När Astrid föddes
 

Jaha så hade man gått en vecka över tiden!!
Jag som, av någon underlig anledning, hade varit övertygad om att bebisen skulle komma i alla fall 2 veckor för tidigt.
Kom till Mvc kl 10:00, sur som en citron. Min barnmorska höjde ena ögonbrynet. 
–Jaså här kommer du, du ska väl inte vara här??
-Hmpf… var allt jag fick fram.
Jag ville ju definitivt inte vara där, jag väntade ju vårat 3:e barn, har tvilling tjejer sen innan och dom kom i v 37.
-Ja ja, sa min barnmorska, kom du på måndag så ska vi bestämma en tid för ultraljud och ev igångsättning.
Trumpen gick jag därifrån. Jag hade haft sammandragningar i 3 veckor nu men inga som gjorde ont.

Min pappa väntade utanför med mina stora tjejer. Jag hoppade in i bilen och vi åkte ut till mina föräldrar och bakade pepparkakor. Vid 16:00 snåret åkte vi hem till det nya huset, det var dags att börja med middagen. Min stackars man kom ju hem snart och skulle stå ut med mig och mitt "underbara" humör. Klockan blev 17:00 och jag hörde hur dörren slog igen.
- Hur går det för dig, frågade Frank.
–Jodå, muttrade jag, ungen har tagit ett stadigt tag om mina revben och kommer nog inte ut förrän till sommaren.

Frank log lite och satte sig för att äta. Då började det göra himla ont i ryggen. "Hmm, vad har jag nu lyft för tungt idag??" tänkte jag. Det blev värre och värre. Efter en stund hamnade jag på toa, filosoferade ett tag och gick upp till middagen igen. Så gjorde det ont i ryggen igen. Kunde det vara…?

Nä, så här kändes det då rakt inte när jag fick Erica och Emma. Men visst var det värkar och dom kom tätt. De två första med 5 minuters mellanrum efter det kom dom med bara 3 minuters mellanrum. Jag ringde till mamma och pappa och sa till dom att dom nog skulle låta bli fredags vinet och att jag skulle ringa om något mer hände. Efter 30 min med mer och mer intensiva värkar ringde jag BB. Jag kände mig lite fånig eftersom jag ringde så tidigt jag menar det hade ju känts lite snopet att bli hemskickad, men det började göra ganska ont. De tyckte att jag skulle nog komma upp. Pappa kom och hämtade Emma och Erica. Bebisen hade lyckats pricka in en "perfekt" dag att komma till världen på, det var världens snöstorm. Som tur är bor vi bara c:a 15 minuter ifrån BB.

Klockan 19:00 kommer vi till BB och blir visade till förlossnings sal nr 3. Vi hänger av oss kläderna och jag lägger mig på sängen. Värkarna kommer med prick tre minuters mellanrum. Jag blir kopplad till Ctg c:a 19:30.
Mitt i en värk kommer jag på att vi glömde att ta med oss coca colan som var det enda som jag verkligen ville ha med mig.

20:00 kopplas CTG:n ur och barnmorskan kommer in och undersöker mig.
- Jodå, du är öppen 4cm och snart blir det barn. Vill du ha någon smärtlindring?
- Jag tar gärna lite lustgas, stönar jag, men annars vill jag försöka hålla ut så länge som möjligt.

Jag får lustgasen och suger i mig för allt vad jag är värd. Den hjälper underbart bra och jag känner knappt nästa värk. Och tur är väl det för 10 min efter barnmorskan gått börjar värkarna komma med 90 sek mellanrum.

Frank undrar om jag vill ha nåt och jag svarar:
- Du kan väl gå och köpa lite cola och kanske en tidning.
–Vad vill du ha för tidning, undrar Frank samtidigt som jag sniffar lustgas för glatta livet.
- Tja ta du en GT så kan vi ju lösa korsordet tillsammans, svara jag hysteriskt fnittrande.
Frank skakar på huvudet och går.

Jag ringer in sköterskan och ber om "påfyllning" av lustgasen för nu tycker jag att effekten inte är så bra. Samtidigt passar jag på att fråga när man senast ska lägga EDA (ryggbedövning).
–När man är 6 cm öppen bör man passa på för att effekten skall hinna verka, svarar hon. Vill du att vi förbereder dig, undrar hon samtidigt som hon känner hur öppen jag är, nu är du ju öppen 6 cm.

Jag känner att EDA är nog det rätta för mig. Klockan börjar närma sig 22:00 och Frank kommer tillbaka med cola och GT(!). Jag dricker lite, sen får jag dra lustgas igen. Den här gången lyckas jag överdosera lite och blir hel väck.
Givetvis är det då skiftbyte och den nya barnmorskan kommer in för att hälsa.
- Det är ingen ide att du säger vad du heter, sluddrar jag, för jag är typ 20 meter upp i luften, fniss fniss. Frank skäms för mig…

22:10 sätter dom dropp på mig och narkosläkaren tillkallas.

- Jag ska nog passa på att gå på toa, kvider jag och stapplar upp. Jag sätter mig på toan för att kissa.
Helt plötsligt säger det "popp" och det känns nästan som när man klämmer en mogen finne och ut forsar vattnet.
- Oj då, nu gick vattnet, säger jag.
- Nej då, säger barnmorskan, det gjorde det nog inte.
- JO, DET GJORDE DET!!

Jag släpar mig tillbaka till sängen men blir stående vid sidan för att samla kraft att ta mig upp i den igen.
Och då, helt utan förvarning kommer en krystvärk. Jag klarar inte av att hålla emot utan krystar allt vad jag kan.
Precis då kommer narkosläkaren in.
- Äh du kan gå igen, säger barnmorskan, här hinner vi inte med någon bedövning.
- JOOOO!!! Jag VILL ha bedövning, säger jag.

Ingen lyssnar på mig. Jag får i alla fall hjälp upp i sängen och hamnar i knästående läge, det känns bäst så.
- Ska du verkligen stå så, frågar barnmorskan, det blir ju så söligt då…..
Jag bara nickar för då kommer nästa krystvärk. Jag klämmer i för kung och fosterland. Frank tar min hand, det skulle han inte ha gjort. Jag klämmer för allt jag är värd. Frank ser inte så nöjd ut, han har precis haft inflammation i den armen, vilket jag kommer ihåg och vid nästa krystvärk biter jag tag i madrassen istället. Jag drar och sliter i den med tänderna tills det nästan går hål. För varje gång jag krystar KÄNNER jag verkligen hur huvudet åker längre och längre mot "öppningen". Jag känner tom håret på bebisen.

Så kommer det ännu en värk men nu säger barnmorskan:
- Krysta inte nu..
Vaddå krysta inte??? Vet hon hur svårt det är att låta bli?
- Jo men jag måste, gnyr jag.
- Nej, då spricker du!

Det är så svårt att låta bli att jag börjar gråta.
Men så kommer nästa värk och då struntar jag i allt och tar i så jag tror att mina ögon ska poppa ut.
- Här kommer huvudet, säger barnmorskan.
Jag flämtar och känner hur lyckoruset börja komma för nu vet jag att jag bara behöver krysta en gång till och så får jag träffa det lilla knyte som har levt rövare i min mage i 9 månader.

Och så kommer den sista värken och jag krystar och känner hur resten av bebisens kropp glider ut.
Jag sjunker ner mot sängen, snyftar lite och pustar.
- Nu är det över Frank, säger jag, nu behöver jag inte ha ont längre.

Sedan vänder jag mig om för att se på mitt nya barn. Det är en liten flicka. Hon är alldeles röd och har massor med mörkt hår.
Jag fylls av en underbar känsla. Det är som att bli förälskad, jag känner med en gång villkorslös kärlek till min lilla söta dotter.

- Vi ska bara suga henne ren på lite slem, säger barnmorskan, hon bajsade inne i magen nämligen.
Sedan får jag upp henne på magen. Hon är så varm och fin, så len. Hon plirar lite på mig.
- Vill pappa klippa navelsträngen??
Men det vill inte pappa, han tycker sånt är lite läskigt, så jag klipper istället.

Så ligger hon på min mage en stund och vi snusar lite på henne, det luktar så gott och tryggt på nåt sätt. Sedan måste jag sys och Frank får hålla i henne. När jag är färdigsydd tar de längd och vikt. 3625g och 51 cm. En lagom stor och fin tjej har kommit till världen.

Välkommen älskade lilla Astrid Saga Sofia Hall.