Vår prinsessa fick namnet VANESSA!

Den 11 maj-01 var jag på kontroll hos barnmorskan. Jag hade slutat jobba veckan innan för jag hade fått två tänkbara förlossningsdatum. Enligt barnmorskan var det dags den 7 maj, men enligt ultraljudet var det dags den 12 maj. Eftersom inget hade hänt den 7 maj siktade vi nu in oss på den 12 maj.
Jag var ändå lite tröstlös eftersom det var imorgon och jag inte hade känt något än. Hon undersökte mig och sa att barnet låg långt ner nu. Bebisen hade varit fixerad i nästan 4 veckor. Hela eftermiddagen hade jag små förvärkar som jag hade haft under hela sista månaden. Inget konstigt där alltså.

På lördagsmorgonen den 12 maj var allt fortfarande som vanligt och jag och min man sa till varandra inte idag heller. Framåt eftermiddagen via 16-tiden började jag ana att det kanske var på gång för det började kännas på något sätt i kroppen. Det som visade sig vara riktiga sammandragningar, fast jag inte trodde det för det gjorde inte ont, började komma lite mer regelbundet. Jag började med TNS-apparaten för det sa min barnmorska att det skulle man göra fast det inte gjorde så ont.
Den funkade nog bra för jag märkte inte av dessa smärtor som alla pratar om.

Vid 18.00-tiden var de regelbundna med 5 min mellanrum så vi ringde in till BB för att kolla om dom hade plats på kvällen för det kan ju vara fullt så här års och nu hade vi nog fattat att innan helgen var slut skulle vi ha vår efterlängtade bebis hos oss. Barnmorskan som svarade sa att det fanns plats och att jag fick komma in om jag ville. Jag tyckte fortfarande inte att det gjorde ont så vi valde att vara hemma ett tag till.

Vi hade bestämt oss för att spela bingolotto så vid 19-tiden satt vi i soffan framför tv:n. Nu hade jag bara 2 min mellan värkarna och min man sa att nu åker vi in men jag skulle prompt spela första bingon åtminstone och det gjorde vi men sen fick jag ge mig och vi åkte för då var 1 1/2 min mellan värkarna. Alla sa ju att det skulle ta sådan tid för förstföderskor så jag sa till min man att han kunde parkera på parkeringen så gick vi in. Det gick bra med stopp varje 1 1/2 min för värk och TNS.

När vi kom upp på förlossningen så kom en undersköterska och tog emot oss. Jag sa att jag trodde att jag skulle föda snart men hon tyckte att jag såg så pigg ut att hon var skeptisk. Efter ett tag kom barnmorskan och undersökte mig då var jag redan öppen 5 cm. Hoppsan, sa hon, här har det gått undan.
CTG-kurvan på bebisen var jättefin så jag sa att jag ville bada innan vi fick ett förlossningsrum. Det gick bra. Väl i badet gick det jättebra att använda mig av den avslappning hade tränat mycket på innan. Jag gick nästan ner i koma mellan värkarna som nu låg på 30 sek-1 min mellanrum. Det var skönt att kunna slappna av helt för jag visste att min man kunde föra min talan då han visste hur jag ville ha det. Mitt i badet var det dags för barnmorskebyte inte så kul för jag tyckte bättre om den första men just då brydde jag mig inte mycket. Rätt var det var kände jag bara att måste upp. Då hade jag legat i badet i 20 min.

Min man ringde på barnmorskan men jag fullkomligt hoppade upp ur badkaret. Jag sa att det kändes som om jag skulle bajsa på mig. "Oj då", sa barnmorskan, "då är det bråttom". Hon frågade om jag kunde gå men det gick inte så hon tryckte ner mig i en rullstol och öste iväg längs korridoren. Väl inne på förlossningsrummet skulle hon sätta en CTG-kurva men bebisen låg så långt ner att hon inte fick ett utslag. Tyvärr var hon då tvungen att sätta en skalpelektrod vilket jag var emot från början. Precis när hon har satt den så väller krystvärkarna över mig.

Jag tog mig upp i knästående för det var det enda sätt jag kunde tänka mig att föda på. Jag fick lustgasen och den är verkligen helt underbar. Efter första krystvärken sa barnmorskan att vi kunde känna på huvudet på vår bebis. Det gjorde både min man och jag och det var en underbar känsla. Barnmorskan gick då bort till datorn och skulle skriva i något i journalen. Då säger jag att nu kommer bebisen. "Nej då", säger hon, "det är bara huvudet som trycker på håll igen du och krysta inte". "Jag krystar inte" säger jag och i samma sekund hör vi ett skrik och ner i sängen ramlar fullkomligt vår lilla bebis ner. "Hoppsan", hör jag barnmorskan säga, "här gick det undan".

"Vad blev det?" frågar jag. "Du får titta efter själv", sa barnmorskan, för hon höll på att ta på sig handskar. När jag såg att det var en liten tjej jublade jag och gjorde vågen i sängen för det var precis vad vi hade önskat oss. Både min man och jag tyckte att det var så häftigt. Det var en stolt nybliven pappa som klippte navelsträngen.

Jag brast bara lite som inte behövdes sy och moderkakan kom ut fint. Tyvärr förlorade jag en del blod efteråt men det var ingen fara. Det var visst vanligt när det går så fort. Dom sa att jag nog var gjord för att föda barn och om vi skulle ha fler barn var jag tvungen att komma in på första värken. Det var underbart att få en sån förlossning jag ville utan medicinska bedövningar. För mig gick det jättebra med TNS, avslappning och lustgas.

Det är roligt att få berätta en bra förlossningshistoria eftersom man annars bara hör skräckhistorier.
Jag tyckte det gjorde mindre ont än vad alla har sagt. Så det blev till slut den 12 maj så datumet på ultraljudet stämde. Vi kom in 19.50 och 22.18 är vår lilla prinsessa född. Hon vägde 3210 g och var 49 cm lång. Hon ska heta Vanessa.

Stolta föräldrar är Annelie & Patrik Remann