Lite ironiskt i sammanhanget var att Johan och jag pratat om att det kanske vore en bra idé att vänta lite med att skaffa barn tills jag hittat ett nytt jobb och stadgat mig lite där. Jag var nyligen klar teknologie doktor och sökte jobb som bäst. Att söka jobb och veta att jag bara skulle kunna jobba på det nya stället i några månader kändes lite tungt, så jag är ganska nöjd med att jag kan få vara kvar på KTH fram tills mammaledigheten i februari.
 

Tyckte att det kändes skönast att gå till min gynekolog för att kontrollera att jag verkligen var gravid, och i vecka 8 fick jag för första gången se min bäbis när läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud. Mycket underlig känsla, eftersom det gått så kort tid att jag knappast börjat märka något!

Vi bestämde oss för att vänta med att berätta den stora nyheten för folk innan vi kommit över den mest riskfyllda perioden, men mamma måste jag ju berätta för! Mina föräldrar var ute och seglade, så det fick bli besked via telefon och enligt min bror, som också var med ute på sjön, sken mamma som en sol i flera dagar. Första barnbarnet!

Pratade under den här tiden med min bästa väninna i England och det visade sig att hon också skall ha barn i början på nästa år – kul! Synd att vi bor så långt ifrån varandra bara…
 

Dags för semester i skärgården och möte med de närmaste kompisarna. Hittills hade det gått bra att skylla på bilkörning för att undvika alkohol, men nu skulle vi ju bara hoppa mellan båtarna…  Ni må tro att de höll på att trilla i spa’t när jag tackade nej till välkomstdrinken och bad om juice ;-).

Skönt med segelsemester med mycket sömn och jag kände mig inte så särskilt trött alls. Började dock redan känna av lite foglossning…
 

Första besöket på MVC. Vi hade inte tänkt på det självklara att Johan också borde följa med till MVC, så första gången gick jag själv. Träffade en jättetrevlig barnmorska på Munkbrons mödravård, vilken jag fick förtroende för på en gång. Det bådade gott inför framtiden. Mina blodvärden var på topp och blodtrycket lika så. Jag har ju inte under någon del av graviditeten mått illa, och alltså inte haft problem med att behålla den näring jag fått i mig.

Jag kände mig ganska orolig över min graviditet och fick möjlighet att göra ett extra ultraljud på MVC. I skrivande stund (v 22) har jag svårt att förstå mig på min egen oro, men jag tror att den berodde på att jag inte kände mig illamående, inte var särskilt trött, inte hade svängningar i humöret, eller någon annan av alla de symptom man ”ska” ha när man är gravid. Vid detta ultraljud, som nu kunde göras utanpå magen var Johan med, och vi kunde tillsammans se vårt lilla ”Skräp” vinka till oss. Mysigt!

Pratade i den här vevan också med min professor på KTH om att få stanna kvar och forska under graviditeten, och han lovade att fixa finansiering. Känns skönt att vara på ”mammas gata” när det är så mycket annat som förändrar sig i livet.

I vecka 18 var det så tid för det ”vanliga” ultraljudet. Efter lite strul med tiderna var vi alla tre på plats (Johan, jag och ”Skräpet”). Vår bäbis ville dock inte hjälpa till alls den här dagen, så ryggraden och lillhjärnan gick inte att se. Läkaren tryckte och bökade så mycket att jag hade ont i magen på kvällen. Det blev till att komma tillbaka veckan efter för att göra ett kompletterande ultraljud. Hur som helst såg allt ut som det skulle!

Foglossningen sätter in mer och mer och läkaren på MVC tipsar om en sjukgymnast på Feelgood i Stockholm. Hon konstaterar mycket riktigt att det är foglossning på gång och föreslår att jag skall börja gå på vattengymnastik för gravida 2 gånger i veckan. Riktigt kul och skönt att kunna röra på sig ordentligt. Dessutom träffar jag några andra blivande mammor att prata barnvagnar och annat med. Roligt!

Eftersom jag är roterad i bäckenet (något jag alltid varit) tyckte läkaren på MVC att jag förutom Feelgood också skulle gå till Stockholmskliniken för manipulation. Där var jag i fredags (v 21) och träffade en jättebra sjukgymnast som lyckade göra mina ben lika långa – det brukar skilja någon centimeter på dem – och gav tips på övningar för att stabilisera kroppen när skelettet är lite lösare än vanligt.

I slutet av förra veckan fick jag en hel massa sammandragningar och ringde oroligt till MVC. De har ingen akutmottagning och hänvisade mig till förlossningen på Danderyds sjukhus. Efter lite omkopplingar hamnade jag hos gyn., där de lugnade mig och sade åt mig att gå hem och sova. Inte mycket annat att göra och i helgen har magen hållit sig ganska lugn. Vi får väl se hur det går, men än fungerar det bra att arbeta heltid.

Vecka 22-23

Sammandragningarna lugnade ner sig över förra helgen, och i måndags sprang jag ihop med min barnmorska, som inte verkade så orolig. Skall lämna urinprov vid tillfälle för att se om det är några bakterier som retar och orsakar dessa sammandragningar. Jag känner mig inte heller så orolig längre. Visst är det konstigt hur snabbt man vänjer sig vid att magen blir till en hård boll och slutar oroa sig…

Förra måndagen var jag på MVC på kostinformation. Egentligen vet jag redan vad och hur jag skall äta – ett par omgångar i ViktVäktarna har satt sina spår i medvetandet – men diskussionen kring toxyplasma och andra otrevligheter var givande. Inte vet jag om det är min forskarbakgrund som gör sig påmind, men jag törstar efter kunskap kring graviditeten och suger i mig allt som bara går.
Anmälde till exempel Johan och mig till en andningsprofylaxkurs häromdagen. Jag tänkte att det är bäst att haka på allt som kan göra förlossningen lättare… Den får ni höra mer om i januari.

Veckan har annars varit hyfsat lugn eftersom jag har legat hemma framför TV:n med en hej dundrande förkylning. Vi hade konsert med kören i helgen, men det var inte någon större idé att vara med. Istället blev det till att ta det lugnt och i lördags tillbringade vi dagen hemma hos ett par nära vänner, som också skall ha barn under våren 2002. Vi lyckades till och med komma ut i skogen på en promenad, men 3 km var lite i överkant för mig att gå – för att inte tala om vilken tid det tog! Nåja, våra kära äkta makar fick i alla fall lite sällskap i varandra när det skulle drickas drinkar och tequila till tex-mexen, något de längtat efter länge. Det är hårt att vara gift med en gravid kvinna som inte dricker alkohol ;-)

Har ni förresten tänkt på hur många det är som är gravida just nu? Det kommer bli fullt på BB runt om i Stockholm under första halvåret nästa år. Det är ju jätteroligt att så många man känner skall få barn på samma gång, så att man har nära vänner att dra barnvagn och dela erfarenheter med!

Nu ser jag i alla fall fram mot en ganska lugn vecka på jobbet och framför allt mot nästa helg, då jag skall hälsa på min gravida väninna i London. Jag skall öva lite barnpassning på hennes son som är 1,5 år och kanske kan jag hitta lite roliga mammakläder också. Vem vet?

Vecka 25 (24+4)

Allting går sin gilla gång och magen den växer. Ibland syns det skillnad från den ena dagen till den andra. Jag känner mig ganska stor i jämförelse med andra som kommit lika långt eller längre i sin graviditet, men det är tydligen helt normalt med olika stora magar vad jag förstår. Jag känner mig mycket piggare nu är tidigare och om det inte vore för att magen växer så det knakar och att jag blir andfådd bara av att böja mig ner och plocka upp något från golvet, skulle jag inte tro att jag hade ett barn i magen.

Över allhelgonahelgen var jag i England och hälsade på min väninna, som skall ha barn i mitten av februari. Det är hennes andra barn, men det syns knappt att hon är gravid…
Hur som helst så var det jättekul att träffas och flygresan gick bra. När jag sade till i gaten på Arlanda att jag hade ont i ryggen på grund av min graviditet såg killen bakom disken smått skräckslagen ut och undrade om jag skulle komma att föda på planet, och om vi skulle varsko piloten. Jag lugnade honom och sade att det bara var lite foglossningsbesvär och att det var stillasittandet och inte flygresan som sådan som gjorde att jag ville ha en gångplats med mycket benutrymme ;-) Det gick faktiskt väldigt bra att flyga och Skräpet verkade inte ha något emot tryckförändringarna, utan höll sig lugn och fin hela tiden.

Jag spanade efter lite roliga mammakläder och andra prylar i England, men hittade inget som var så bra att det motsvarade den höga pundkursen… Tog en sväng in på Mothercare (undrar varför de slog igen i Stockholm) och hittade lite fiffiga barnvagnar, men sulky och små hjul i snömodd verkar inte något vidare… Passade också på att öva lite barnpassning, lek och matning på väninnans 16 månaders son, och han överlevde och såg ganska glad ut hela tiden, så det ordnar sig nog det här med att bli mamma ;-)

Idag skall vi till MVC och det är väl tid att börja notera i tillväxtkurvan hur livmodern och Skräpet växer. Själv har jag gått upp ungefär 8kg, men det verkar mest vara magen det lagt sig på. Även viktökning tycks vara väldigt individuellt, men jag undrar lite över vad som är normalt i alla fall. Det är ju lite onödigt att lägga på sig kilon i onödan, samtidigt som kroppen måste få växa som den skall.

På fredag är det doktorspromovering i Stadshuset, och förhoppningsvis kommer jag i min längklänning. Mamma har redan bytt de första kilarna hon sydde i en gång, men jag kunde ha den ”senaste versionen” i söndags i alla fall. Jag hade ju en något annorlunda kroppshydda när jag använde klänningen som brudklänning för ett år sedan…
Det skall bli kul att gå på fin fest med långklänning och frack!

Vecka 27 (26+3)

Jag har haft ett par ganska hektiska veckor sedan jag skrev senast, och det märks både på att jag är trött på kvällarna, får fler sammandragningar och har ondare i ryggen. Det är svårt att dra ner på tempot när man är van att ha många bollar i luften både på jobbet och privat, men det är väl det jag måste göra om jag skall kunna fortsätta att arbeta heltid…

Jag märker på mig själv att jag är lite förändrad i mitt förhållningssätt till andra också. Jag brukar vara en väldigt social person som gärna vill träffa mina vänner och gillar att festa och ha middagar. Nu tycker jag att det är fullt tillräckligt med Johan (och det är väl tur att åtminstone han duger ;-), och känner mig lite inåtvänd och smått ointresserad av social samvaro. Men det här är väl också en naturlig del av graviditeten (hoppas jag…).

Doktorspromoveringen förra fredagen var trevlig, och jag gick i klänningen (tack mamma!!!). Jag fick till och med komplimanger från helt okända människor om att jag var så fint klädd, och det känns ju extra bra när alla kroppsformer är fullständigt förändrade och jag mer känner mig som en sjöko än en prinsessa på bal… Lite jobbigt var det dock att sitta de dryga 2,5 timmar själva promoveringsakten höll på, och sedan ytterligare några timmer under middagen. Som tur var satt jag så till att jag kunde resa mig och stå och gå emellanåt, vilket troligen var min räddning. Jag var till sjukgymnasten och blev lite uppmjukad i ryggen på förmiddagen och hade också tagit med mig en kudde att ha bakom ryggen, så jag var i alla fall väl förberedd.

För övrigt blev nog förra helgen lite väl intensiv. Promovering på fredagen med sen hemgång, barnvagnstitt och andra ärenden hela lördagen med avslut i inflyttningsfest hos en kollega, och ännu mer barnvagnar på söndagen. Sedan somnade jag framför TV:n. Förra veckan var också full med möten och presentationer plus saker inbokade på kvällarna, och när sammandragningarna hållit på av och till i flera dagar ringde jag barnmorskan. ”Ta det lugnt på jobbet. Ta inte på dig något mer och vila på helgen”, var hennes råd. Yeah right…

Den här helgen blev väl lite bättre än den förra, men att påstå att jag varit hemma och tagit det lugnt vore nog att ta i. Men vad ska man göra när både Johan och jag jobbar hela veckorna och vi ju faktiskt måste köpa barnvagn och annat till Skräpet? Var på Taxinge slott på julmarknad i söndags, och det var mysigt och juligt. Kul med en utflykt, men lite jobbigt för Skräpet och mig.

Nåja, veckan som kommer nu är i alla fall lugnare och jag kan sitta hemma och läsa en massa jobbpapper. Det känns bra, eftersom det är ganska jobbigt att vara ute och gå, vilket ju är en förutsättning för att ta sig till och från jobbet. Det är väl som sagt bäst att ta det lugnt om jag vill kunna fortsätta att jobba också. Det är bara så svårt att acceptera att jag inte orkar lika mycket som jag brukar! I helgen som kommer tänker jag i alla fall bara vara hemma och pyssla. Ska baka lussekatter och sätta upp adventsljusstakar och julstjärnan. Mysigt! På söndag har vi bröllopsdag, så då kanske det händer något kul, men annars har vi inget inplanerat. Härligt!

Appropå barnvagn, så bokade vi förresten upp oss på en 2001 års modell i lördags. Enda kruxet nu är att vi bokat en sittvagn och tänkte köpa en begagnad liggvagnsdel. Vår granne har en att sälja, men eftersom de fortfarande använder sin sittvagn har liggvagnsdelen ingen sufflett. Det känns inte så tilltalande att gå i ett halvår med omatchade delar till liggvagnen. Visst, jag kanske är fåfäng, men man skall ju trivas också. Jaja, det löser sig väl, men visst är det ytterligare ett stressmoment i allt som skall fixas och alla beslut som skall tas!

Vecka 29 (28+3)

Nu börjar jag känna mig gravid… Tidigare har jag visserligen haft mer eller mindre ont, och inte känt mig lika rörlig som jag brukar, men annars har allt varit ungefär som vanligt. Nu börjar det kännas besvärligt med mage, ont i ryggen och svårt att sova…

Efter att min barnmorska sagt åt mig att dra ner lite på tempot på jobbet valde jag att sitta hemma och jobba en del. Det har fungerat bra eftersom jag inte haft så många möten inbokade. Kruxet är bara att när jag rannsakar mig själv, så inser jag att jag nog inte jobbat 100 procent under de senaste två veckorna… När jag sitter hemma är det ju mycket lättare att faktiskt lyda kroppens signaler och gå och lägga mig en stund är jag känner mig trött. Visserligen är väl det sunt, men inte ur ett arbetsperspektiv.

Igår var vi på MVC och då diskuterade jag det här med jobb med barnmorskan, och hon tyckte att jag skulle boka en tid med läkaren. Sagt och gjort, så på fredag skall vi till henne och höra vad hon tycker att jag skall göra. Det känns som om jag kommer att bli sjukskriven, men vi får väl se. Som jag känner mig just nu är i alla fall inte hållbart. Jag är jättetrött och känner mig smått deppig, har ondare än någonsin i bäckenet och dessutom börjar resten av ryggen göra sig påmind. Igår var jag till sjukgymnasten och fick en TENS-apparat. Jag hoppas att den kan hjälpa lite mot smärtan. Fick också tipset att kombinera TENS-apparaten med akupunktur. Min svägerska håller på med sådant, så jag får väl höra av mig till henne.

Det har dock inte varit bara elände sedan jag skev senast. Förra söndagen firade Johan och jag vår ettåriga bröllopsdag. Ska man vara riktigt noga firade vi faktiskt redan på lördagen. Johan hade beställt bord på en av Stockholms bästa restauranger – Bon Lloc. Vi var där två dagar innan vi skulle gifta oss och åt en underbar middag och bara kopplade av. Samma sak i år. Bon Lloc är en sådan där restaurang som kostar äckligt mycket pengar att äta på, men som är värd varenda krona. Servicen är toppen och maten är verkligen perfekt tillagad. Dessutom får man en massa små tilltugg och smårätter mellan rätterna, vilket gör upplevelsen ännu mer lyxig. Vi hade ett bord där ganska tidigt, och var faktiskt hemma innan 10. Det var jätteskönt och otroligt mysigt! Hur jobbigt det än är att vara gravid så har jag i alla fall världens bästa man att få men kram av, det är en sak som är säker!

Lite annat blev det gjort förra helgen också, även om den var lugn och skön. Jag bakade lussekatter, och vi adventspyntade lite, firade första advent i vår bröllopskyrka (bröllopsdagen och första advent råkade sammanfalla) och köpte – äntligen – en barnvagn.

Helgen som var hämtade vi barnvagnen och mamma och jag köpte en vagga på annons i Gula Tidningen. Mamma tyckte inte att hon kunde låta sitt barnbarn sova i liften till vagnen både dag och natt, så hon ringde på en annons. Vi fick en fin vagga som är så pass stor att vi kan ha den i ett halvår utan problem. Ett bra alternativ i vår tvåa, eftersom vi har lite ont om plats. Vilken tur att man har en driftig mor när orken tryter för en själv! För övrigt blev det (som vanligt) lite mycket i helgen med sammandragningar och trötthet som följd. Söndagen blev därför lugn och jag fikade bara med en kompis hemma. Nästa helg ska vi ta det riktigt lugnt!
 

Vecka 32 (31+6)

Oj vad tiden går – det var visst ett tag sedan jag skrev! Sedan senast har jag varit sjukskriven på heltid fram tills igår. Att bara släppa jobbet veckan innan jul var verkligen det jag behövde. Julhelgen var relativt lugn och i mellandagarna försökte jag att bara slappa. Jag har också själv accepterat att jag inte orkar så mycket och framför allt inte att umgås med folk varje kväll.

I lördags kom Johans syster med familj förbi med lite bäbiskläder och annat och blev bjudna på lunch. Vi åkte hem till mina föräldrar och åt middag på kvällen med några andra släktingar, och jag trodde att jag skulle bryta ihop. Jag var så stressad över att vi skulle göra dessa två saker på samma dag, så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag förstår hur gamla människor känner det när de säger att de inte kan gå till tandläkaren och komma på fika samma dag…

I och med att jag reagerade som jag gjorde (och då ska man komma ihåg att jag ändå inte jobbade) bestämde Johan och jag oss slutgiltigt för att fira nyår ensamma hemma. Vi var bjudna till kompisar, och var välkomna att bara komma och äta, men det kändes skönt att inte åka iväg. Vi lagade god mat och klädde upp oss för varandra. Det blev en jättelyckad kväll med vin och champagne till den blivande fadern och cider till mig. Mysigt!

På nyårsdagen var det då till att packa ihop hela vårt kök och ställa det i vardagsrummet, eftersom hantverkarna skulle komma onsdag morgon klockan 7 och börja riva ut alla skåp. Katterna fick åka till mina föräldrar, och där fick vi middag också. Välkommet eftersom vi packat ner all grytor och kastruller.

Som sagt, ett nytt kök är på gång, och det gör det lite krångligt för mig. Jag arbetar 50 procent från och med igår, men när man har hantverkare rumsterande i lägenheten är det svårt att kunna koppla av hemma de resterande 50 procenten av tiden. Det är ju tur att de säger att de skall vara klara på måndag, så att vi kan slappna av lite!

Jag var hos barnmorskan idag och hon kände på magen. Trots att det snart gått 32 fullbordade veckor har Skräpet inte vänt på sig. Men, det är ju ganska mycket tid kvar än så länge, så det hinns förhoppningsvis med. Annars får vi ställa in oss på undersökningar och ställningstaganden inför en sätesbjudning. För övrigt var allt tipptopp. Jag har lite högre blodtryck än tidigare, men inget onormalt. Det kan ju ha att göra med att jag har lite svårt att sova (trots att jag är trött) och att hantverkarna kommer klockan 7 på morgonen, dessutom börjar jag samla på mig vatten. Jag hade dock fina blodvärden och inget socker eller så. Skräpet sprattlar omkring när man trycker på magen – det rör sig mer än tidigare över huvud taget – så allt är så bra så.

Nu ska jag snart till sjukgymnasten och det ska bli jätteskönt att bli lite utsträckt och uppmjukad i ryggen. Jag har inte alls lika ont som för några veckor sedan (vilan har hjälpt!), men känner mig ganska stel.

Gott Nytt År på er alla läsare!
 

Vecka 34 (33+6)

Det blev verkligen en rivstart i föräldrautbildningar förra veckan. Onsdagseftermiddagen tillbringade vi i en aula på Södersjukhuset tillsammans med hundratalet andra par och en jättebra och rolig föreläsande barnmorska. Munkbrons föräldrautbildning består av tre tretimmars föreläsningar i grupp. Det blir ju lite mindre personligt och spontant än om man går i en mindre grupp, men för mig spelar det mindre roll. Kanske är det för att jag är van vid stora föreläsningar från min tid som student? Hur som helst handlade den första föreläsningen ganska mycket om manligt och kvinnligt och pappans och mammans olika roller och utgångspunkter kring det nya lilla barnet. Egentligen är ju mycket av det som sägs sunt förnuft, men det var väldigt underhållande i alla fall. Skratt sägs ju vara avspännande och positivt för kroppen, så kanske har dessa föreläsningar en terapeutisk effekt också…

Efter föreläsningen på SöS gav vi oss av till nästa kurs samma dag. Denna gång en privat anordnad psykoprofylaxkurs. Psykoprofylax och andning var väldigt i ropet på 70-talet. Mamma berättade att hon gick en 10-veckors profylaxkurs innan min bror föddes 1974. Att han sedan föddes på vägen till sjukhuset (en resa på 3 minuter) och att hon aldrig fick användning för all den där andningsträningen är ju en annan historia ;-) Det blev lite mastigt med två föreläsningar samma eftermiddag/kväll så i torsdags kändes det som om jag åter igen höll på att gå in i väggen. Vilka marginaler man har!

Jag lovade att berätta lite om denna profylaxkurs när jag hade anmält mig till den i höstas. I stora drag kan man säga att den går ut på att lära sig att andas effektivt och rätt under hela värkarbetet, att slappna av för att minska smärtan och förenkla för barnet att komma ut, samt att skapa sig positiva målbilder för att göra hela förlossningsarbetet lättare. Låter väl inte så tokigt, eller hur? Jag måste säga att det är ganska skönt att faktiskt gå en kurs där vi får i hemläxa att träna andning (efter vissa mönster), avslappning och att tänka igenom och skriva ner hur vi vill att vår förlossning ska gå till. Det är det mest konkreta jag känt att vi gjort under hela graviditeten (förutom när barnet blev till i våras ;-), och det finns på något sätt en trygghet i att faktiskt kunna öva på något innan eldprovet kommer och vi ska ”köra skarpt” vid förlossningen.

Förra veckan avslutades med ytterligare en rolig och mycket informativ föreläsning på SöS, och denna gång talade barnmorskan mer konkret om öppningsskedet och hur barnet rör sig ned i bäckenet. Hon förklarade också fördelarna med att ha en upprätt position och liknande.

Vårt kök är så gott som klart, och det gick ganska bra att ha hantverkarna springande i lägenheten. De gjorde klart arbetet på utlovade fyra arbetsdagar – jättebra! Sedan har stackars Johan slitit med spackling, slipning och målning, och jag tittar bara på. Frustrerande att känna att jag inte orkar hjälpa till. Men, som någon sade, jag håller ju faktiskt på att göra klart vårt barn, och det är ju ett mer utdraget, påfrestande och viktigt arbete. För att inte tala om arbetet vid själva förlossningen!

I tisdags var vi på MVC igen och barnmorskan konstaterade att fostret rört sig. Hon kunde dock inte med säkerhet känna om det ligger med huvudet nedåt eller inte, så för säkerhets skull ska vi gå på ett ultraljud och kolla fosterställning, fostervattenmängd och fosterstorlek nästa fredag. Det känns både kul och lite oroligt att göra ett ultraljud såhär sent. Tänk om vi skulle upptäcka att något var fel. På något sätt känns det som om det skulle vara bättre att få reda på det när barnet föds i sådana fall… Nåja, allt är säkert som det ska tror jag, men jag hoppas i alla fall att vi inte får se vilket kön barnet har. Har vi väntat så här länge utan att veta det, så skulle det kännas lite som ett antiklimax att få reda på det fem veckor före beräknad förlossning!