Den 7/7 kl 20:52 kom han äntligen ut våran Lill-Jonken efter 18 timmar på förlossningen. Han vägde 4 980 g och var 58 cm lång med ett huvudmått på 39,5 cm, så liten är kanske en överdrift...
Här kommer berättelsen på hur allt gick till!!!

Onsdagen passerade utan att göra större väsen av sig. Det kom lite blodigt slem i toaletten men inget mer. Börjar bli extremt jobbigt med toalettbesöken!! Minst en gång i timmen måste jag upp och kissa varje natt, och så fort jag har torkat mig så känner jag mig minst lika nödig igen..... Det är lite svårt att samla krafter och vila ut inför en förlossning när man inte får sova mer än en timme åt gången!!! Men jag försöker att ta igen det genom att sova en timme på dagen, konstigt nog så känns det inte alls lika nödigt då......

Torsdag morgon går jag på toa vid 06-tiden. Inte har det blivit mycket sömn i natt heller. Mycket slem och blod!!!! Har proppen då äntligen släppt???!! Blir så till mig i trasorna att jag helt enkelt inte kan sova mer utan går upp och fikar. Den här dagen kommer att bli låååång!!!! Värkarna sätter igång vid 13-tiden på dagen och framåt 16 så kommer de med 10 minuters mellanrum. Är såååå trött, så jag ligger och försöker ta igen all min förlorade sömn och ladda batterierna inför förlossningen som jag snart tror är här. Går tidigt till sängs med oregelbundna värkar på mellan 10-20 minuter.

Fredag morgon är jag helt utpumpad. Att man kan ha så ont och ändå känns det på något vis inte som om det kanske inte riktigt är dags... Hur ska det här sluta?? Har tid hos barnmorskan på förmiddagen och tar mig dit även om det är lite kämpigt. Berättar om hur det känns och säger att jag ska ha barn idag för nu är det på G.!! Får rådet att gå hem och äta så mycket jag kan och sova ännu mera för att vara förberedd på vad som komma ska.
Värkarna är fortfarande oregelbundna men kommer för det mesta med 10 minuters intervaller. Sover mer eller mindre hela dagen och bara väntar och tar tid på värkarna. Vi lägger oss tidigt och är helt säkra på att få åka iväg under natten - men icke!!

Lördag morgon ringer jag till förlossningen för att höra om de tror att något är på gång. Berättar att jag har haft värkar i två dagar och att det snart är mer än jag kan orka med. Jag får svaret att det bara är förvärkar - Herregud är det inte ens på riktigt denna smärta är allt jag kan tänka! Vi har tid för ett sent ultraljud idag kl 15 och jag blir lovad att någon ska undersöka mig när vi kommer upp. Så livet känns lite lättare helt plötsligt, äntligen ska vi få lite klarhet i om något har hänt. Går runt och hoppas på att de ska ta beslutet till att sätta igång mig så att jag får sova någon gång!! Vi tar bussen upp till sjukhuset, värkarna är fortfarande oregelbundna..... Ultraljudet visar att det finns gott om fostervatten och att bebisen har det bra där inne. Jag känner att jag nästan börjar gråta - betyder det då att han aldrig har tänkt att komma ut??? Blir undersökt och det visar sig så att jag är öppen nästan 3 cm - Jippy!!!!!! Barnmorskan drar i kanterna på livmodershalsen och säger att vi kommer att synas till kvällen eller natten - äääntligen!!!!!
Vi åker hem och äter och sedan lägger jag mig och vilar. Värkarna blir intensivare efter en stund och jag blöder ganska mycket efter misshandeln av tappen, men de kommer inte tätare än förut... Vi lägger oss extremt tidigt för att få lite sömn, men det är nästan omöjligt för mig att sova då jag får ännu intensivare värkar. Johan tar tid men tro på fan att det fortfarande är 8-10 minuter i mellan. Vid 01 på natten säger jag åt Johan att gå och lägga sig i lillrummet så åtminstonde han får lite sömn, han vill inte lämna mig men till slut lyckas jag övertala honom. Ligger kvar ensam i dubbelsängen och kämpar på med min andning. Småsomnar hela tiden men det känns som om det bara blir värre varje gång nästa värk sätter igång så till slut så törs jag inte blunda. Till slut så börjar jag gråta av ren utmattning och smärta. Går upp och ringer till förlossningen. Berättar att värkarna är intensiva men fortfarande inte så särskilt täta. Jag säger att jag helt enkelt inte står ut mer hemma och att vi kommer upp nu. Försöker tvinga ur dem ett löfte om att inte bli hemskickad med det går inte..... Går in och väcker Johan vid halv tvåtiden och säger att det är dags. Skrotar runt en stund och märker att den stackarn har somnat om, han har ju bara fått sovit en timme så det är inte konstigt. Försöker att lägga mig en stund och tänka att det kanske lugnar ner sig, men efter en halvtimme skakar jag liv i mannen igen och ser till att han ringer efter en taxi. Lite komiskt egentligen att av dygnets alla 24 timmar så ska man ut och åka taxi precis när krogarna stänger.... kommer iväg strax efter 02.30. Självklart så väljer chauffören vägen med tusen farthinder i vägen. Varje vägbula känns som faaan, blir nästan lite förbannad!

02.45 är vi framme vid förlossningen. Blir uppkopplad för värkregistrering. Får ett par rejäla men är orolig över att de inte ska ge det utslag de vill se, tänk om det inte räcker alls med denna smärta utan att det kanske måste vara mycket värre för att de ska tycka att det är på riktigt... Blir undersökt och är fortfarande bara öppen 3 cm. Känner panik i hela kroppen, nu skickar de hem mig igen! Får beskedet att vi får stanna kvar och känner en sådan lättnad att jag nästan börjar gråta igen! Barnmorskan säger att det ser jättebra ut och att det kommer att gå fort det här!!! Tack och lov att det äntligen är dags!!!! Jag och Johan går runt, runt i korridoren och försöker hjälpa den lille på traven så gott det går. Går in i duschen och sitter där en bra stund, det lenar fint och känns riktigt bra men så fort jag kommer in till Johan igen så gör det så jäkla ont igen. Vill gå tillbaka på en gång men mannen säger åt mig att lugna ner mig och sitta still ---- har ni hört på maken??? Börjar gråta igen och säger att jag verkligen inte känner för att få skäll när jag har så ont och försöker lägga mig en stund på sängen. Fortfarande är det inte tätare mellan värkarna men det gör så förbannat ont. Kollar på klockan: 05.00 - trodde jag skulle vara förlöst och klar vid det här laget, det lät ju som så på BM som tog emot oss.... helvete. Ber om att få bada lavendelbad - underbart!! Sjunker ner i det varma vattnet och ligger där och småslumrar mellan värkarna, den stackars mannen sitter på en stol bredvid och försöker att serva så gott det går med isvatten och ett nyfunnet tålamod. Förstår att han är extremt trött nu, en annan har ju ont så då "har man ju något att göra" medan han bara får sitta där rätt upp och ner. Kliver ur badet två timmar senare. Klockan är nu 07 och jag är nu öppen 4 cm..... Får lära mig hur lustgasen fungerar nu för att lätta lite på smärtorna. Ligger och suger på den för fullt. Blir förbannad över att den inte hjälper, i varje fall inte på det vis jag hade trott! Lider verkligen med mig själv och säger för tjugonde gången till Johan att det här ska vi aldrig göra om - ett barn räcker mer än väl!!

09.30 är nu öppen 5 cm och väggarna har mjuknat. Bebisens huvud är i spinae nu. Kliver än en gång ner i lavendelbadet för lindring. Småsover nästan hela tiden i vattnet, allt känns som i en dimma. Kliver upp 12.15 och har inte öppnat mig ett jävla dugg mer - är otroligt trött och kan inte fatta att vi redan har varit här i nio timmar, det skulle ju gå fort det här.....Blir förberedd inför att få epiduralbedövningen som läggs en timme senare - snacka om himmelriket!!! Ingen smärta mer, jag och Johan sover en timme innan vi blir upptvingade av barnmorskan. Hon vill att jag ska gå och hjälpa bebisen på traven lite. Är nu öppen 8 cm. Gången ger lite resultat för kl 15 har jag öppnat mig till hela 9 cm, men huvudet sitter fortfarande kvar där uppe och vill liksom inte glida ner till bäckenet. Jag får ett syntocinodropp för att framkalla kraftigare värkar, de höjer droppet stup i kvarten tycker jag men inget händer. Barnmorskan beslutar att jag inte får någon påfyllning på min epidural utan får lov att nöja mig med lustgas från och med nu.... Får panikkänslor, ska det börja göra lika jävla ont igen nu? Men samtidigt så är jag så förbannat trött på allt och vill bara att ungen ska komma ut så jag går med på allt!!

18.30 är jag äntligen öppen mina 10 cm, men vad hjälper det när huvudet sitter som i ett skruvstäd där uppe i spinae?? Jag sitter på en stol bredvid sängen och studsar upp och ner hela tiden för att hjälpa bebisen att åka neråt, suger i mig lustgas som en galning och känner mig helt utpumpad. För tusende gången säger jag till Johan att det är första och sista gången vi är på det här jävla stället!!!

Runt 20.30 kommer barnmorskan åter in och säger att de ska prova med att göra en traktion, det är sista möjligheten låter det som. Jag frågar vad det innebär och ångrar mig genast för svaret är inte särskilt tilltalande..... Doktorn kommer in med en 6:ans sugklocka som de "kör" upp i mig Eftersom bebisens huvud inte vill ner i bäckenet utan sitter fast där inne så måste de sticka in hela sugklockan en bra bit upp och suga tag i honom. Sedan säger doktorn att jag har tre krystvärkar på mig att få ut honom annars blir det kejsarsnitt - jag nästan ber om att bli snittad på en gång för det här är minsann allt annat än roligt. Jag är orolig för mig själv men framförallt för den lilla kraken som har det så svårt där inne. Till råga på allt så har jag ju inte några krystvärkar så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Lustgasen får jag heller inte använda mer, utan nu ska jag klara det här utan bedövning också....Två barnmorskor och doktorn hjälps nu åt, jag blir tillsagd att krysta och jag försöker för allt vad jag är värd att trycka på. På andra värken så släpper huvudet och nu är det bara att krysta för allt vad jag är värd. Efter sex drag i klockan och med hjälp av att en barnmorska ligger på min mage och pressar så kommer då äntligen min lilla prins ut kl 20:52.

De slänger upp honom på min mage och det första jag säger är: Herregud vad stor han är!! Han är alldeles blålila och skriker inte men jag kan se att han rör sig. Han får ligga en minut högst hos mig och sedan tar de honom och springer iväg med han. Blir helt panikslagen, jag tror att något är fel. Johan vet inte hur han ska göra om han ska springa efter bebisen eller stanna hos mig. Efter en stund så kommer de in och säger att allt bara är bra med grabben och Johan får följa med ut och tvätta honom medan jag krystar ut moderkakan. Har hört av så himla många att det nästan är det värsta av allt, att man ska behöva krysta ut den när man nyss har fött barn, men jag tyckte inte det var jobbigare än att släppa väder!! Fast efter den förlossningen så kanske det blev en petitess förstås. Jag är så jävla imponerad över kroppens egna bedövningsmedel. Det gjorde ju rasande ont när de drog ut honom men så fort jag såg mitt hjärta så försvann all smärta - häftigt!!!

Efter en bra stund så kommer Johan in med lillen på armen - äntligen får jag ha honom hos mig. Vi får redan på att den stackars lilla kraken har brutit höger nyckelben på vägen ut, det river i hjärtat på en att han ska behöva ha så ont när man är så liten. Känner att det bökas lite där nere i de nedre regionerna och får veta att jag måste iväg till operation för att sys. Jag får ligga med bebisen i högst en halvtimma innan de rullar iväg mig. Sedan får jag mig ännu en ryggmärgsbedövning medan de tråcklar ihop mig så gott det går, de fick sy genom fyra lager, muskler och slemhinnor rök! I journalen står det att jag fick en bristning, själv tycker jag att det låter som en liten lätt skada men sanningen är ju att jag sprack sönder hela vägen bakåt så det blev ett gäng stygn om man säger så!

Först vid 01 på natten kommer Johan och en barnmorska och hämtar mig på uppvakningen. Johan har haft ett par svettiga timmar inne på BB, ensam med lillen ute i fikarummet. Han fick ingen information om vart i huset jag var eller hur lång tid det skulle ta innan jag kom upp till dem på BB. Där satt han med ett nyfött barn och hade ingen aning om vad han skulle göra. Fast jag tror att det trots allt var en positiv grej för lillen och hans pappa, för de fick liksom lite tid för sig själva där och Johan fick verkligen känna sig behövd och beskyddande. Han är också otroligt stolt över min prestation där på förlossningsbordet. Ett par dagar var det nästan svårt för honom att titta på vare sig mig eller lillen utan att få tårar i ögonen - han är lika förälskad i plutten som jag är!!!!
Nackdelen med min frånvaro blev ju dessvärre att eftersom lillen inte fick ligga på mig och söka bröstet själv, så har han inte fått in sugtekniken. Han gick mycket i vikt innan vi förstod att något var fel. Har kört mängder med vägmål på BB, han kan ligga och snutta i en timme och bara få i sig 5 gram mat enligt vågen, så roligare start hade vi ju kunnat fått där. Som det är nu så måste jag pumpa och koppmata honom för att vara säker på att han får i sig som han ska.

Vi blev kvar på BB tills på fredag kväll. De första dagarna där var helt underbara. Det kändes otroligt tryggt att bara kunna ringa på larmet så fort jag behövde hjälp med något. Men mot slutet var det bra drygt att gå runt där och bara vänta på att få åka hem. Tack vare att lillen hade så ont i sin arm så glömde jag bort mina egna skador. De första tre dagarna hade jag kateter så jag behövde inte oroa mig över att det skulle svida när jag gick på toa, och när jag väl blev av med den så var det ju ändå inte så mycket att oroa sig för utan det gick bra. Var minst lika oroad över att behöva "sköta magen" men jag får någon slags parafin-medicin så det blir heller inte allt för smärtsamt, man vill ju liksom inte att stygnen ska upp.....

Men nu är vi då hemma hos oss och är en riktig familj, vilket är helt underbart. Det ska bli så himla skönt bara när lillen äntligen klarar av att äta för egen maskin, så kanske man hinner något annat om dagarna än att bara mata och pumpa. Men jag är glad och tacksam trots allt över att vi mår så bra som vi gör efter omständigheterna. Man blir lätt lite fladdrig när man tänker på hur illa allt hade kunnat gå.

Jag hör av mig och rapporterar om hur vi har spenderat våra första veckor tillsammans. Tills dess önskar jag alla lycka till med sina magar!!!

Ha det gott!!!