Lille Adrian
kom till världen
den 1/6-02.

Just nu är jag hemma med Oliver i väntan på att skolan ska börja i januari då jag har tänkt läsa Litteraturvetenskap B på universitetet i Luleå. Det är bara den kursen och pedagogiken som saknas innan jag är färdig gymnasielärare. Jag hoppas på att läsa i alla fall nästan hela terminen innan vår lille tvåa kommer till världen, och det ska bli riktigt skönt att komma ut lite efter en lång period av föräldraledighet.

På fritiden, den lilla man har med småbarn i huset, pysslar jag gärna med matlagning, syr lite korsstygn, jag läser ganska mycket och tillbringar en hel del tid vid datorn. Oliver tar mycket av min tid förstås, och det finns inte många bättre saker att lägga den på!
 

7/6-02

Vår lille Adrian kom i lördags, och är nu hela sex dagar gammal. Livet har vänts upp och ner fullständigt – än en gång. *s*

Vi mår förträffligt, förlossningen gick oerhört snabbt när den väl kom igång efter en induktion som påbörjades på fredagen, men ingenting hände under ett dygn – tills vattnet gick. Från vattenavgång till partus tog det 1 h 13 min, så det gick undan vill jag lova. Kanske lite för fort egentligen, jag hann inte riktigt med även om jag hellre skulle välja en lika snabb förlossning igen istället för en utdragen och seg. Adrian är helt fantastisk, sover på dagarna och är vaken på nätterna *gäsp*, men i det stora hela ett mycket förnöjt barn. Jag ammar inte, utan han får flaska och är nöjd med det.

Min graviditetsdagbok dog ut pga många mindre trevliga omständigheter. Jag började må dåligt under andra halvan av graviditeten, och orkade helt enkelt inte skriva längre. Det är pga detta jag blev igångsatt vid tid för bf.
 

När Adrian kom till världen

Fredagen den 31/5 åkte jag och Jonas upp till specialistmödravårdsmottagningen på Sunderbyns sjukhus för en igångsättningsbedömning kl 8.00. Jag var lite nervös, inte inför förlossningen utan för att bli hemskickad igen. Jag ville inte behöva gå över helgen, och fasade för att få höra att dom ville vänta med att sätta igång förlossningen. Väl där kollades först en ctg kurva som inte visade mer än någon enstaka, liten sammandragning på 20 minuter. Nedslående, men samtidigt var jag inställd på det. Jag hade ju inte haft några förvärkar på över en vecka. Efter en stund fick vi träffa en av läkarna som varit med och beslutat om igångsättning, Anna, och hon frågade om vi verkligen visste vad vi gav oss in på. Hon menade att en igångsättning kan ta lång tid, kan bli jobbig och att det inte är något säkert sätt att verkligen få igång en förlossning på, men vi svarade givetvis att det här var ett genomtänkt beslut, och nu ville vi träffa den lille busen i magen. Anna gjorde en vaginal undersökning som visade att det inte var ett helt ogynnsamt läge, men hon undrade om jag kunde tänka mig att vänta tills på måndag istället. Jag sa att jag helst inte ville vänta, utan att jag hellre tog tag i det på en gång, och hon gav klartecken.

Vi fick ett rum på förlossningen och pratade med en jättetrevlig barnmorska som hette Elisabeth. Ännu en ctg-kurva togs, och vid klockan tio lades en gel för att mjuka upp livmodertappen. Efter att den satts in fick jag ligga på en lång kurva, en timme, för att man skulle övervaka hur jag och bebisen reagerade på hormonerna. Jag och Jonas blev båda hemskt förtjusta i den unga barnmorskan, och är överens om att det vore toppen om Adrian kunde komma under något av hennes arbetspass. När jag efter en timme blev fri från sladdar och kontaktdosor blev det till att promenera med förhållningsorder om att komma tillbaka senast klockan fyra eller tidigare om det blev jobbigt eller vattnet gick. Vi passade på att äta lite lunch, promenerade i korridorerna och utomhus, men det hände inte mycket mer än att jag fick lite sammandragningar som inte gjorde vidare ont. Halv fyra var vi tillbaka på förlossningen för en ny kortare ctg, och sedan en ny undersökning. Vid den här tiden hade Elisabeth gått hem, och vi fick träffa en annan barnmorska. Till min besvikelse hade det inte hänt mycket under de sex timmar vi vankat omkring, och det lades en ny gel, en ny timslång ctg och sedan var det bara att vänta igen. Det beslutades att jag skulle läggas in på BB över natten för att få en sovdos, och så skulle man ta tag i det hela under lördagen igen. Strax efter nio på kvällen hade jag fått mina sprutor, Jonas åkte hem för att sova lite, och jag somnade gott av morfinet.

Lördag morgon, 1/6, vaknade jag kvart i åtta utsövd och ivrig att komma igång med barnafödandet. Jonas kom strax efter att jag vaknade, men han hade inte sovit mycket alls under natten och var riktigt trött. Efter att jag tagit en dusch och lite att dricka gick vi över till förlossningen där Elisabeth var i tjänst igen. Vi fick samma förlossningsrum som dagen innan, och Elisabeth gjorde en ny undersökning och konstaterade att det hänt ett och annat under natten ändå. Jag var nu öppen nästan tre centimeter och hade en halv centimeter kvar av livmodertappen. Goda nyheter, och när hon hade lagt den tredje gelen började jag och Jonas prata om att det kanske skulle bli bebis till natten. Elisabeth sa att vi efter de sex timmar som gelen skulle verka kanske kunde sätta dropp, och hon trodde nog vi skulle ha fått vår lille kille innan hon började jobba på söndag eftermiddag. Jonas passade på att slumra i fåtöljen medan vi väntade på att timmen skulle gå, och jag lyssnade på radio och läste lite. Det var lite småruschigt på förlossningen den förmiddagen, och när en timme gått kom ingen in för att ta bort ctgn, men jag brydde mig inte om det utan låg kvar i godan ro. Sammandragningarna var knappt kännbara, så jag hade det inte alls obekvämt.

Tio i elva hör jag hur något knäpper till i magen, och ropar till Jonas att nu händer det något! Sekunderna senare känner jag hur det rinner fostervatten mellan benen på mig, och ringer på klockan. En undersköterska, Linnéa, kommer in och konstaterar glatt att det var vattnet som gått och hjälper mig av med kläderna. Hon försvinner ut igen, och bara några minuter senare känner jag att det börjar ta i ordentligt. Efter tio minuter är jag vansinnig på alla sladdar som sitter kopplade till ctg, och jag känner att jag måste gå på toaletten. Linnéa kommer in igen och kopplar bort alla sladdar, och på darriga ben tar jag mig till toaletten och lyckas kissa. Jag mår våldsamt illa och är kallsvettig över hela kroppen när jag kommer tillbaka till rummet. Jag orkar inte stå, utan lägger mig på britsen och känner mig fjantig som inte klarar av de första värkarna utan att längta efter lustgas. Värkarna är oregelbundna, en del kommer rakt på varandra helt utan paus, och mellan andra kan det vara tre minuter. Dom är dock långa och mycket onda. Tjugo över elva känner jag att jag inte orkar längre och skriker efter lustgasen som snabbt kopplas fram. Den hjälper dock inte alls, och jag börjar längta efter droger i vilken form som helst bara det tar bort smärtan. Tratten är dock alldeles utmärkt att skrika i, och jag funderar kort på hur många förstföderskor jag skrämmer slag på genom mina våldsamma vrål, men så fort nästa värk närmar sig inser jag att jag skiter fullständigt i hur rädda dom blir, det gör ju ONT! Elisabeth tillkallas och säger att det blev så här kraftigt så fort eftersom jag förutom vattenavgången också har gelen som pushar på lite extra, och hon lovar att undersöka om jag kan få en spinalbedövning. Efter att ha undersökt mig och konstaterat att jag redan är öppen sju centimeter tillkallar hon en annan barnmorska då hon inte vill lämna mig ensam medan hon får en ordination av en narkosläkare. Den andra barnmorskan sätter en kanyl i handen och på något sätt får Jonas och Linnéa av mig kläderna, fråga mig inte hur. Fem i tolv konstaterar barnmorskan att hon tycker det låter som om jag börjar trycka på, och hon undersöker mig och konstaterar att jag är fullt öppen. Elisabeth kommer in med sprutan, bara för att lägga den åt sidan och berätta för mig att jag inte kan få någon, det är för sent. Jag bönar och ber henne att lägga den ändå, helt plötsligt förestår mig tanken på att föda helt utan smärtlindring som överstiglig, men givetvis är det inte möjligt. Krystvärkarna är enormt starka, kommer oerhört tätt och det känns som om jag ska gå sönder på alla ledder. Elisabeth håller emot lite för att jag inte ska spricka, och efter åtta minuters krystning kommer Adrian till världen, kl 12.03. Han har navelsträngen två varv löst runt halsen, men skriker direkt och läggs på mitt bröst. Lyckan går inte att beskriva. Han är lite blå, men får första apgar 9-10-10.

Så här i efterhand kan jag känna att det hela gick lite väl fort, jag hann inte riktigt med i svängarna när det drog igång med full styrka från att ha varit oerhört lugnt hela tiden. Samtidigt är jag glad att det gick så fort, jag sprack ingenting alls och mådde toppen bortsett från en öm svanskota som fått sig en smäll vid förlossningen. Elisabeth och Linnéa var toppen båda två, och jag såg till att be om ursäkt för alla elaka saker jag sa under värkarbetet. Adrian är en fantastisk liten människa och vi håller som bäst på att lära känna varandra och varandras rutiner.

Vi stannade på BB ett dygn ungefär innan jag längtade hem för mycket. Första dagen hemma kände jag mig lite överkörd av verkligheten, men nu börjar allt rätta in sig som det ska. Livet som tvåbarnsmamma verkar minst sagt lovande!