Medicinska smärtlindringsmetoder
Lustgas
Lustgas är en av de vanligaste
medicinska smärtlindringsmetoderna.
Gasen är en kemisk förening av syre och kväve. Doseringen kan ändras under
förlossningens gång.
Kvinnan andas in gasblandningen genom en mask. Masken ska täcka näsa och mun, och sen
ska man lugnt andas ut och in genom denna.
Det är bra att öva in tekniken med lustgas innan värkarna är alltför starka. Den
största effekten av lustgasen kommer efter några andetag och kvarstår någon minut.
Bäst effekt får du därför om du börjar andas in lustgasen precis i början av
värken.
Barnmorskan, din man eller den som är med kan hjälpa dig att få in rytmen så att du
börjar i rätt tid.
Lustgasen kan upplevas som en känsla av lätt berusning.
+
Lustgas är lätt att ta, försvinner snabbt ur kroppen, |
-
Lustgas kan ibland ge yrsel och illamående. |
Morfinliknande preparat
Det finns olika smärtlindrande medel
som kan ges under öppningsskedet. De vanligaste är petidin, morfin och ketogan.
Tidigare var petidin mycket vanligt, men nu används morfinet mer.
Det ger bättre smärtlindring och anses bättre för barnet då det snabbare försvinner
ur kroppen.
+ En
del kvinnor tycker att medlen ger bra |
-
Medlen kan ge illamående. En del känner sig "borta" och får minnesluckor.
Preparaten har en negativ effekt på barnet. |
Livmoderbedövning
Andra namn på denna bedövning är
paracervikalblockad (PCB) eller Västerviksbedövning.
Den innebär en lokalbedövning av livmodern. Den kan ges när värkarbetet är igång och
livmodersmunnen är öppen 3-4 cm.
PCB ger i 85 procent av fallen bra effekt under öppningsskedet då livmoderhalsen ska
vidgas och värkarna ofta är kraftiga och smärtsamma.
När bedövningen ges får du ligga på rygg som vid en gynekologisk undersökning.
Därefter sprutas bedövningsmedlet in via slidan upp i vävnaden på båda sidorna av
livmoderhalsen.
På så sätt blockeras nerver som leder smärtan från livmoderhalsen.
+ Snabb och enkel metod som ger god |
-
Relativt kortvarig effekt. Det förekommer att barnets hjärta slår långsammare efter
det att man lagt bedövningen. Det brukar vara övergående, men det är tryggast att ha
elektronisk övervakning (CTG) när man använder denna metod. Då registreras hela tiden barnets hjärtverksamhet och man kan ingripa om barnet inte mår bra. |
Ryggbedövning
Epiduralanestesi (EDA) är ett annat
namn på denna bedövning, och den ger god effekt i ungefär 90 procent av fallen.
EDA kan göra att värkarna mattas av och blir mindre effektiva, vilket brukar göra att
metoden ofta kombineras med värkstimulerande dropp.
Övervakning med CTG är också nödvändigt för att kontrollera värkarna och följa hur
fostret mår.
Bedövningen läggs av en narkosläkare. Ett lokalbedövningsmedel ges genom en tunn
kateter i det sk epiduralrummet i ryggraden.
Nerverna som förmedlar smärta från livmodern till hjärnan blockeras.
Sedan en tid tillbaka används en ny form av ryggbedövning, och den kallas ibland för
"stå upp-epidural" eller "stand-up".
Lokalbedövningsmedlet blandas med ett morfinliknande preparat, sufentanyl. Kvinnan kan
då fortfarande gå uppe och röra sig,
vilket är en fördel eftersom risken för värksvaghet och utdragna förlossningar då
minskar.
+
Effektiv smärtlindring under förlossningens aktiva skede. |
-
Risk för att värkarbetet avstannar och förlossningen drar ut på tiden. Dropp och CTG
kan göra kvinnan mer bunden vid sängen och risken för ingrepp med t ex sugklocka ökar.
|
Bäckenbottenbedövning
Ett annat namn för denna bedövning,
som används under utdrivningsskedet, är pudendusblockad (PDB).
Barnmorskan sprutar in bedövningsmedlet innanför slidmynningen på båda sidor.
Nerverna blockeras och smärtorna i bäckenbotten och slidöppningen försvinner.
+ Minskar smärtor och spänning under krystningen, |
-
Krystreflexen kan minska eller försvinna och kraften vid framfödandet blir
svårkontrollerad. Detta kan leda till förlängt utdrivningsskede. Risken för att barnet måste förlösas med tång eller sugklocka ökar, liksom risken för bristningar. |