När
Engla kikade ut i stora
världen!
Jag kom in till avd 44 (oförlösta) på morgonen torsdagen den 16/8 kl 08.00. De tog lite prover och körde ett CTG och sedan fick jag äta frukost. Kl 10.00 rullade dom in mig i ett annat rum där dom satte gel. De valde att sätta den svagare varianten för att se vad som hände men dom satte det upp i livmodertappen och doktorn sade att jag kunde vänta mig allt från lite mensvärk till kraftiga pinvärkar som inte skulle göra någon nytta.
Jag var redan då nervös då det på samma sal låg
en tjej som blivit igångsatt med gel dagen innan och hon hade så ont så hon
trodde hon skulle dö. Dom hade fått pausa hennes igångsättning pga detta och jag
var rädd att jag skulle få lika ont. Men jag höll ändå skenet uppe och försökte
tänka positiva tankar. Doktorn sade att jag nog inte skulle räkna med att föda
barn på några dagar utan att jag skulle ställa in mig på söndag. Jag var ju helt
sluten och omogen och dessutom förstföderska. Dåliga odds med andra ord. ;)
Dom rullade tillbaks mig in på salen och det kopplades ännu ett CTG. Barnet
mådde alldeles utmärkt och var inte påverkad av detta. Lunchen kom och jag åt
och sedan försökte jag vila. Dock var jag så nervös att jag istället började
läsa någon skvallertidning. Jag började känna av lite sammandragningar, men det
var inte värre än vanlig mensvärk så dom kunde man liksom koppla bort.
Ringde Anders som var hemma och höll på att tvätta dom sista bebiskläderna. Vi
pratade en stund och sedan försökte jag vila lite till. Då helt plötsligt sade
något poff inuti mig och jag kände hur jag blev våt långt upp på ryggen. Nervös
blev jag och tänkte att nämen jag kanske har blivit bedövad på något sätt av
gelet så att jag har kissat på mig utan att märka det. Men det blev mer och mer
och när jag reste mig upp så forsade det ner på golvet. Det var inte mycket att
tveka över där inte. Det var vattnet som hade gått och det med besked. Klockan
var då 13.25. Jag stod där i en pöl av vatten och visste inte vad jag skulle
göra. Bad tjejen intill ringa på klockan och sedan rusade jag in på toa.
Det kom en undersköterska och hon sade att hon
förstod vad som hade hänt då jag lämnat ett tydligt spår av vatten efter mig
hela vägen in på toa. BM kom och frågade om jag ville duscha av mig så det
gjorde jag. Slemproppen låg i trosorna helt upplöst och jag minns att jag tänkte
att ahaaa var det såhär den såg ut.
Sammandragningarna började öka i styrka och när jag duschat klart kördes ännu
ett CTG som även där visade att dom ökat i både styrka och antal. Jag började
bli rastlös och dom kopplade bort CTG så jag fick gå upp och röra på mig. Ringde
Anders och sade att vattnet gått och han blev jättenervös och undrade om han
hann tvätta klart. Jag sade att jaa detta kommer säkert att ta flera dagar så
det gör du nog. Jag var ju fortfarande inställd på att det inte skulle bli någon
bebis förrän på söndagen.
15.10 tyckte BM att det var dags för mig att åka ner till förlossningen, men jag
ville promenera så det fick jag. Stannade när jag fick en värk och gungade lite
käckt med rumpan. Folk vände sig om och kikade på mig när vi skulle ta hissen
ner. Måste sett kul ut. En kvinna som stannade och gungade med rumpan stup i
kvarten. J
Dom visade in mig på ett förlossningsrum direkt och jag undrade vad jag gjorde
där inne då jag ju inte skulle föda barn ännu. Barnmorskan som tog emot sade att
var inte så säker på det du. Tror det var då jag började förstå att det kanske
var dags nu. Anders ringde och var helt uppskärrad och sade något om att han var
på väg in och att han bara skulle lämna vovvarna först. Barnmorskan kopplade
ännu ett CTG och undrade efter en stund om jag inte ville prova lustgasen. Jag
sade att jag ju ville prova akupunktur men hon svarade att jag redan kommit så
långt att det nog inte skulle ge någon större effekt så då tänkte jag att okej
då och sedan fick jag lustgasmasken. Hittade tekniken direkt och var duktig på
att koppla av efter varje värk sade hon.
Mitt i alltihop kom Anders med korsordstidning
och grejer men han stoppade lite fint ner den i påsen igen då han såg att jag
låg där och andades lustgas. Jag låg och nynnade med i musiken på radion mellan
varje värk och var helt avslappnad. Kl 17 gick dom rond och diskuterade om dom
skulle ge mig en sovdos framåt kvällen så att jag fick sova ut och sedan
fortsätta dagen därpå.
Kl 17.10 ökade mina värkar i styrka rejält och BM kände efter hur öppen jag var.
Men kära barn du är ju öppen 5cm utbrast hon. Huvudet stod vid spinae och jag
blev kissnödig. Hon passade på att sätta en skalpelektrod på barnet. Sömndosen
ströks från listan. Jag kräks och sedan går jag upp och kissar i ett bäcken.
Kl 17.40 känner jag hur det trycker neråt och BM säger att det nog inte har hänt
så mycket sedan sist hon kollade men gör ändå en koll och utbrister:
– ja jisses det är inte konstigt att du känner ett tryck neråt inte, du är ju
öppen nästan 9cm och det är bara en kant på ena sidan kvar. Huvudet är nu nedan
spinae. Dom sätter en nål i handen och säger att om jag vill ha EDA så får dom
ringa efter narkosläkaren omedelbart, men att jag förmodligen inte hinner få
någon effekt av EDA:n då allting går så fort. Jag säger att då skippar vi det
och så fortsätter jag att andas lite lustgas istället. Tänker att kan det
verkligen vara så här enkelt? Jag var ju inställd på att jag skulle tro att jag
skulle dö och bli helt galen och försöka mörda både Anders och övrig personal.
Här ligger jag istället och sjunger med i musiken på radion och pratar hur lugnt
som helst.
Kl 18.40 kollar hon igen och jag är helt öppen och har väldiga krystkänslor.
Huvudet står två tvärfingrar ovan bäckenbotten. Kl 19.10 börjar krystvärkarna dö
ut och jag ställer mig på knä i sängen lutandes mot en saccosäck för att försöka
få fart på det hela. Dom sätter även ett värkstimulerande dropp. Det börjar bli
lite jobbigt nu. Jag har alltid hört att krystvärkarna är det som är minst
jobbigt och som går fortast. Här är det tvärtom och jag börjar undra om något är
fel.
Anders är urmysig och masserar mig på ryggen och säger hela tiden att jag är jätteduktig och otroligt snäll och lugn. Kl 19.30 känner jag tydligt hur jag måste krysta igen och krystar när värkarna når sin topp. Det hjälper tyvärr inte någon längre stund med droppet och krystvärkarna börjar dö ut igen. Dom höjer dosen ytterligare och sedan flyttas jag till sidoläge för att se om det kanske har bättre effekt. Barnets hjärtljud är något påverkade nu och jag börjar bli trött på det hela. Andas in lite för mycket lustgas en av gångerna och tror att jag dör. Allting försvinner och jag sjunker in i en härlig dimma där allting är väldigt mysigt och skönt. Tänker glatt för mig själv att oooh vad härligt att jag dog nu osv.. Det visar sig att jag somnat och att Anders och BM försöker väcka mig. Sakta kommer jag tillbaks till verkligheten igen och tänker besviket att äsch, jag lever ju.
Dom höjer droppet ännu en gång och nu börjar
det ta fart igen. Dom sänker styrkan på lustgasen då barnets hjärtljud inte är
riktigt bra. Jag får andas ren syrgas lite för att försöka få upp hjärtljuden.
Det funkar. BM vill att jag lägger mig i gynläge och säger att det börjar bli
lite bråttom nu. 20.45 krystar jag för allt vad jag har kvar i styrka och BM,
undersköterskan och Anders vrålar hur duktig jag är. Själv är jag tyst och snäll
och låter inte ens när jag krystar. Det var personalen som stod för vrålandet
den kvällen. J
Jag blir arg på en reklam på radion och säger att jag ska mörda kärringjävlen
som pratar om några jävla bullar och potatischips. Tar i för kung och fosterland
och känner hur det gör ont. Säger att jag kommer att spricka men BM säger att
nejdå bara krysta nu. BM säger att jag kan få känna på huvudet om jag vill, men
jag vill inte utan frågar istället om bebisen har något hår. Ja säger hon,
bebisen har hår. Bra säger jag, dra då ut henne i håret. Nää säger hon det kan
vi inte göra. Då blir jag irriterad och säger att jamen ta henne med sugklocka
då för hon verkar uppenbarligen inte vilja komma ut. BM säger att jag är
jätteduktig och att det inte behövs någon sugklocka här inte.
Jag känner plötsligt att NU ska hon ut och så
pressar jag på med min sista styrka och huvudet kommer ut. Hon vänder sig och
jag krystar en sista gång så att kroppen kommer ut. Klockan är 21.02 och våran
lilla Engla är född. Jag ser direkt att det är en flicka och säger till Anders
att "japp, du hade rätt det är en liten tjejja". BM kikar efter och säger att ja
minsann det är det. Anders börjar gråta när hon läggs på min mage och jag bara
ler..
Jag förstår inte hur det bara kan sluta göra ont sådär på en gång. Anders får
klippa navelsträngen och lyckan är total för oss båda. Han står och gråter och
säger hur duktig jag varit och hur mycket han älskar mig osv osv. Engla ligger
och kikar på mig med stora ögon och jag småpratar lite med henne. Hon har jätte
mycket fosterfett överallt på kroppen och ser lite ut som en våt råtta..J
Dock är hon det vackraste vi någonsin skådat och jag ligger och tackar Gud för
att vi har fått vårat efterlängtade barn. 21.09 krystar jag ut moderkakan och
den är tydligen något utöver det vanliga. Otroligt fin och med kraftiga kärl i
hinnorna. Dom kallar in en läkare som också får kika på moderkakan och det är
ett fasligt jiddrande om hur fin den är. Jag tycker mest den ser råäcklig ut och
förstår inte varför dom står och tjatar om den när våran lilla tös ligger på min
mage och är hur vacker som helst.
Sedan ser dom att jag brustit. Läkaren
inspekterar och jag får höra att jag brustit både på insidan och utsidan. BM
lägger bedövning och börjar sy men det gör ohyggligt ont. Jag ligger och skriker
ajaj och tänker att detta är ju nästan värre än själva förlossningen. Hon syr
fel och får göra om det igen. Jag tycker det tar flera timmar, men det tar ca
45-50 min. När allt är klart så lämnar dom oss ensamma ett tag. Vi bara njuter
av våran lilla flicka och jag undrar hur man kan älska någon så mycket bara
sådär pang boom. BM kommer in och säger gonatt och hejdå och en ny kommer in och
presenterar sig.
Engla vägs och mäts och det konstateras att det är en flicka som är 48cm lång
och väger 2850g med ett huvudomfång på 35cm. Apgarpoäng blev 9/10. Jag går upp
och duschar och försöker kissa men det går inte. Efter det så får vi åka in på
sviten. En glad överraskning kan man säga. Vi får fikat på silverbrickan och
äter båda med god aptit. Engla ligger och kikar på oss. Jag försöker amma men
hon är inte vidare sugen.
Jag är jättekissnödig och försöker gå upp och kissa ännu en gång men det går inte. Jag blir lite besviken och ringer på personalen. BM kommer och tappar mig på urin. Det var ingen höjdare och speciellt inte efter att ha fått barn. Som om man inte vore öm nog ändå. Men efteråt var det himmelskt skönt och jag kan slappna av. Försöker amma igen och denna gången suger hon tag och får i sig några droppar mjölk. Sedan somnar hon mellan oss i dubbelsängen.
Jag ligger och bara tittar på henne och jag och Anders pratar lite om det vi nyss gått igenom. Vi båda är helt överens om att det har varit en väldigt lyckas förlossning och jag säger att det tvekar jag inte att gå igenom en gång till. Barnmorskan vi hade var helt fantastisk på alla sätt och vis och vi är båda helt nöjda med allt. Vi ligger och kallar varann för mamma och pappa men ingen av oss förstår att det faktiskt är så, att vi är föräldrar nu. Så småningom somnar Anders men jag ligger vaken och kikar på våran lilla Engla, vårat barn. Somnar till en timme i gryningen men vaknar sedan igen och det gör Engla med.
Vilken grej vi har varit igenom. Vi har fått barn. Vi har fått en Engla.
/Sara