Jag och min sambo Markus var uppe i Norra Sthlm och kollade på ny bil den 11:e januari, och klockan 16 började jag känna ganska regelbundna sammandragningar, ca var 5:e minut. Jag nämnde detta för Markus, som ändå frågade om jag orkade titta på en bil till på vägen hem, vilket jag gick med på eftersom sammandragningarna inte gjorde ont. När vi tittade på den sista bilen kände jag mig väldigt olustig, och jag ville inte provköra, utan tittade bara lite på bilen och gick sedan och satte mig i vår bil igen. Nu började sammandragningarna kännas något mer, och eftersom jag skulle föda i Nyköping så ville jag åka hemåt, så att det inte skulle vara så långt att åka när det väl var dags.

Vi kom hem klockan 20 och jag ringde till BB och berättade att jag haft värkar sedan klockan 16. De tyckte att jag skulle komma in så de fick kolla upp mig, eftersom bebisen låg i säte. Jag tog det dock lugnt och duschade och fixade innan. Precis när vi skulle gå ut genom dörren så kände jag hur det bara sade "POFF", så gick vattnet! Markus hade precis frågat om vi skulle ta med oss bilbarnstolen, men jag sade att det behövdes nog inte, vi skulle väl få åka hem ändå… Men nu var det bara att ta den med sig, och tanken på att det snart skulle ligga en bebis däri var hisnande och konstig känsla! Jag blev otroligt upprymd och lycklig, och svävade på små moln hela vägen in till BB. Snart skulle det bli bebis!

Väl på BB, klockan var ca 21.00, kände de om jag var öppen något, och det var jag, dock bara 2 cm, men jag behövde inte åka hem. Jag fick sömnmedel och petidinspruta, så att jag skulle sova hela natten. Sprutorna hjälpte dock bara fram till midnatt, sedan var jag halvvaken med ganska starka värkar, som jag ändå hanterade med att andas ordentligt. Jag upplevde inte öppningsskedet som speciellt jobbigt. Det var bara när jag var tvungen att gå på toa som det blev som mest smärtsamt, eftersom det kändes värre när jag stod upp och en värk kom. Antagligen var det så att öppningsskedet gick fortare när jag stod upp och det var därför det gjorde så ont då, liggandes gick det 1000 ggr bättre att hantera.

Från klockan 4 på morgonen kom barnmorskan in med jämna mellanrum. Klockan 7 gick min underbara barnmorska Rea på sitt skift. Hon var en helt otrolig människa som gjorde min förlossning till en trygg och fantastisk upplevelse. Ca klockan 8 på morgonen var jag öppen 10 cm och krystvärkarna började, vilken kraft!!! Har aldrig varit med om något liknande! Lustgasen var en otroligt bra smärtlindring för mig när jag väl lärde mig hantera den, och den var också skön att vråla i när det körde som mest i magen. Barnmorskan sade till mig att kraften i krystandet skulle bli bättre om jag använde luften när jag skrek till att ta i med istället, och det blev faktiskt bättre. Krystandet blev mer givande. Markus stod bredvid och peppade mig otroligt bra. Jag hade sagt att jag inte ville ha något ömkande, utan att han skulle peppa mig istället, och det klarade han med glans! Men en lätt tryckskadad hand fick han nog allt. :) Några gånger kände jag att jag var på väg att ge upp, men barnmorskan sade efteråt att när man börjar prata om att vilja gå hem osv så är det oftast inte speciellt lång tid kvar, och det hade hon ju rätt i…

Ca 10.30 började han komma ut, då med rumpan först vilket såg helt otroligt konstigt ut, som en limpa som sakta pressades ut, och ingen smärta kände jag! Barnmorskan hade lagt ett litet klipp för att underlätta för huvudet som skulle komma sist istället för först. Precis när armarna skulle komma ut så gör den lille en manöver och slår upp armarna ovanför huvudet, plus att han kör hakan uppåt istället för att vika den mot bröstet, och nu fick barnläkaren som var med rycka in och formligen stoppa in handen, dra ned hakan och dra ut honom. Men det gick bra! Och jag gick inte sönder något, utöver klippet som barnmorskan lade. Ut kommer lille Theo, 10.41, ganska medtagen, och de sprang och sög rent hans luftvägar och klappade lite på honom, så kvicknade han till. Moderkakan gled ut efter ca 5 minuter. Undersköterskan behövde bara trycka lite på magen så kom den.

Så kom Markus in med tårarna rinnande med det lilla knytet. Vi hade blivit föräldrar!!! Vilken lyckokänsla och samtidigt så abstrakt och overkligt.

Jag vill gärna säga till de som väntar barn och det visar sig att det ligger i säte, PRATA iallafall med läkarna om att föda som vanligt, för jag var så inställd på att bli snittad. Men så talade jag med en otroligt kunnig och duktig läkare, samma som var med på förlossningen, och han sade att i dagens läge är det inte förenat med mycket större risker att föda i säte än med en vanlig förlossning där huvudet kommer först. Och man gör ju dessutom bäckenmätningar för att se så att det finns ordentligt med utrymme att föda vaginalt. De tar inga onödiga risker och det är mer övervakning vid förlossningen än vid en vanlig förlossning. Jag vill bara berätta detta, att det kan gå så fantastiskt bra att föda i säte! Det gör ju inte ont att fundera lite över det iallafall!


Jessica Bark, med lille Theo 020112