När Engla kikade ut i stora världen!
 

Jag kom in till avd 44 (oförlösta) på morgonen torsdagen den 16/8 kl 08.00. De tog lite prover och körde ett CTG och sedan fick jag äta frukost. Kl 10.00 rullade dom in mig i ett annat rum där dom satte gel. De valde att sätta den svagare varianten för att se vad som hände men dom satte det upp i livmodertappen och doktorn sade att jag kunde vänta mig allt från lite mensvärk till kraftiga pinvärkar som inte skulle göra någon nytta.

Jag var redan då nervös då det på samma sal låg en tjej som blivit igångsatt med gel dagen innan och hon hade så ont så hon trodde hon skulle dö. Dom hade fått pausa hennes igångsättning pga detta och jag var rädd att jag skulle få lika ont. Men jag höll ändå skenet uppe och försökte tänka positiva tankar. Doktorn sade att jag nog inte skulle räkna med att föda barn på några dagar utan att jag skulle ställa in mig på söndag. Jag var ju helt sluten och omogen och dessutom förstföderska. Dåliga odds med andra ord. ;)

Dom rullade tillbaks mig in på salen och det kopplades ännu ett CTG. Barnet mådde alldeles utmärkt och var inte påverkad av detta. Lunchen kom och jag åt och sedan försökte jag vila. Dock var jag så nervös att jag istället började läsa någon skvallertidning. Jag började känna av lite sammandragningar, men det var inte värre än vanlig mensvärk så dom kunde man liksom koppla bort.

Ringde Anders som var hemma och höll på att tvätta dom sista bebiskläderna. Vi pratade en stund och sedan försökte jag vila lite till. Då helt plötsligt sade något poff inuti mig och jag kände hur jag blev våt långt upp på ryggen. Nervös blev jag och tänkte att nämen jag kanske har blivit bedövad på något sätt av gelet så att jag har kissat på mig utan att märka det. Men det blev mer och mer och när jag reste mig upp så forsade det ner på golvet. Det var inte mycket att tveka över där inte. Det var vattnet som hade gått och det med besked. Klockan var då 13.25. Jag stod där i en pöl av vatten och visste inte vad jag skulle göra. Bad tjejen intill ringa på klockan och sedan rusade jag in på toa.

Det kom en undersköterska och hon sade att hon förstod vad som hade hänt då jag lämnat ett tydligt spår av vatten efter mig hela vägen in på toa. BM kom och frågade om jag ville duscha av mig så det gjorde jag. Slemproppen låg i trosorna helt upplöst och jag minns att jag tänkte att ahaaa var det såhär den såg ut.
Sammandragningarna började öka i styrka och när jag duschat klart kördes ännu ett CTG som även där visade att dom ökat i både styrka och antal. Jag började bli rastlös och dom kopplade bort CTG så jag fick gå upp och röra på mig. Ringde Anders och sade att vattnet gått och han blev jättenervös och undrade om han hann tvätta klart. Jag sade att jaa detta kommer säkert att ta flera dagar så det gör du nog. Jag var ju fortfarande inställd på att det inte skulle bli någon bebis förrän på söndagen.

15.10 tyckte BM att det var dags för mig att åka ner till förlossningen, men jag ville promenera så det fick jag. Stannade när jag fick en värk och gungade lite käckt med rumpan. Folk vände sig om och kikade på mig när vi skulle ta hissen ner. Måste sett kul ut. En kvinna som stannade och gungade med rumpan stup i kvarten. J

Dom visade in mig på ett förlossningsrum direkt och jag undrade vad jag gjorde där inne då jag ju inte skulle föda barn ännu. Barnmorskan som tog emot sade att var inte så säker på det du. Tror det var då jag började förstå att det kanske var dags nu. Anders ringde och var helt uppskärrad och sade något om att han var på väg in och att han bara skulle lämna vovvarna först. Barnmorskan kopplade ännu ett CTG och undrade efter en stund om jag inte ville prova lustgasen. Jag sade att jag ju ville prova akupunktur men hon svarade att jag redan kommit så långt att det nog inte skulle ge någon större effekt så då tänkte jag att okej då och sedan fick jag lustgasmasken. Hittade tekniken direkt och var duktig på att koppla av efter varje värk sade hon.

Mitt i alltihop kom Anders med korsordstidning och grejer men han stoppade lite fint ner den i påsen igen då han såg att jag låg där och andades lustgas. Jag låg och nynnade med i musiken på radion mellan varje värk och var helt avslappnad. Kl 17 gick dom rond och diskuterade om dom skulle ge mig en sovdos framåt kvällen så att jag fick sova ut och sedan fortsätta dagen därpå.

Kl 17.10 ökade mina värkar i styrka rejält och BM kände efter hur öppen jag var. Men kära barn du är ju öppen 5cm utbrast hon. Huvudet stod vid spinae och jag blev kissnödig. Hon passade på att sätta en skalpelektrod på barnet. Sömndosen ströks från listan. Jag kräks och sedan går jag upp och kissar i ett bäcken.

Kl 17.40 känner jag hur det trycker neråt och BM säger att det nog inte har hänt så mycket sedan sist hon kollade men gör ändå en koll och utbrister:
– ja jisses det är inte konstigt att du känner ett tryck neråt inte, du är ju öppen nästan 9cm och det är bara en kant på ena sidan kvar. Huvudet är nu nedan spinae. Dom sätter en nål i handen och säger att om jag vill ha EDA så får dom ringa efter narkosläkaren omedelbart, men att jag förmodligen inte hinner få någon effekt av EDA:n då allting går så fort. Jag säger att då skippar vi det och så fortsätter jag att andas lite lustgas istället. Tänker att kan det verkligen vara så här enkelt? Jag var ju inställd på att jag skulle tro att jag skulle dö och bli helt galen och försöka mörda både Anders och övrig personal. Här ligger jag istället och sjunger med i musiken på radion och pratar hur lugnt som helst.

Kl 18.40 kollar hon igen och jag är helt öppen och har väldiga krystkänslor. Huvudet står två tvärfingrar ovan bäckenbotten. Kl 19.10 börjar krystvärkarna dö ut och jag ställer mig på knä i sängen lutandes mot en saccosäck för att försöka få fart på det hela. Dom sätter även ett värkstimulerande dropp. Det börjar bli lite jobbigt nu. Jag har alltid hört att krystvärkarna är det som är minst jobbigt och som går fortast. Här är det tvärtom och jag börjar undra om något är fel.

Anders är urmysig och masserar mig på ryggen och säger hela tiden att jag är jätteduktig och otroligt snäll och lugn. Kl 19.30 känner jag tydligt hur jag måste krysta igen och krystar när värkarna når sin topp. Det hjälper tyvärr inte någon längre stund med droppet och krystvärkarna börjar dö ut igen. Dom höjer dosen ytterligare och sedan flyttas jag till sidoläge för att se om det kanske har bättre effekt. Barnets hjärtljud är något påverkade nu och jag börjar bli trött på det hela. Andas in lite för mycket lustgas en av gångerna och tror att jag dör. Allting försvinner och jag sjunker in i en härlig dimma där allting är väldigt mysigt och skönt. Tänker glatt för mig själv att oooh vad härligt att jag dog nu osv.. Det visar sig att jag somnat och att Anders och BM försöker väcka mig. Sakta kommer jag tillbaks till verkligheten igen och tänker besviket att äsch, jag lever ju.

Dom höjer droppet ännu en gång och nu börjar det ta fart igen. Dom sänker styrkan på lustgasen då barnets hjärtljud inte är riktigt bra. Jag får andas ren syrgas lite för att försöka få upp hjärtljuden. Det funkar. BM vill att jag lägger mig i gynläge och säger att det börjar bli lite bråttom nu. 20.45 krystar jag för allt vad jag har kvar i styrka och BM, undersköterskan och Anders vrålar hur duktig jag är. Själv är jag tyst och snäll och låter inte ens när jag krystar. Det var personalen som stod för vrålandet den kvällen. J

Jag blir arg på en reklam på radion och säger att jag ska mörda kärringjävlen som pratar om några jävla bullar och potatischips. Tar i för kung och fosterland och känner hur det gör ont. Säger att jag kommer att spricka men BM säger att nejdå bara krysta nu. BM säger att jag kan få känna på huvudet om jag vill, men jag vill inte utan frågar istället om bebisen har något hår. Ja säger hon, bebisen har hår. Bra säger jag, dra då ut henne i håret. Nää säger hon det kan vi inte göra. Då blir jag irriterad och säger att jamen ta henne med sugklocka då för hon verkar uppenbarligen inte vilja komma ut. BM säger att jag är jätteduktig och att det inte behövs någon sugklocka här inte.

Jag känner plötsligt att NU ska hon ut och så pressar jag på med min sista styrka och huvudet kommer ut. Hon vänder sig och jag krystar en sista gång så att kroppen kommer ut. Klockan är 21.02 och våran lilla Engla är född. Jag ser direkt att det är en flicka och säger till Anders att "japp, du hade rätt det är en liten tjejja". BM kikar efter och säger att ja minsann det är det. Anders börjar gråta när hon läggs på min mage och jag bara ler..

Jag förstår inte hur det bara kan sluta göra ont sådär på en gång. Anders får klippa navelsträngen och lyckan är total för oss båda. Han står och gråter och säger hur duktig jag varit och hur mycket han älskar mig osv osv. Engla ligger och kikar på mig med stora ögon och jag småpratar lite med henne. Hon har jätte mycket fosterfett överallt på kroppen och ser lite ut som en våt råtta..J

Dock är hon det vackraste vi någonsin skådat och jag ligger och tackar Gud för att vi har fått vårat efterlängtade barn. 21.09 krystar jag ut moderkakan och den är tydligen något utöver det vanliga. Otroligt fin och med kraftiga kärl i hinnorna. Dom kallar in en läkare som också får kika på moderkakan och det är ett fasligt jiddrande om hur fin den är. Jag tycker mest den ser råäcklig ut och förstår inte varför dom står och tjatar om den när våran lilla tös ligger på min mage och är hur vacker som helst.

Sedan ser dom att jag brustit. Läkaren inspekterar och jag får höra att jag brustit både på insidan och utsidan. BM lägger bedövning och börjar sy men det gör ohyggligt ont. Jag ligger och skriker ajaj och tänker att detta är ju nästan värre än själva förlossningen. Hon syr fel och får göra om det igen. Jag tycker det tar flera timmar, men det tar ca 45-50 min. När allt är klart så lämnar dom oss ensamma ett tag. Vi bara njuter av våran lilla flicka och jag undrar hur man kan älska någon så mycket bara sådär pang boom. BM kommer in och säger gonatt och hejdå och en ny kommer in och presenterar sig.

Engla vägs och mäts och det konstateras att det är en flicka som är 48cm lång och väger 2850g med ett huvudomfång på 35cm. Apgarpoäng blev 9/10. Jag går upp och duschar och försöker kissa men det går inte. Efter det så får vi åka in på sviten. En glad överraskning kan man säga. Vi får fikat på silverbrickan och äter båda med god aptit. Engla ligger och kikar på oss. Jag försöker amma men hon är inte vidare sugen.

Jag är jättekissnödig och försöker gå upp och kissa ännu en gång men det går inte. Jag blir lite besviken och ringer på personalen. BM kommer och tappar mig på urin. Det var ingen höjdare och speciellt inte efter att ha fått barn. Som om man inte vore öm nog ändå. Men efteråt var det himmelskt skönt och jag kan slappna av. Försöker amma igen och denna gången suger hon tag och får i sig några droppar mjölk. Sedan somnar hon mellan oss i dubbelsängen.

Jag ligger och bara tittar på henne och jag och Anders pratar lite om det vi nyss gått igenom. Vi båda är helt överens om att det har varit en väldigt lyckas förlossning och jag säger att det tvekar jag inte att gå igenom en gång till. Barnmorskan vi hade var helt fantastisk på alla sätt och vis och vi är båda helt nöjda med allt. Vi ligger och kallar varann för mamma och pappa men ingen av oss förstår att det faktiskt är så, att vi är föräldrar nu. Så småningom somnar Anders men jag ligger vaken och kikar på våran lilla Engla, vårat barn. Somnar till en timme i gryningen men vaknar sedan igen och det gör Engla med.

Vilken grej vi har varit igenom. Vi har fått barn. Vi har fått en Engla.

/Sara