Jag frågade henne även om BB-platser under januari. Då vi bor i Stockholmsområdet så har det ju varit mycket diskussioner kring just detta. Med Moa åkte vi hem redan efter två dagar. Det var för tidigt för oss kan jag så här i efterhand säga. Så jag hoppas att nu andra gången få ligga kvar åtminstone tre dygn. Vi får väl se hur det går. Jag har hört att de gärna skickar hem omföderskor tidigt.

När det gäller foglossningen så har jag nu blivit sjukskriven på heltid. Jag har hyrt en TENS apparat som jag använder två - tre gånger per dag mot smärtan och så har jag även fått kryckor nu för att få ordentligt stöd/avlastning när jag går.
Samtidigt som man känner att man vill njuta av graviditeten (vi har just nu planerat att "bara" ha två barn) så känner jag också att det är två långa månader kvar med denna ständiga värk.

Detta var väl allt jag hade för denna gången. Ha det gott så hörs vi snart igen.
 

Nåväl, det var väl allt för denna gången. Jag hoppas på att skriva en gång till innan jul. Sedan åker hela familjen på viloläger hos mormor och morfar under jul och ev. även nyår. Sedan får vi se när det bär av... vi hoppas kunna passera nyår i alla fall... Det innebär ju många fördelar att föda 2002, garantibeloppet höjs till 120:-/dag och så blir det ju en pappamånad till, d.v.s. 13 månaders föräldrarledighet. Så det kan löna sig att knipa.
 

2 januari
Ännu inget nytt... Vi har i alla fall klarat oss förbi nyår så nu är "Elias" välkommen vilken dag som helst.
 

Tilda nu 2½ vecka "gammal"

Ja, här håller vi oss sysselsatta kan man säga. Moa vill så jättegärna gosa, kramas och pussa med lilla Tilda. Men hon har ju ingen uppfattning om hur hårdhänt hon kan vara. Hon tror att det går att gosa med Tilda som hon gör med sina nallar, eller med oss. Sedan har Moa också kommit in i en "jättehärlig" trotsålder. Hon går från urgullig 1½-åring till pestig unge på två röda sekunder.

Jag är sjukskriven fram tom 2 februari sedan tar Anders sina två pappaveckor. Detta betyder att han inte börjar jobba förrän 18 februari. Det känns jätteskönt. Jag vet inte hur jag skulle orka med båda två nu innan man har kommit in i alla nya rutiner.

Förlossningen var helt annorlunda mot förra gången. Med Moa gick det "jättefort". Från första känningen, när slemproppen gick, till hon var ute tog det 5 timmar. Detta gjorde att vi var lite stressade inför den här förlossningen (nr. 2 skall ju komma snabbare). Denna gången var händelseförloppet lite annorlunda. Slemproppen gick vid femtiden på morgonen. Det blev lite värkar som kom med ca 10-15 min mellanrum. Vi tänkte då att det är lika bra att åka på en gång. Vi skulle ju dessutom lämna Moa hos farmor och farfar. Plus att detta var när det var som mest snö i Stockholmsområdet. Sagt och gjort. Vi åkte och vid sextiden var vi i Södertälje... utan värkar... De avtog i bilen på vägen dit. Vad göra...? Vi lämnade av Moa hos farmor och farfar, tog en promenad. Men inget hände, lite svaga värkar, men ingen regelbundenhet. Vi åkte i alla fall in till Södertälje sjukhus för undersökning. Jag var öppen 2 cm, och skakade som ett asplöv av nervositet, man visste ju vad som skulle hända... Vi började med promenad på ca 45 min och sedan lavemang (jättemysigt...). Men det hände inte så mycket mera. Jag började nog se ganska uppgiven ut.

Klockan var nu ca 10.00 och jag var öppen 3 cm. Barnmorskan nämnde då att det fanns akupunktur för avslappning, och för att få fart på värkarbetet. Visst sa jag hurtigt, allt som kan göra att det händer något, väntan är det värsta. Nålarna satt i en halvtimme. Jag kände ganska snart att den värsta nervositeten släppte. När de tagit bort nålarna och det hade gått ytterligare en stund satte saker och ting fart. Vid tolvtiden började jag få lite mera, kraftigare värkar och jag var öppen 5 cm. Detta löpte på ett par timmar och jag fick hjälp med lustgas. Vid halvtre tiden var det dags för byte av barnmorska och samtidigt bestämde vi oss för att ta hål på hinnorna. Detta gjordes vid kvart i tre, sedan var det kört. Mycket kraftiga värkar. Vid kvart över tre kom krystvärkarna. Det var det värsta jag har varit med om. Så jobbigt var det inte förra gången. Jag skrek rakt ut, "jag döööör", och det är inte likt mig. Tilda kom med rasande fart, men hon fastnade mellan två krystvärkar med huvudet ute. Det var inte kul... ont som f-n. Men sedan var hon ute vid 15.25. Och oj vad fort man glömmer... I dag känns det som om det inte var så farligt trots allt.
Vi hade sedan tre jättesköna dagar på Södertälje lätt-BB. Rena semestern. Och oj vad man njöt av lilla Tilda. Att få gosa, lukta, pussa och bara titta och förundras.

När vi sedan skulle åka hem upptäckte de vid läkarkontrollen att hon har glapp i höftlederna, sk höftledsluxation. De skickade remiss till Huddinge sjukhus och vi fick komma dit redan nästa dag. De satte då på henne en skena så hon ligger med benen rakt ut åt sidorna. Jag hade aldrig sett det, eller hört talas om det så det blev lite chockartad upplevelse. Men nu har vi förstått att detta inte alls är ovanligt, och att hon kommer att bli helt frisk utan men. Tre månader skall hon ha skenan. Vi får inte bada henne själva, utan vi åker till sjukhuset varannan vecka och badar där. Dessemellan får vi försöka tvätta med tvättlapp så gott det går. Och se till att hon blir ordentligt torr så det inte stannar fukt emellan huden och skenan.

När vi kom hem från BB förresten så följde en vecka med klar hysteri i hemmet. Mormor och morfar hade hämtat Moa från farmor och farfar och sedan bott hemma hos oss med henne under tiden vi var på BB. Och de hade sett till att skämma bort henne ordentligt. Det gjorde ju inte saken lättare för oss att komma in i rutiner när Moa var van vid full uppmärksamhet och att få lite som hon ville (glass till kvällsmat tex). Men nu börjar det bli lättare och lättare.

Vi får väl se om det blir några fler dagbokssidor. Om inte så önskar jag er alla lycka till med era nya liv!!!
Det är detta som är meningen med livet!

Och så fick jag minipiller. Trots att hel amningen skall vara ett mycket bra preventivmedel vill jag inte chansa. Två barn räcker alldeles utmärkt. I alla fall känns det så just nu. Så småningom blir det nog att sätta in spiral. Min barnmorska sa att man kan göra det 12 veckor efter förlossningen. Men jag väntar nog ett tag till. Jag känner mig inte riktigt redo för att någon skall få gräva in en spiral, och så har jag inte riktigt satt mig in i hur en spiral fungerar, och om det är bra. Många säger att de är så nöjda med spiral, men så har jag hört de som har jättemycket problem. Vi får väl se vad det blir till slut.

Detta var väl allt jag hade att skriva nu. Vi får väl se om det finns något mer spännande att berätta om så småningom, i så fall skriver jag mera. Annars får ni ha det så bra!