1. När du och din man blev tillsammans, visst du då redan innan att han hade barn? Och vad var din reaktion över detta?

Ja, jag visste om att han hade barn. 2 st. Jag var runt de tjugo när jag träffade honom och funderade inte särskilt över barnen och vad de skulle kunna komma att innebära för vår relation. Vi har nu bott ihop i 7 år och det jag minns är att jag såg det som en utmaning och tänkte att livet är till för att lära nya saker och växa som människa. Jag kände ingen oro för eventuella problem eller svårigheter som kunde komma. Så här i efterhand har jag insett att det är flera tydliga skillnader jämfört med ett förhållande mellan två människor utan barn. Men om jag hade låtit mig skrämmas bort hade vi inte haft det vi har idag.

2. Hur gammalt var ditt styvbarn då ni blev tillsammans? Bor styvbarnet tillsammans med er?

Styvbarnen var tre och fem år gamla när vi träffades; en flicka respektive en pojke. Normalt så innefattar ”våra barn” alla barnen för mig, både gemensamma och min sambos, men i de här svaren använder jag ”våra” och ”de andra” eller liknande, för att det ska vara lätt att förstå.

De kommer till oss varannan helg. Minst två veckor på sommaren, en vecka kring jul, extra under andra lov och även mer därutöver om de önskar så eller om deras mamma ska resa bort.

3. Hur nära relation har du haft till ditt styvbarn?

Jag har tillåtit mig att ha en nära relation, i första hand på barnens villkor. Vi har haft den ”turen” att vi tycker om varandra. Det har varit ytterst få konflikter mellan oss kring just styvbarn-styvmamma-relaionen. Detsamma gäller våra respektive relationer till deras pappa. De har snarare tyckt om att se oss vara nära varandra och velat ha försäkrat för sig att vi kommer att hålla ihop. De trivs mycket bra hos oss och är med i familjen oavsett om de är här eller inte. De har varsitt rum här och vi är med på olika aktiviteter i deras skola.

4.Är det lätt att bli som en extra-mamma eller bör man försöka undvika att inta en mamma-roll tycker du?

Jag har, i perioder, lidit en del kval kring mina ”befogenheter” och känt osäkerhet i vad min ”roll” innebär. Min sambo har stöttat mig mycket och vi har alltid pratat mycket om det här. Han har tyckt att vårt hem är vårt, alltså lika mycket mitt, och därmed har jag samma rätt som honom att agera vad gäller regler m.m. Jag tar också lika mycket ansvar när de är här. När det kommer till planering för barnens vistelse diskuterar vi tillsammans men jag låter ändå min sambo ta det slutliga beslutet.

Jag tycker det viktigaste är att varje familj utgår från de individernas förutsättningar. Det handlar mycket om personkemi huruvida man kan utveckla en djup och fin relation eller om det passar bättre att hålla det på en annan nivå. Jag är inte en extramamma, jag är Ulrika och när de är här är jag en föräldrafigur och jag har tillåtits att ha en uppfostrande roll. Det fungerar för att vi står så nära varandra och för att barnen aldrig har ifrågasatt min plats i deras liv. Naturligtvis har deras pappas förmåga att släppa in mig helt och fullt, haft stor betydelse.

5. Hur reagerade ditt styvbarn då hon/han fick veta att hon/han skulle få ett halvsyskon?

Jag och min sambo har ett barn som är tre år och väntar just nu vårt andra barn tillsammans. När vi väntade det första var jag väldigt orolig för vad barnen skulle tycka. Jag drog mig för att berätta det samtidigt som jag så gärna ville att de skulle vara med och dela min/ vår glädje. Det känns viktigt för mig, både då och nu att de inte känner sig undanskuffade. Samtidigt som jag också har svårt ibland med hur jag ska prioritera då våra gemensamma barn trots allt bor här på heltid och de äldre barnen har ett hem där de bor mestadels, så det kan inte bli riktigt på samma villkor även om man skulle vilja.
Når jag väntade mitt första barn blev styvbarnen väldigt förtjusta över det kommande syskonet och de tre tycker hemskt mycket om varandra. Sedan har frågorna varit många och regelbundet återkommande om det inte ska bli ett syskon till snart. Så den här gången var jag inte lika nervös, men ändå lite.
 

6. Förändras känslorna för styvbarnet om man jämför mot tiden innan då halvsyskonet ens var planerat?

För mig förändrades inte känslorna direkt men förutsättningarna. Jag fick ett barn i mitt liv där jag var den viktigaste personen ( tillsammans med pappan förstås ) och där jag blev tvungen att prioritera om och värna mitt barns intressen. Jag upplevde också att den här tröttheten som kommer med småbarn gav mig mindre ork att engagera mig i styvbarnen. Själv har jag haft mycket dåligt samvete för det men min sambo tycker att jag fortfarande är mycket bra med dem.
Något som är viktigt för mig, särskilt nu när barnen är stora är att jag håller en öppen dialog med dem. Att jag till exempel förklarar hur jag tänker och känner och varför jag gör som jag gör. Som tillexempel när det nu nyligen blev aktuellt att planera om rummen i huset för att göra plats för en ny familjemedlem. För mig är det en känslig fråga att kanske behöva flytta på barnens nuvarande rum för att kunna bygga om. Men jag har varit noga med att fråga vad de tycker och berätta att det är väldigt viktigt för mig att de tycker det blir en bra lösning.
 

7. Tror du att risken för att man särbehandlar barnen är stor?

Jag tror det är oundvikligt att man behandlar barnen olika. Men samtidigt så behandlar man ju alla barn olika oavsett om det är ens egna eller inte, för alla är egna individer och har sin personlighet. Man relaterar olika till andra människor oavsett om det är barn eller vuxna.

När det gäller biologiska barn och styvbarn så tror jag att hur gärna man än vill och försöker behandla dem lika så finns det något i blodsbandet som ger en särskild känsla. Det kan dock vara skillnad på hur mycket man har barnen hos sig, som i mitt fall är de ju ”helgbarn” medan jag tror att då barnen bor permanent hos en kan det bli andra band mellan barn och styvförälder. Det beror nog också på hur mycket eller lite den andra föräldern finns med i bilden. Samt på hur nära barnet tillåter dig att komma.
 

8. Ses barnen som syskon eller hänger känslan av att de är "halvsyskon" alltid med?

Barnen är syskon. Punkt. Och styvbarnen finns alltid med i planeringen och vi pratar mycket om dem och syskonen har kontakt per telefon.

9. Vad är svårast/jobbigast i ett förhållande där ena parten redan har barn? Något speciellt man bör tänka på för att få allt att fungera?

Själv var jag som sagt ganska ung då vi träffades och för mig var det nog mycket omställningen som var svår. Att plötsligt vara en vuxen med ansvaret att vara ett föredöme och ibland ha en uppfostrande funktion. Det kändes så viktigt varje steg jag tog och varje ord jag sa. Jag ville så gärna att det skulle bli rätt. Men känslomässigt var det mest jobbigt med att ge upp den här idylliska bilden man har av kärnfamiljen med mamma, pappa och barn, som inte kunde bli verklighet i det här förhållandet. Det kändes också svårt och gör ibland fortfarande, att vi är låsta geografiskt för att vi ska kunna bibehålla en bra och regelbunden kontakt med barnen. Vi kände förut att vi inte kunde t.ex. åka utomlands ett år för att det var för lång tid att vara borta från barnen. Nu börjar barnen bli stora så snart skulle det väl kunna gå men nu ser ju vårt liv annorlunda ut också med barn och hus. Så en del av ”ungdomslivet” kan jag känna att jag offrat för det här förhållandets skull.

För den som träffar någon med barn, tror jag det är viktigt att man kan prata om vad man känner och att man får bekräftelse på att känslorna är ok. Ge barnen tid att lära känna dig och avgöra hur nära de vill låta dig komma, men ha också insikten att det är ditt liv lika mycket som deras och att det därför är viktigt att dina känslor också respekteras.

Den som har barnen sedan tidigare kan underlätta jättemycket genom att släppa in sin nya partner och låta denne vara delaktig, om båda nu vill det, det stärker vi-känslan och gör det lättare att öppna hjärtat för barnen. För mig personligen har det känts som allt eller inget. Antingen så är jag med i den här familjen fullt ut både vad det gäller att ta ansvar och få respekt för det som är viktigt för mig. Då kan jag ge hela mig till barnen och min sambo är inte ensam förälder när barnen är hos oss. Jag är lika engagerad i deras liv, skola och kontakten med lärarna.
 

10. Tror du att allting hade varit annorlunda ifall du hade varit den som redan hade barn sedan tidigare och inte din man?

Klurig fråga! Jag hade inte utvecklats som person på samma sätt som jag har gjort i den här situationen. Jag tycker själv att jag har vuxit som människa genom utmaningen att ta emot en annan människas barn så helhjärtat. Visst hade det varit annorlunda. Men jag kan inte säga att jag önskar att det hade varit så. Där snuddar vi vid en av de viktigaste delarna när det gäller styvbarn, att acceptera situationen eller inte fortsätta förhållandet. Det fungerar inte på något annat sätt. Jag kämpade länge med just det att acceptera att det var så här förutsättningarna såg ut om jag ville ha ett förhållande med den här mannen. Efter ett tag blev jag vän med den situationen.