Måndag den 18 mars och klockan ringer redan 4.30 på morgonen. Mamma gick upp och mig väckte hon en liten stund senare. Klockan sju skulle jag skrivas in på Barn A så det blev ingen sovmorgon direkt. Vi har ungefär fem mil att åka till sjukhuset. Mormor följde också med så vi hämtade henne på vägen dit.
 

När vi kom dit så visade en sköterska oss den salen där min säng stod. Jag undersökte rummet och provsatt stolarna och därefter gick vi in i lekrummet där det fanns en massa roliga leksaker. Oj, vad många roliga bilar! Nästan som en hel leksaksaffär. Sköterskan pratade med mamma medan jag lekte och fyllde i några papper.
 

Sedan fick jag ett armband med mitt namn på. Först ville jag absolut inte ha det, men sen såg jag att det stod "Adam" på det och då gick det ganska bra. Fast jag försökte ta loss det några gånger. Det gick inte så bra så jag fick finna mig i att ha det på armen. Jag bokstaverade till och med mitt eget namn själv för första gången när jag hade armbandet på mig.
 

Klockan 7.40 rullades jag ner till operation. Vi låtsades att min säng var ett tåg. När vi kom fram så fick vi vänta en bra stund för det var en läkare som skulle måla ett kryss på min mage. Detta för att det inte skulle ske något misstag utan att rätt sida opererades.
 

När krysset var ritat stoppade de in en tablett med lugnande i rumpan på mig, så det var en ganska trött och fnissig kille som kom in på operationssalen. Där fanns det en skojig figur som sa "boing!" när man daskade till den. Sedan fick jag andas i en mask. Först provade jag bara utan att det var någon gas i den. Jag låg mest och slickade i masken. Sedan sattes gasen på som skulle göra att jag somnade. Det tog en stund för jag var så dåsig att jag inte andades särskilt djupt. Hur som helst så fick mamma gå ut ur rummet när jag hade somnat in ordentligt.
 

Man kan även sövas utan att man använder mask, men eftersom jag har sån plåster-skräck och inte ville ha något emla-plåster satte de ingen kanyl i min hand medan jag var vaken. Därför tyckte man att det var enklare för mig att bli sövd med masken för då slapp jag se några plåster!
 

Mamma och mormor gick iväg och åt frukost i cafeterian. De gick vid 8.25 och var tillbaka vid 9-tiden. Operationen skulle ta mellan 30-60 minuter hade de sagt, men när klockan var tio hade de fortfarande inte hört någon om hur operationen hade gått. Men en stund senare kom läkaren ut.
 

Operationen hade inte givit så mycket resultat. Det fanns nämligen ingen mer testikel att flytta ner i pungen! Detta är tydligen ganska ovanligt, men dock inte sällsynt. Läkaren berättade att det händer vid någon enstaka operation varje år hos dem att det inte finns någon mer testikel än den som redan ligger nere i pungen. Så när jag är 18 år måste jag in för undersökning igen. Finns det inga tecken på någon testikel då heller kan jag välja att operera in en protes om jag vill eller låta det vara som det är. Vad gäller funktionen så har jag samma chanser att bli pappa som alla andra, men för mig är det extra viktigt att vara rädd om den enda testikel jag har. Därför är det bra om jag är vaccinerad mot påssjuka, vilket jag redan är, för det kan ge testikelinflammation vilket i sin tur kan leda till sterilitet.
 

Mamma fick gå in till uppvaket där jag fortfarande låg och sov. Jag hade en grej i munnen som var kopplad till syrgas. I handen satt en kanyl och till den var droppet kopplat. Dessutom mättes syressättningen och pulsen med en liten klämma på tummen. Mamma läste lite tidningar och pratade med sköterskorna medan jag låg där. Det var inga tecken på att jag skulle vakna så de sa till mamma att hon gärna fick gå och äta lunch under tiden. Men det var precis som om jag hade hört detta för precis när mamma skulle gå vaknade jag till och var jätteledsen. Klockan var runt 11 då.

Jag grät och rev i såret på magen så det började sippra blod. Läkaren hade lagt en ryggbedövning och så hade jag även fått något smärtstillande innan så de trodde att jag inte skulle ha ont när jag vaknade, men de misstog sig. Jag var inte ett dugg glad. De gav mig lite mer smärtstillande och sedan fick jag ligga i mammas knä. Stolarna inne på uppvaket var jätteobekväma kan hon meddela. De följande timmarna sov jag och var vaken och var ledsen om vartannat. Mamma fick en torr macka och lite saft till lunch istället. Men det gick ju bra det med för hon ville bara vara hos mig!

En av de första meningarna jag sa då jag vaknade upp var att jag ville titta på Byggare Bob. Jag hade med mig filmen till sjukhuset men den låg ju kvar uppe på Barn A. Men de hade en tv och video i rummet utanför uppvaket så där fick jag ligga och titta på Piff och Puff. De var ganska roliga de med.

Sedan beklagade jag mig över att halsen gjorde ont. Jag fick en piggelin av de gulliga sköterskorna som lindrade mot det onda. Men glassen smälte och det blev kladdigt överallt och då blev jag gnällig igen. En ynklig liten kille är nog den beskrivning som passar bäst in på mig då jag låg där nere på uppvaket.
 

Någon gång framåt ett eller halv två var det dags för lite miljöombyte. Jag rullades upp till Barn A och där sov jag bort större delen av eftermiddagen. En ganska trött mamma med huvudvärk tog sängen intill för att vila en stund. Inte förrän vid halv sex var jag vaken och pigg. Då ville jag ha en glass till, men sedan när jag väl fick den så började jag må illa och kräktes pyttelite. Glassen fick mamma ta!
 

På kvällen märktes det inte av mycket från operationen. Mamma började känna igen sin busige Adam igen. Jag hade inte speciellt ont längre. Vi lekte med bilar, tittade på tv och tog promenader i korridorerna. Jag fick inte gå ur sängen utan fick sitta i den eller i sulkyn. Vid nio-tiden hade jag tvättat mig och borstat tänderna och låg i min säng. Halv tio sov jag igen. På natten sov jag sådär. Dels var jag hungrig och ville ha välling ett par gånger, och dels så delade vi rum med en annan vars droppapparat bara larmade och tjöt hela tiden.
 

Vi var uppe ganska tidigt på morgonen dagen därpå. Jag var pigg och glad och ville gå och leka med bilarna igen! Vi var även och åt frukost. Jag åt inte så jättemycket då. Var väl antagligen mätt på all välling jag slurpat i mig under natten.
 

Vi fick vara kvar på avdelningen hela förmiddagen för en doktor skulle komma in till mig. Vi fick vänta ganska länge men till slut kom han. Han sa inte så mycket utan konstaterade att vi kunde åka hem efter lunchen. Därefter gick vi ner till lekterapin en liten stund medan vi väntade på att maten skulle serveras. Gissa om det var skoj där?! Jag ville bara busa runt och leka med allting trots att jag fått order om att ta det lugnt. Inte springa, hoppa och klättra på åtminstone en vecka! Oj, det är ju den huvudsakliga sysselsättningen i vanliga fall hos en 2½-åring som jag.

Köttbullar och makaroner fick jag till lunch. Gott! Mitt i alltihop dök mormor upp. Jag blev jätteglad över att se henne. Så fort jag hade ätit färdigt gick vi och hämtade våra grejer och sedan åkte vi hem.
 

Det var skönt att få komma hem igen, men flera gånger frågade jag efter leksakerna hos doktorn. Det var tydligen de som hade gjort mest intryck hos mig och det är ju bra att jag minns det som var roligt. Jag lekte lite mer än vanligt med min doktorsväska under de följande dagarna, men annars pratade jag ingenting om operationen. En lapp på magen hade jag dock fått och den gillade jag inte alls! Jag som varit riktigt duktig ett tag innan operationen med att gå på toaletten eller pottan ville nu ha blöjan på mig hela tiden för att lappen inte skulle synas!
 

Jag var hemma från dagis under närmare tre veckor efter det att jag hade opererats. Egentligen skulle jag bara varit hemma en vecka från början, men sedan fick jag feber som inte ville gå över. Visserligen inte mycket feber, runt 38, men så pass att jag behövde vara hemma och ta det lugnt. Såret läkte fint och drygt 2½ veckor efter själva operationen ramlade tejpbitarna som satt över såret bort. Nu ser det bara ut som ett litet streck och jag säger själv att katten har rivit mig där. Det är sytt inifrån så några stygn syns inte. Mamma tycker att det var ganska svårt att hålla mig lugn under den där första veckan efter operationen. Jag verkade inte ha ett dugg ont utan ville busa precis som vanligt.

/Adam

PS. Kanske finns det fler små pojkar där ute som opererats eller ska opereras för samma sak som mig? Om ni vill ha kontakt med mig och mamma får ni gärna skicka iväg ett mail till linda.adam@post.netlink.se. DS.