|
12.00 Jag var nere i barnvagnsbutiken för att hämta min ligginsats.
13.00 Jag ringer min lunchdate och ställer in för jag tror att jag har
maginfluensa. Jag får springa på toaletten hela tiden och har lite ont i
magen.
13.45 Jag inser att magontet börjar bli lite väl starkt och det börjar gå
i intervaller. Jag ringer till bb och frågar om det kan kännas som
maginfluensa när det sätter igång och det säger hon att det kan det. En
kvart senare lägger mig i badkaret som alla barnmorskor har sagt att man
ska, men jag har två minuter mellan verkarna nästan omgående. Det gör ont, men
jag tror fortfarande att det här bara är förverkar som ska bli mycket värre. Jag
kommer ihåg alla uppmaningar om att äta ordentligt innan förlossningen och
grämer mig för jag har inte hunnit äta lunch ens. Jag ber min syster att hämta
russin och lussebullar och buljong som jag
försöker proppa I mig och så säger jag åt henne att hon ska vara lugn, det
kommer att bli mycket värre.
14.30 Min syster ringer bb och frågar om det kanske är dags att åka in
fast det bara har hållit på en timme, men barnmorskan tycker att jag ska
ligga kvar i badkaret och ta det lugnt.
15.00 Jag får en krystverk och slänger mig upp ur badkaret. Vattnet går
samtidigt som min pojkvän kommer innanför dörren och jag håller på att
krysta ut barnet i sängen och ja, det var ingen frågan om att vattnet
gick. Det gick inte att ta miste på. Jag tar mig ned till bilen med mycket
besvär, iförd blöta svarta pyjamassidenbyxor, ylletröja, inga skor och
inlindad i handdukar.
15.35 Det är fyra dagar innan julafton och snökaos ute så bilfärden går
inte fort, men det gör jag. Jag kommer in till bb, är helt öppen och
barnmorskorna börjar till min stora förvåning, titta efter huvudet med en
gång. Jag förstår ingenting. Det här ska ju ta tid?
16.45 Verkarna är jämna och barnets puls likaså. Mellan värkarna är det
hur lugnt som helst. Jag kan prata och dricka och vi bestämmer att jag ska
lägga mig på sidan istället för i gynställning. Mot slutet frågar
barnmorskan om jag vill ha någon smärtlindring, men jag har inte tänkt
tanken ens och kände att det bara kunde förstöra situationen. Jag hade hur
mycket kraft som helst kvar. Efter tre kraftiga krystverkar forsar hon ut.
Hela hon på en gång. Jag har svårt att förstå att det är mitt barn, hon
kan ju inte vara ute redan. Det gick så fort. Och vad tyst hon är. Inte
ett ljud. Ska de inte skrika mer?
Jag var nervös en stund efteråt för jag hade fått för mig att det skulle
vara riktigt obehagligt att dra ut moderkakan och för att den inte skulle
komma ut hel så att jag skulle behöva sövas ned och opereras. Barnmorskan
pressade på magen och ut kom en tjock läbbig klump, men det gjorde inte ont och
den var hel. Jag tittade lättad på den. Nu var allt klart.
Min första tanke var att jag har gjort betydligt mycket mer ansträngande
workoutpass än så här. Härliga barn att komma till världen så fort och
lätt. Där låg hon tyst, rosa och fluffig och tittade på oss med stora
ögon, förundrad, men pigg och nöjd. Inte ett pip. Ska de inte skrika mer?
Några timmar senare åt hon nöjd från bröstet.
Jag ville helst åka hem med en gång, men när jag reste på mig förstod jag
att det nog var bra att stanna ändå. Jag kunde aldrig ana att jag skulle
blöda så mycket och så sved det så fruktansvärt när jag kissade, men det
var ju bara att låta sig pinas. Ärligt talat var den svedan nästan värre
än själva förlossningssmärtan! Varför hade ingen sagt att man faktiskt
måste kissa i öppna köttsår? Det kändes underligt att gå, men spännande på något
sätt. Kroppen kändes ovan.
Vi låg på patienthotellet, fick en samtalsstund med en barnmorska och la
oss att sova. Under natten vaknade vi några gånger, för det mesta av att
Lily pep för att hon behövde byta blöja. Det kändes skönt med en härligt
bäddad säng och tillgång till stora bindor och små blöjor. Men vi ville
ändå åka hem dagen därpå och lämnade hotellet följande kväll. Och vilken
känsla det var att komma hem! Äntligen var vi föräldrar på riktigt. Allt
kändes precis som det skulle.
|
