt mycket att göra. Vi har en stor tenta den 25 februari, och all min tid går åt till att plugga in modernismens författare och tendenser. Vissa kvällar har jag suttit till halv tolv på natten innan jag känt mig redo att lägga böckerna åt sidan för att sova några timmar. Att kombinera sjukt barn med studier är inte det lättaste, och jag kan skatta mig oerhört lycklig som är gift med en man som säger att: ”den här gången går din skola först”. Han har inte protesterat en endaste gång över att vara hemma med sjukt barn, inte ens när Oliver fick krupp och jag ringde honom när han är ute på övning i skogen (han är officer). Han satte sig i bilen och kom hem. Vad skulle jag göra utan honom? En tanke går till alla de som är ensamstående föräldrar och som ensamma drar hela lasset 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Ni är beundransvärda!

Magen har blivit jättestor! Det sparkar så det hoppar, och jag börjar känna mig lite otymplig. Det börjar bli lite svårt att sova skönt, så jag pallrar upp med kuddar under magen och knäna. Vi var på bal i lördags (2/2, min mans 37-årsdag) och när jag drog på mig min aftonklänning kände jag mig väldigt gravid. Det fanns för övrigt inte en enda gäst på tillställningen som inte tittade en gång extra på magen när vi gick runt och hälsade på alla. Kul! Jag hade hittat en grå klänning från MEXX som var i ett lustigt stretchtyg fast det var en ”riktig” aftonklänning, och jag är glad att jag verkligen klädde upp mig. De flesta tjejerna kom i balklänningar och hade allsköns håruppsättningar, och det var en mycket högtidlig stämning. Det är kul att känna sig fin ibland, och det är nog lite extra kul att jag kommer att kunna ha klänningen även på nästa bal i höst. Skillnaden blir förstås att den då kommer att sitta som den är tänkt att sitta …

Jag är i stort behov av lite nya mammakläder. Det är inte vidare kul att gå i samma plagg dag ut och dag in, men samtidigt vill jag inte köpa för mycket. Det kommer dock att inhandlas ett par byxor till, en tröja eller två och en vit mammaskjorta – så fort jag bara tar mig till Luleå för lite shopping. Det är så trist att det knappt går att få tag på mammakläder nu för tiden! Här i Boden finns det ingenting alls, och i Luleå är det bara H&M som har. Om man kan tänka sig att åka till Piteå finns det ju i och för sig Polarn och Pyret, så jag antar att det blir en sväng dit när det lugnat ner sig i skolan. Det skulle ju inte sitta fel med lite bebiskläder heller, jag har inte köpt någonting alls till nummer två ännu! Visst, vi har det mesta, men ett och annat nytt kommer vi ändå att behöva. De stora inköpen blir ett nytt skötbord (vårt gamla får inte plats i det badrum vi har nu), ett babyskydd (vi lånade det vi hade till Oliver) och en bärsele, BabyBjörn. Sedan blir det nog lite kläder, mest för känslans skull …

Nu när vecka 24 är över är vårt barn så stort att det går att rädda om det skulle födas. Jag är inte vidare orolig för förtidsbörd eftersom jag kallt räknar med att även skriva ett graviditetsdagboksinlägg i vecka 42, men det känns tryggt att ha tagit sig så här långt. Det som dock stör mig är att om min bebis dör i magen och föds nu räknas det som ett sent missfall. Om han eller hon föds levande är det ett barn. Det är nog dags att införa en ändring kring när ett foster räknas som ett barn. För mig har det förstås varit ett barn från dag ett, men det känns ändå som lite dubbelmoral att kalla det för ett barn om det föds levande men för ett foster om det föds dött. Fyra veckor till, sedan är nummer två ett barn fullt ut i lagens ögon.