Det är mitt och min man Johans första barn, och så här långt har allt gått hur bra som helst. Jag hör till de lyckligt lottade som inte mått illa, inte haft konstiga humörsvängningar, inga begär eller liknande.

 Bäckenbottenupplösningen har jag i och för sig känt av sedan i vecka 12 eller så - inte så skoj – men det går att leva med. Än så länge arbetar jag heltid, men många svängar till vattengymnastik och sjukgymnaster blir det...
 

Nyfödd

Jag hade tänkt skriva ett nytt kapitel i min graviditetsdagbok förra söndagen, då jag gått in i vecka 37, men det blev ändrade planer. På lördagen hade vi vänner över på en enklare middag, och hade en jätteroligt kväll med Pictionary och prat om graviditeter (kompisarna ska ha barn i april/maj). Det blev ganska sent, men jag kände mig pigg och uppåt. På söndagen kom Johans föräldrar och hans ena syster med man över för att titta på nya köket och få en fika. Vi var lite trötta efter lördagens skrattande (Pictionary är otroligt roligt emellanåt!), men allt kändes rätt bra ändå.

Jag märkte dock att något var lite skumt, eftersom jag fick en väldigt kraftig flytning och var tvungen att byta trosskydd titt som tätt. Kände mig lite hängig, men tänkte att det nog berodde på sömnbrist. Inget problem eftersom jag var sjukskriven och i lugn och ro kunde vila upp mig under måndagen. Då skulle jag också gå på amningskurs och vi skulle till Försäkringskassan och prata föräldraledighet. Mamma hade konsert på kvällen, så jag tog mig till Oscars kyrka och lyssnade på musik. En ganska trevlig avkoppling på söndagskvällen.

Väl hemma igen kom Johan och jag överens om att det kanske var lika bra att ringa till förlossningen på Danderyd och kolla vad de trodde om flytningen. ”Kom in!”, var beskedet… Oj! Redan!? Men så kan det ju inte vara! Hela graviditeten har gått klanderfritt och jag hade inget kännbart värkarbete. Dessutom sipprade det ju bara lite… Sagt och gjort i alla fall. Vi letade packlista för väskan på Babynätet, och insåg snabbt hur lite vi hunnit förbereda för vårt barns ankomst. Inga blöjor, eller tvättlappar, inga babykläder, ingenting att bära barnet i – allt saknades. Nåja, det var väl bara att fixa sedan…

Johan ringde en taxi, och så var vi på väg. Väl inne på förlossningen gjordes ett CTG, och jag hade oregelbundna, men ändå, värkar. Kände dock inget av det direkt. Barnets hjärtljud var helt normala, och vi fick vänta på att en läkare kom för att undersöka mig. Barnmorskan var lite osäker på om det verkligen var vattnet som hade gått, så vi fick vänta. Och så sade det ”knäpp” och störtvågen kom. Läkaren meddelade att jag skulle bli inlagd, eftersom en tidig vattenavgång innan 37 fullgångna veckor anses utgöra en infektionsrisk. Johan kunde inte få plats på vårdavdelningen, utan jag skulle läggas in där ensam. Aldrig i livet! Jag har tidigare lämnats ensam på sjukhuset efter många långa timmar på akuten, och det var ganska traumatiskt, så det var inget alternativ för mig. Tyvärr, var beskedet, inte mycket att göra… Men då satte värkarbetet igång med ganska kraftiga och kännbara värkar. Lite hot kan alltid komma till nytta…

Vi fick ett rum på förlossningen, och Johan fick en egen säng för att vi skulle kunna vila lite innan det verkligen drog igång. Han skulle ha kunnat använda min, för jag sprang mest omkring i rummet och profylaxandades och kämpade med värkarna. Typiskt att vi var trötta efter gårdagskvällen, när det så många gånger sagts att det är VIKTIGT att man är utvilad innan förlossningen.

Från att värkarna satte igång på riktigt kring midnatt tog det 13 timmar tills vår lilla skatt såg dagens ljus för första gången. Lillprinsen kom till världen måndagen den 4 februari klockan 13:13. Jag provade för övrigt det mesta av smärtlindring, från TNS och akupunktur, via varm dusch (fick inte bada pga vattenavgången) och lustgas till stand-up-epidural. Allt fungerade bra på sitt sätt.

Eftersom sonen kom så pass tidigt fick vi inte komma in på Patienthotellet, trots att allt i förlossningen var normalt. Istället blev det BB-avdelningen på Danderyd, men som tur är fick Johan också plats där. Det var jobbigt att de första dygnen dela rum med en annan familj. Jag sov i princip ingenting de första tre dygnen sedan vi kom in till förlossningen, men det var ändå skönt att ha hela vårduppbackningen från den underbara personalen på avdelningen. Lillprinsen var gul, mycket på grund av att min och hans blodgrupper krockar, så vi blev kvar länge på BB. I torsdags behövdes dock våra vårdplatser till bättre behövande, och vi blev tillfrågande ifall vi kunde tänka oss att flytta över till Patienthotellet trots allt. Vi tyckte att det var OK, så vi fick se den tredje typen av förlossningsvård på Danderyd inom loppet av en vecka.

Nu är vi i alla fall hemkomna, och det har gått exakt en vecka sedan vattnet började sippra. Jag har lite ont i underlivet av de få stygn jag fick, och av att bäckenbotten i störta allmänhet är lite tilltygad, men Lillprinsen sover snällt mellan amningarna, så Johan och jag får sova några välbehövliga timmar i stöten. Amningen fungerar bra, och de värsta spänningarna i brösten har släppt. Allt känns bra och jag är lycklig över min underbara och söta lilla son. Katterna är dock lite tveksamma till det nya lilla livet, men de vänjer sig väl.

Lycka till alla ni som är i väntans tider. Det är underbart att sätta en ny, fantastisk människa till världen och kärleken till denne lille nya vet inga gränser!

Kram
Kristina