11 April TISDAG

Jag åkte in den 11 April till KS förlossning för "ställningstagande av igångsättning". Vi skulle vara där 08.00 och jag var väldigt nervös natten innan.

Klockan 08.00 var vi där och vi fick sitta och vänta i väntrummet på läkaren.
Det var några andra som satt där också och jag försökte koncentrera mig på dom för att försöka glömma min egen oro. För jag var verkligen nervös nu. Och samtidigt inställd på att idag skulle vi äntligen få träffa henne (vi visste att det var en tjej).

Efter ett tag ropade dom mitt namn och vi blev visade till ett undersökningsrum. Doktorn var trevlig och vi pratade en stund, han sa att eftersom det senaste ultraljudet visade att bebisen skulle väga 5 kg och kanske även mer så tyckte han att det var lika bra att sätta igång förlossningen. Jag blev lite hoppfullare igen, samtidigt som jag var väldigt nervös. Vi vart inställda på att vi skulle få en bebis idag.

Jag fick lägga mig med ett CTG och efter ca 40 min tog dom bort det och sa att allt var jättefint. Vi fick ett eget "rum" på förlossningen i "gardinrummet" som de kallade det. Det hängde draperier mellan varje säng, där fick alla som blev igångsatta ligga.
En stund senare gjordes en undersökning och dom konstaterade att jag inte öppen nånting så dom la en gel och jag var tvungen att ligga med ett CTG i en timme efteråt. Det var rätt jobbigt att ligga där inne faktiskt och höra dom andra som hade så ont. Jag däremot kände ingenting. Jag ville känna men det gjorde jag inte.
När den timmen gått fick vi gå runt och röra på oss lite vi gick runt i korridoren och jag såg en mamma med sitt nyfödda barn och önskade inget mer än att det var jag och att allt var över nu. Tiden gick och jag kände inga speciella värkar.

CTG togs med jämna mellanrum under dagen och allt såg bra ut. Undersökningarna visade att jag fortfarande inte öppnat mig nånting. Ingen reaktion på gelet heller. Det var jobbigt att inget hände. På kvällen vid 17.00 åkte vi hem eftersom inget hänt så fick jag sova hemma. Vi hade våran sängplats kvar och skulle vara tillbaka dagen efter för samma procedur.


12 April ONSDAG

Vi var tillbaks igen 08.00 och gick in till "vårt rum" och väntade på läkaren. Vid 09.00 tiden gjordes en undersökning som visade ingen förändring. Jag fick gel igen och en timmes CTG i sängen. Jag hoppades hela tiden att det skulle börja värka men nej, ingen värk. CTG gjordes under förmiddagen ett par gånger och allt visade att bebisen mådda bra. Det var jobbigt med alla undersökningar av olika läkare och barnmorskor men jag hoppades varje gång att dom skulle säga att det hänt nåt, men nej det sa dom inte för läget var oförändrat. Vid lunch åkte vi hem en sväng bara för att komma bort ett tag. Vi gick ut med hunden och försökte ta det lite lugnt.

Vi var tillbaks igen vid 14.00 och då började undersökningar och CTG igen. Det var väldigt jobbigt tyckte jag att vara där framförallt med alla undersökningar och att det aldrig blev nåt annat svar än att läget var oförändrat. På eftermiddagen tyckte jag att det kändes som småvärkar i magen men ingenting visades på CTG så det var väl inget tänkte vi. Även denna kväll fick vi "permission" och åkte hem på kvällen och sov. På kvällen och natten hade jag ont i magen och vi hoppades att det skulle sätta igång nu... men det visade sig vara bara "pinvärkar".


13 April TORSDAG

Även denna dag var vi tillbaka klockan 08.00. Vi började känna oss hemma där nu och gick raka vägen till vårat rum. Vid 09.00 gjordes en undersökning och jag hoppades att kvällen och nattens "värkar" varit till hjälp men det var dom inte. Jag var öppen 1,5 cm så en halv centimeter var resultatet av värkarna. Gel igen och CTG under förmiddagen. Jag tror att vi mött alla barnmorskor som jobbar på förlossningen för det var olika vid varje tillfälle.

Vid 13.00 åkte vi iväg för att äta. Jag hade ont då (ganska ordentligt) med jämna mellanrum. Vi åt kebab i bilen och det spöregnade utanför. Jag kommer ihåg att jag hade RIKTIGT ont då men sa inget till Lasse om det direkt. Jag tänkte att det blir nog ingen bebis idag iallafall, men jag ville åka tillbaka till sjukhuset för jag kände mig lite tryggare där nu när det började göra så ont.
När vi kom tillbaka sa jag att jag ville göra CTG för att jag hade så ont jag ville se hur starka värkarna var. Sköterskan som vi bad om CTG sa att det var så mycket att göra nu och att jag absolut inte hade värkar eftersom det såg hon på mig???? Vi satt i "rummet" och väntade.

Vid 16.00 gjordes en undersökning och det visade som alltid att läget var oförändrat. Jag som haft ONT och inget hänt. Det började kännas riktigt hopplöst faktiskt. Läkaren sa att jag måste stanna över natten för om inget hänt till 22.00 skulle jag få en annan gel + dropp så att förlossningen verkligen skulle komma igång. Jag ville bara hem. Det var det enda jag kände. Jag orkade inte längre nu!

Jag ringde mamma vid 17.00 och sa att jag blev kvar över natten. Medan jag pratade med henne fick jag flera starka värkar och jag blev riktigt nervös nu. Kom ihåg min förra maratonförlossning och kände att jag skulle aldrig orka med smärtan i 20 timmar.

Vid 18.00 tänkte Lasse åka hem till Fredric men jag ville inte vara själv så han stannade ett tag till. Han skulle sen hem till Fredric som var hos mormor och morfar. Vi trodde ju inte att det skulle bli nån bebis idag heller..

Vid 19.30 sa jag åt honom att ringa och höra hur det var med Fredric för jag kände att jag inte orkade stå och prata i telefon då. Det blev bestämt att han skulle sova hos mormor och morfar så Lasse skulle stanna hos mig. Jag hade riktigt ont i nedre ryggen nu. Jag sa till Lasse att klia jättehårt på ryggen för då kändes det lite bättre.

Vid 20.00 ville jag duscha jag tänkte 'kan man verkligen göra det?' Det var så många som sprang in och ut på toan. Jag ville ju inte göra det upptaget där så länge. Jag gick in i duschen iallafall och blev kvar där i 1,5 timme. Det var jätteskönt med varmvatten på ryggen. Jag satt därinne och hade SKITONT och fattade inte hur folk kunde knacka på och vilja gå på toa när jag hade såå ont, Dom fick väl gå någon annanstans. :0)

Vid 21.30 gick jag ur duschen och såg Lasse SOVA! :0) Han vaknade till och såg helt oförstående ut, "var har du varit"? Jag sa att nu orkar jag inte längre jag måste få någon bedövning!!

21.45 kom en bm och gjorde undersökning... 3cm öppen nu. Fan jag orkar inte mer tänkte jag. Hon skulle sätta ett CTG igen och jag kunde bara inte sitta ner stilla i 20 min. Det kändes som en mardröm. Hon hann nästan bara få dit banden så kräktes jag (INTE bra att äta kebab innan.. hua..). Hon tog bort banden och jag fick gå iväg till toaletten. Jag minns att dom sa att det var nog fel med hjärtljuden och frågade men hon sa bara att banden nog inte sattes ordentligt. Jag fick byta om och sen kräktes jag igen. Då sa dom att det är nog dags att du kommer in i ett förlossningsrum.

Jag trodde fortfarande att detta skulle ta flera timmar till och började fundera på hur f-n jag skulle orka! Jag sa att jag MÅSTE få duscha för jag trodde att det skulle va bättre. BM sa att jag kunde få bada om jag ville och jag kände bara att nåt måste göras.. Magen var spänd hela tiden och värken gav aldrig med sig det var helt otroligt vidrigt så ont det kan göra.

22.00 satt jag i ett varmt bad magen var stenhård och värken släppte aldrig inte ens för en sekund. Jag satt i badet till 22.45 då trodde jag på fullaste alvar att jag faktiskt skulle dö! Jag sa åt Lasse att hämta någon för jag måste upp. Sköterskan kom in och hjälpte mig ur badet. 22.55 var jag inne på rummet och sa att nu MÅSTE jag få bedövning.

Dom satte en nål i handen på mig och förberedde ryggbedövning. BM undersökte för att se om jag var öppen mer än 3 cm som jag var innan badet.
- OJ, sa hon, du är ju öppen 10 cm!
Det var för sent för ryggbedövning. Hjärtljuden var fortfarande dåliga och dom sa att jag måste ligga på sidan för att hjärtljuden skulle förbättras. Det var inte lätt att röra sig med en stenhård mage som värkte mer än man nånsin kan föreställa sig.

Jag kan inte säga att jag riktigt hängde med i allt prat just då, kämpade bara för fullt med att försöka kontrollera smärtan.. och tokandas i det jag trodde var lustgas (visade sig vara syrgas). Jag måste få bedövning vet jag att jag sa. Jag förstod också att nånting var fel med bebisen. Det var ju för sent för bedövning och 23.05 kände jag att jag måste krysta. BM sa åt mig att göra det och det enda jag tänkte var att det här överlever jag aldrig! Få ut en 5 kilos bebis UTAN bedövning (viktuppskattningen var att hon vägde 5 kilo). Jag tog i mer än vad jag trodde jag kunde och kände inne i magen hur bebisen trycktes neråt. Jag kände när huvet var på väg och det gjorde så fruktansvärt ont! In i rummet kom det massa folk springande.

23.09 kommer Victoria ut och jag vet att jag frågar om hon lever eftersom hon inte skriker. Dom pratar snabbt till varann men jag fattar inte vad dom säger.
Allt sker så fort, Snabbt som attan ger BM över henne till doktorn som rusar iväg med henne. Allt jag hinner se är en livlös bebis med armarna rakt ner.
Sen försvinner alla ut från rummet och det blir tyst och stilla på en gång. Det är bara jag och barnmorskan kvar. Det tar en bra stund innan jag fattar vad som hänt, men gång på gång frågar jag om hon lever. Jadå, säger barnmorskan, och pratar om syrebrist, bajs i fostervattnet m.m. Jag fattar ändå inte varför dom inte kommer tillbaka med henne. BM säger att det tar en stund men snart kommer dom komma in med henne till mig. Det gjorde ont att få ut moderkakan också. Det tog sin lilla stund. Hon syr ett par stygn. Även det gör ont men nu gör det ingenting längre. Nu vill jag bara ha Victoria hos mig. Det tar en stund sen kommer en annan BM in och säger att dom tagit Victoria upp till neo, och att jag får komma upp så snart jag kan för att träffa henne.
- Kommer hon att dö? frågade jag igen, men fick inget svar på det eftersom dom inte vet hur det är med henne.

Det tog ca 40 min innan jag kunde lämna förlossningsrummet (dom längsta 40 min i mitt liv). Jag fick åka rullstol upp till neo. Det var en lång korridor och många rum vi passerade innan vi kom till rätt rum. Jag såg henne ligga i kuvösen kunde inte fatta att det var mitt barn som låg där. Varför hade det gått så här fel? VAD hade gått fel? Doktorn pratade med mig men vad han sa det kommer jag inte ihåg. Jag vet att jag frågade honom också om hon skulle överleva. Första dygnet är det avgörande sa han, men jag kände innerst inne att hon minsann skulle överleva. Du får röra henne om du vill sa han och jag tog försiktigt på handen. Det var så overkligt allting. Det var ju inte så här vi hade planerat hennes födelse.

Doktorn satte in slangen genom naveln och nål i hand och sladdar och elektroder på huvet och bröstet och på foten. Hon var kopplad till olika apparater som pep och blinkade hela tiden. Jag ville bara ta upp henne och gå därifrån. Det var så overkligt allting. Det var så fel! Dom röntgade henne och tog olika prover. Hon låg så stilla hela tiden som om hon sov lugnt. Vi var kvar däruppe, satt bara och tittade på henne. Dom sa åt oss att gå ner och vila och att dom hör av sig om läget ändras. Vi fick sova över i förlossningsrummet. Jag sov inte en blund.

När vi kom ner kom dom in med dom berömda mackorna och juicen med en liten blomma på brickan. Det kändes så fel. Det kändes inte som att man ville fira.
Tidigt på morgonen gick jag upp till henne igen. Man såg henne knappt slangar in i näsan och en stor syrgasmask som täckte nästan hela ansiktet. Resten av kroppen var också täckt med slangar och sladdar och apparaterna pep och blinkade. Kändes nästan inte som om hon var min bebis. Det kändes som om hon tillhörde dom som jobbade där.


14 April FREDAG

Jag fick ett rum på BB. Det kändes inget kul att vara där bland alla glada mammor som bar omkring på sina bebisar. Jag tillbringade den mesta tiden inne på neo. Jag bara satt där och tittade på henne. Hon hade fått en napp.
Den täckte nästan hela hennes ansikte. Det var hennes tröst när hon var lessen eftersom man inte kunde ta upp henne.

Hon var vaken och tittade på mig. För första gången hade vi ögonkontakt. Sköterskorna sa att hon känner att jag är hennes mamma men jag hade svårt att tro dom. Hur skulle hon kunna märka skillnad? Det var ju så många som hade hand om henne. Jag ville så gärna ta upp henne. Jag tillbringade större delen av dagen med att bara titta på henne.

Det var många doktorer där under dagens lopp och jag försökte komma ihåg allt dom sa men det var som om det bara försvann. Jag ville ju bara höra att hon skulle bli bra snabbt men det var det ingen som sa. På kvällen kände jag mig lite mer lättad eftersom det första kritiska dygnet var över. Hennes tillstånd hade ju inte försämrats!


15 April LÖRDAG

Även denna dag tillbringade jag hos Victoria. När jag kom in i rummet den morgonen var Victoria vaken. Personalen sa att hon reagerat när jag pratade i rummet... kanske visste hon iallafall att jag var hennes mamma. Jag satt där och höll hennes lilla hand och pratade med henne. Hon såg på mig med sina klarblå ögon. Jag tyckte så synd om henne. Det här var inte den start i livet som jag ville att hon skulle få.

På eftermiddagen kom en barnläkare och frågade om jag fått hålla henne ännu.
Det hade jag ju inte och det tyckte hon absolut att jag måste få, både för hennes och min skull. Det var 3 personer som hjälpte till att få upp henne till mig. Alla slangar och sladdar måste ju hållas på plats. Att hålla henne var underbart! Äntligen fick jag känna min bebis mot mig. Det var nästan först i den stunden som jag kände att jag var hennes mamma och hon var min. Jag satt där jättelänge. Hon tittade på mig med sina blåa ögon och sen somnade hon. Hon sov jättelänge och jag kunde bara inte lägga ner henne igen. Det var så skönt att bara sitta där och titta på henne. När det började pipa i apparaterna så la dom syrgasmasken över hennes näsa och mun. Hon såg så hjälplös ut.


16 April SÖNDAG

Idag andades hon helt utan syrgas, och en del andra sladdar hade tagits bort.
Hon ammades av mig och det funkade ganska bra, men hon var fortfarande slö och ville helst inte äta. Även denna dag tillbringade jag inne hos henne. Jag fick hålla henne idag igen och till och med byta blöja. Det gjordes olika röntgen och togs olika prover men alla sa att dom var bra och att hon återhämtat sig fort.
En barnläkare sa att hon vet visst att du är hennes mamma och efter att du suttit och hållit henne igår så har hon bara blivit bättre och piggare! Jag blev jätteglad av det och hoppades att det var så! Jag satt med henne flera timmar idag igen och hon vaknade till mellan varven och såg på mig.

På kvällen var så gott som alla sladdar borta. Hon hade en kanyl i huvet som satt kvar för att lätt kunna ta blodprover +att ge henne medicinen, så att dom slapp sticka henne hela tiden. Inne på neo sa dom att om blodsockret var bra kunde hon få sova inne hos mig på BB under natten. Jag blev jätteglad!! Efter mkt om och men från BB-personalen så fick hon komma in till mig (dom ville inte ha barn med nål inne hos sig). Det var så skönt att somna med henne bredvid mig i sängen. Hon sov hela natten! Vi fick säga till personalen att väcka oss vid matdags för hon bara sov. En personal från neo kom in mitt i natten och tog ett blodprov + gav medicin, men varken Victoria eller jag vaknade av det!


17 April MÅNDAG

Idag fick storebror (Fredric 8 år) för första gången se sin lillasyster! Han var så glad att han grät när han såg henne. Dom här dagarna hade varit väldigt jobbiga även för honom. Han satt i fåtöljen med Victoria i knäet och man såg att han var jättelycklig! Han tyckte nog att kanylen var lite läskig. Victoria mådde jättebra och snart var det dags att åka hem med henne. Bara stanna någon natt till! Jag längtade verkligen hem!

Hon hade inte fått några bestående men av allt detta och det var så skönt att få höra det. Vi skulle tillbaka efter 1 månad och göra ytterligare ett EEG och svaret på det blev helt positivt! Inga skador hade hon fått alls! Det var en jättejobbig tid och man hann med att tänka massor. Tack och lov slutade allting lyckligt. Nu är hon världens sötaste busfrö!