Här är berättelsen om hur det gick till då vår son Pontus föddes:

Under eftermiddagen, måndagen den 11 februari, kände jag mig ganska trött efter att två gubbar hade varit här och sågat ner två av våra stora lönnar. Jag hade filmat det hela med vår videokamera vilket var ganska tröttsamt och när jag kommit in och lagt mig på soffan för att vila började jag få känningar i magen. Jag ringde till Hans-Eric och berättade att det kändes konstigt och att det var bäst att han avslutade det han höll på med på jobbet, för han kanske inte skulle komma dit dagen efter. Under kvällen var allt lugnt och när vi gick och lade oss kände jag mig som vanligt. Men klockan 4:08 vaknade jag av att det blev blött i sängen och det var vattnet som gick!

Jag hade funderat över hur man skulle veta när det var dags, men nu var det ingen tvekan! Det första jag gjorde var att väcka Hans-Eric och sedan ringa till min syster Erika. Hon har två små töser och jag ville gärna tala om att nu var det på gång! Hon sa åt mig att ringa till förlossningen med det samma, vilket jag gjorde. Jag fick prata med en barnmorska som sa: - "Du kan komma in vid halv nio tiden så får vi titta på dig. Det kan ju ta en dag eller så innan det händer något mer!". Klockan 04:25 började jag få värkar. Jag gick upp och duschade medan Hans-Eric gick ner och gjorde i ordning frukosten. Värkarna kändes inte speciellt mycket och var mycket oregelbundna med upp till 15 minuter emellan. Eftersom det var en tisdag morgon åt vi smörgås och drack mjölkchoklad. Det var gott.

Efter frukosten satt Hans-Eric i soffan och tittade på OS, jag stod bakom soffan och stödde mig på ryggstödet medan jag gungade från sida till sida och andades mig igenom varje värk, som nu var lite starkare. Hans-Eric hade hjälpt mig på med TENS-apparaten. Det är en liten elektrisk dosa som är kopplad till två gummiplattor som man fäster på huden. Den sänder ner elektriska pulser i huden och stoppar då de elektriska pulserna som går från nerverna upp till hjärnan. Det lindrar smärtan. Erika ringde oss från jobbet och undrade hur det gick. Hon tyckte att vi skulle ta och åka in till förlossningen eftersom jag hade så ont att jag inte kunde ligga ner och vila. Vi ringde genast till förlossning efter att Erika lagt på. Vi var välkomna att komma in när vi ville.

Klockan var strax efter kl 10 då vi parkerade bilen utanför KSS, Kärnsjukhuset i Skaraborg. Hans-Eric hade erbjudit sig att köra fram mig till dörren, så kunde han parkera bilen, men jag var fast besluten att inte släppa honom ur sikte förrän det här var över! Men det var inte någon trevlig promenad bort till ingången till förlossningen. Jag blev tvungen att stanna och andas så fort en värk kom, vilket de gjorde med ungefär 5 minuters mellanrum. Inne på förlossningen blev vi visade till ett mottagningsrum där jag blev kopplad till en CTG-apparat som mäter bebisens puls och styrkan på sammandragningarna. Värkarna var fortfarande inte regelbundna. Jag hade tagit med mig 10 st. Snickers och 10 st. Pripps Energy påsar som jag skulle ha att äta under förlossningen... trodde jag!! Jag tog några tuggor men det var svårt att tugga och andas genom värkarna samtidigt!

Vi stannade i mottagningsrummet tills klockan var strax efter klockan 12, då jag tyckte mig behöva lustgas för nu gjorde det ordentligt ont! Vi blev visade in i ett förlossningsrum och fick samtidigt en ny barnmorska, Maria Berggren. Hon hade en barnmorskeelev som hette Agneta Karlsson med sig. Hmmm, tänkte jag, men hon visade sig vara jätteduktig! När vi gjort oss hemmastadda i förlossningsrummet gjordes den första inre undersökningen av hur förlossningen fortlöpte, klockan var då 13.30. Det visade sig att jag inte hade öppnat mig mer än 3 cm, jag trodde att jag var öppen 7-8 cm minst, med tanke på hur ont jag hade. Med det var inget mot hur ont det skulle komma att göra... Under hela förlossningen spelade vi ett kassettband som jag hade gjort i ordning innan. Det var Vangelis "Themes". Jag hade lyssnat på den skivan hemma under graviditeten då jag legat i soffan och vilat, så jag kunde slappna av bra till den musiken. Jag stod upp och vaggade från sida till sida med lustgasmasken i ett stadigt tag under större delen av den tre timmar långa aktiva fasen av öppningsskedet. Jag hade så ont att jag stundtals grät av ren uppgivenhet. Det fanns inget jag kunde göra för att undslippa smärtan och Hans-Eric kunde inte heller göra något. Men efter att jag fått gråta, helt stilla, under några minuter, så var arbetslusten tillbaka. Här ska födas en bebis!

Värkarna var kraftiga, intensiva och täta vilket gjorde att jag missade flera värktoppar eftersom jag slutade att andas i masken mellan värkarna. Inte förstod jag att de kom så tätt att det inte fanns någon tid att sluta andas lustgas på! Det var en undersköterska som påpekade detta för mig, vilket gjorde mig så arg, att jag beordrade henne att lämna salen! Men nu andades jag i masken hela tiden, vilket gjorde mig illamående. Då fick jag en akupunkturnål i vardera handleden, och vips så var illamåendet borta. Mot slutet av öppningsskedet fick jag en väldig smärta i nedre delen av buken. Jag minns att jag funderade på att fråga efter en ryggbedövning, sk. epidural, även om jag hade gett "mig f-n på" att slippa en så'n... När jag talade om för barnmorskan att det gjorde ont, så föreslog hon sterila kvaddlar. Det är injektioner av sterilt vatten strax under huden. Det orsakar cellvägarna att brista, vilket gör vansinnigt ont. Då frigörs endorfiner, kroppens eget morfin, som verkar smärtstillande. Det gjorde verkligen ont att få kvaddlarna men smärtan i buken försvann omedelbart vilket var skönt, men då fick jag ondare i ryggslutet istället... Hade jag varit modigare hade jag bett om att få kvaddlar där med, men istället satte vi på TENS:en igen.

Det dröjde inte länge förrän jag började få krystvärkar. Barnmorskan tyckte att det var tidigt, klockan var ju inte mer än halv fem (16:35) på eftermiddagen. De kontrollerade hur öppen jag var, och då var det bara en liten rand av livmodertappen kvar. Nu skulle snart utdrivningsskedet börja! Jag hade begärt att få föda på en förlossningspall i mitt brev till förlossningsbarnmorskan och hon tycke att det var en utmärkt idé. Hon hade använt den förr om åren men det var länge sedan nu. Barnmorskeeleven hade aldrig varit med om en förlossning där en sådan hade använts och blev instruerad av Maria hur de skulle gå till väga. När de fått ordning på pallen satte jag mig direkt till rätta. Då varnade barnmorskan mig för att sätta mig där förtidigt, man kan bli väldigt svullen i underlivet då. Men jag började nästan direkt att krysta. Krystvärkarna var långa och intensiva, så jag kunde krysta upp till fyra gånger på varje värk. Under utdrivningsskedet hade jag ingen smärtlindring alls, men så tog det bara 20 minuter tills bebisen var född (16:52). Mellan varje krystvärk kollade de bebisens hjärtljud, dvs. pulsen, den låg på 140 slag/minut under hela utdrivningsskedet!

När bebisens huvud var framme hjälpte de till att dra fram axlarna och resten av kroppen. På golvet framför mig damp det ner en stor och välskapt bebis. Jag kollade genast vilket kön det var. Det var en kille!! Under graviditeten brukade vi säga, vi tror att det är en tjej, men vi hoppas att det är en kille! Och det var det! Samtidigt som Pontus damp ner på golvet spolade det ner 1,7 liter blod ur livmodern. Det hamnade i en skål under pallen och Hans-Eric har berättat att den var fylld till bredden! Som tur var såg jag aldrig den skålen... Efter det att Hans-Eric klippt av navelsträngen och åter tagit plats bakom min rygg, förlorade jag medvetandet. Jag vaknade av att de ropade mitt namn och försökte få upp mig på sängen. När jag väl hade fått lägga mig ner mådde jag genast mycket bättre. De satte in ett dropp för att tunna ut blodet och på så sätt få mängden blod i ådrorna att öka. Jag slapp att få blod, vilket kändes skönt. Jag började att frysa och skakade i hela kroppen. Förmodligen fryser man nog inte, utan kroppen reagerar på den otroliga ansträngningen det innebär att föda barn. Jag fick upp Pontus på magen och han fick smaka på ett bröst. Han sög tag ordentligt redan från början. Det var en känsla som jag aldrig känt förut och jag var tvungen att skratta för det killades nåt vansinnigt.

De lade mig i gynställning och barnmorskan Maria sa till mig att krysta medan hon tog tag i navelsträngen och drog. Det var moderkakans tur att komma ut och det gick hur lätt som helst. Moderkakan vägde 845 gram (känsliga läsare varnas!) De kontrollerade att livmodern höll på att dra ihop sig och då de tryckte på buken sköljde det ut ytterligare 3 dl blod. De tillkallade en läkare för att få stopp på blödningen. Hon ville titta in i livmodern för att ta reda på vad det var som orsakade blödningen, men det kan vara riktigt otrevligt när man just fött barn så barnmorskan Maria förslog att de skulle lägga en pudendusblockad (bäckenbottenbedövning) och otroligt nog var hon den enda i rummet som visste hur man gjorde! Den tog så bra att hela underlivet var bedövat under hela det närmaste dygnet! Den kvinnliga läkaren ville ha ytterligare en åsikt om hur "riften" på livmodertappen (i journalen står det "Obstetrisk skada på cervix") skulle åtgärdas för att få stopp på blödningen, så ytterligare en läkare kom, den här gången en manlig sådan. Han tyckte inte att en operation var nödvändig utan de skulle försöka med en tamponad i livmodern istället. Det innebar att de tog en gasbinda och knödde in så mycket de kunde i livmodern och gav mig en injektion av ett sammandragande medel. På så sätt blev det ett tryckförband inne i livmodern och efter två timmar hade blödningen stannat och tamponaden kunde tas bort. Under tiden hade de sytt bristningarna i underlivet, riktigt noga måste de ha varit också, för när de var klara hade de två timmarna innan tamponaden skulle tas bort, gått...

Under tiden de sydde och tog hand om blödningen fick Pontus vara hos Hans-Eric. Jag kände att jag inte klarade av att koncentrera mig på vad som skedde med min kropp och samtidigt ta hand om Pontus. Han låg i Hans-Eric famn och sög på tummen så det gick ingen nöd på honom. När allt var klart kunde jag gå upp och ta mig en snabb dusch och få på mig rena kläder. Jag var ordentligt skakig på benen och frös fortfarande så det var skönt att få återvända till sängen. Innan det var dags för den efterlängtade brickan med smörgåsar skulle Pontus få den första skötningen. Den gjorde Hans-Eric med hjälp av barnmorskeeleven Agneta. Jag låg kvar i sängen och höll i videokameran. Pontus vägde 4510 gram och var 53 cm lång. Vi hade köpt en jättefin pyjamas med bilar och tåg på, så den fick han ha på sig. Sedan fick han en "balja på hjul" att ligga i och till den hade jag gjort sängkläder av våra gamla utslitna lakan. När skötseln av Pontus var klar, blev vi lämnade ensamma en stund, innan brickan med smörgåsarna äntligen anlände. Det var de godaste smörgåsarna jag hade ätit på länge, och jag fick äta Hans-Erics också!

Vi låg kvar i förlossningssalen ganska länge. Vi passade på att ringa till Erika och tala om att nu var det färdigt! Vi ringde också till Henrik, Hans-Erics bror, till min pappa Kåre (fast han fick vi inte tag på) och till Hans-Erics mamma Eva-Caisa (henne fick vi inte heller tag på så Hans-Eric talade in ett meddelande på hennes telefonsvarare...). När det var dags för oss att flytta ut från förlossningssalen var klockan så mycket att de beslutade att vi fick sova nere på förlossningen och flytta upp till BB-avdelningen dagen efter istället. Nu kom det sig så att vi fick sova i "sviten", ett rum som är inrett som ett vanligt sovrum, med en dubbelsäng så att Hans-Eric kunde sova första natten tillsammans med Pontus och mig. Hans-Eric fick ta hand om Pontus blöjbyten den första tiden för jag var fortfarande ganska skakig på benen och amma kunde jag göra i sängen. På morgonen åt vi frukost innan vi blev flyttade upp till BB-avdelningen. Där stannade vi ett dygn innan vi åkte hem.