Lindas graviditetsdagbok...

  Här nedan får du följa Lindas graviditet vecka för vecka...
 
   


Vecka 15

Mina vänner som ännu inte har några barn har alla sagt att de hoppas att jag inte blir en sån där mamma som när knodden väl är född inte gör annat än helt obekymrat pratar på om äckliga och ointressanta saker som småbarnsspyor och bajsblöjor. Och här är jag nu, gravid i femtonde veckan och redan en sån mamma. Inte för att jag har några bajsblöjor att tala om, men däremot kräkningar.
Jag skulle kunna doktorera i kräkningar. Fråga mig vad som helst och jag svarar: Hur ofta kan man kräkas utan att måsta söka läkarhjälp? Vad smakar sämst att kräkas upp? Vad luktar godast att kräkas upp? Vad är häftigast att kräkas upp? Vilken kräkställning är att rekommendera framför toalettstolen? Vad ser äckligast ut att kräkas upp?
Jag vet att jag är vidrig, men kräkas är faktiskt min huvudsysselsättning sedan tre månader tillbaka. Trots detta har jag lyckats bibehålla min vikt (vilket är en oerhörd tur eftersom jag minst sagt är en flugviktare, bara 51 kg). Sambon, Stefan, däremot har förlorat både matlusten och flera kilo som ett resultat av att jag hulkar inne i badrummet flera gånger om dagen.

Stefan, säger gärna till människor i vår omgivning att han är den i det här förhållandet som är mest förberedd på att bli förälder. Och jag är rädd att han har rätt. När graviditetstestet redan efter några sekunder lyste ”gravid” var jag allvarligt chockad och upprörd: ”Hur kunde detta hända? Och, hjälp, jag är ju så ung!” Stefan tog det hela med ro och förklarade att det är precis så här barn blir till, genom oskyddad sex och menade att det ju inte kunde komma som en chock för mig.

Tur att han finns. Eftersom jag pendlat mellan sängen och toalettstolen sedan årsskiftet är det han som sköter ruljansen här hemma: städar, lagar mat, tröstar, håller kontakten med våra vänner o s v. Hans förhoppning är, lite skämtsamt, att jag skall växa upp och bli lite mer vuxen innan knodden visar sig. Och jag tror faktiskt att mammainstinkterna börjar komma.
De två tillfällen då jag legat inlagd på sjukhuset för ”upptankning” har jag verkligen känt mig vuxen. Trots att jag är jätterädd för nålar och sprutor har jag utan ett knyst låtit dem sticka mig sönder och samman i jakten på fungerande vener. Jag måste ju tänka på knodden, det är ju han/hon som måste ha mat!

Sedan två veckor tillbaka har jag en liten, men synlig mage. Det känns oväntat kul och också lite trösterikt. Jag kommer ofta på mig själv med att beskyddande hålla om magen eller klappa den. Det ger mig lite styrka att veta att det finns någon därinne som behöver mig. Det gör att jag står ut med detta ständiga illamående. Tills för två veckor sedan åt jag Esucos mot illamåendet, men har nu slutat trots att jag mår visset. Hönsmamman inom mig är minst sagt vaken och litar inte för ett ögonblick på läkarvetenskapen. I FASS går att läsa att medicinen inte kan påverka barnet förrän graviditetens sista tredjedel, men trots att även läkarna försäkrar att det är så känns det inte bra att äta något som längre fram kanske kan ge vårt barn motoriska och neurologisk men. Så det så. Dessutom tycker jag inte om känslan att vara beroende av piller för att må bra. Viljestyrka kanske visar sig hjälpa lika bra om jag bara försöker tillräckligt!
 
   


Vecka 16

I slutet av förra veckan hann jag med mitt tredje sjukhusbesök. I två dygn, från torsdag till lördag, fick jag ligga med dropp innan kräkningarna upphörde och jag kunde behålla mat igen. Sjukhusvistelsen kändes inte lika skrämmande den här gången som de tidigare. Jag känner igen personalen på kvinnokliniken och de mig, liksom att alla rutiner och mediciner är mig välbekanta.

Utsläppt i frihet igen bestämde vi oss för att tjuvstarta lite med babyshoppingen. Inte så att vi köpte något, men vi åkte runt och tittade på skötbord, vagnar, sängar och sådant. Vi behövde verkligen en positiv upplevelse av graviditeten för att väga upp allt detta illamående. Vi enades om ett skötbord som vi skall köpa och sätta upp ovanför badkaret när vi kommit oss för att måla om i badrummet. Barnvagnsdjungeln vågade vi oss inte in i; duo, kombi, liggvagn, sittvagn! Jag som trodde att bilköp var komplicerat. Hur i hela friden skall jag veta vad knodden föredrar? Tack och lov kommer vi inte att behöva vända och vrida på slantarna eftersom blivande mormor och morfar skall ge oss vagnen (tack, tack!).

Graviditeten plötsligt blivit verklig för mig. Jag är inte en av de kvinnor som från första dagen varit tårögd av längtan och lycka. Jag har hela tiden känt mig kluven inför graviditeten, tveksam, orolig, chockad och oerhört uppslukad och glad på en och samma gång. Kanske för att det är så jag reagerar inför allt nytt i tillvaron – med vaksamhet. Men denna vecka känns allt annorlunda. I början av veckan fick jag lyssna på barnets hjärtljud på MVC. Det tog ett tag innan hjärtljuden hittades eftersom den lilla krabaten sparkade så på mikrofonen.

Eftersom jag varit så sjuk under graviditeten och åkt in och ut på sjukhus har jag redan gjort tre ultraljud. Det har inte alls berört mig nämnvärt utan jag har mest känt mig som Rachel i Vänner som gråter förtvivlat för att hon inte kan urskilja barnet på monitorn! Men att höra dessa sparkar och så småningom hjärtljuden var en större upplevelse för mig än jag trott. Någon därinne försöker kommunicera med mig! I kombination med att magen börjat växa i rekordfart börjar jag plötsligt förstå att jag bär på en liten människa. Otroligt!

I övrigt mår jag än så länge bra denna vecka (peppar, peppar). Jag vet inte om det beror på att jag är ”nytankad”, på den regelbundna medicineringen eller på att illamåendet är på väg att gå över. Jag är bara tacksam för var dag jag är på benen. Aptiten har i alla fall ökat markant, för att inte säga antagit groteska proportioner. Jag är ständigt hungrig. En kvällssmörgås blir till fem eller sex. Sambon är ömsom irriterar ömsom road över att maten ständigt är slut. Mat! Jag njuter. Tänk att äntligen ha lust till mat efter att i princip ha fastat i tre månader.

I ett anfall av hurtighet bestämde jag mig för att börja motionera. Jag valde ett rehabiliteringspass i vattengymnastik som enda deltagare under 60 år. Och jag tog ut mig fullständigt! Att bara vara i vattnet, med det motstånd det innebär, var jättetungt. Jag sov hela dagen därefter! Det kommer att ta längre tid än jag trodde att återhämta sig, men skam den som ger sig. I maj hägrar en vecka på Kreta och då SKALL jag orka stå på benen en hel dag!
 
   


Vecka 17

I veckan har det varit liv i magen minsann! Redan förra veckan tycket jag mig känna små sparkar, men bara flyktig, som om jag inbillade mig. Men den här veckan är det inget tvivel om att det bökar och stökar därinne. På morgonsidan vaknar jag ofta av att ett huvud, eller kanske en rumpa, bildar en liten knöl på min mage som känns rätt obehaglig. När jag buffar lite bestämt på knölen brukar den försvinna. Jag antar att det är knodden som roterar. I går kväll kände jag den första riktiga sparken från utsidan, mot handen som låg på magen. Tyvärr blev det sedan stiltje sedan så Stefan fick inte känna på reprisen. När jag kände knoddens rörelser första gången skrattade jag så att tårarna nästan rann. Det både kittlades och var jätteläskigt på en och samma gång. Men nu, efter bara några dagar, känns det välbekant. Jag ligger gärna kvar i sängen på morgonen och väntar på att den lilla inuti skall vakna.

Magen har blivit riktigt stor också. Jag kommer under inga omständigheter i mina vanliga byxor och är på ständig jakt efter mammakläder. Tänk att en stad så stor som Umeå bara har två affärer som säljer mammakläder! Så fort en kollektion kommer in är den slut.

Knodden har blivit än mer verklig för oss nu när vi får ständiga livstecken. Vi har fått nya krafter att fixa i ordning hemmet inför hösten, planera inköp av babysaker och renovera lägenheten. Vi har målat om badrummet i veckan, beställt praktiska förvaringsmöbler från IKEA och dessutom tagit itu med bilfrågan. Som både hundägare och småbarnsföräldrar behöver vi en rejäl kombi och helst innan sommaren. Det känns inte längre tryggt att åka omkring i en skramlig Daihatsu med hunden hängande över axeln. Vi måste ju tänka på knoddens trygghet även när han/hon ligger i magen! Så vi ägnar en del av fritiden åt att provköra bilar och räkna på vår ekonomi.

Nästa vecka är det äntligen dags för det ”riktiga” ultraljudet på specialistmödravården. Vi får då veta lite mer exakt när knodden förväntas titta ut. Beräkningen nu är ju mer eller mindre en gissning. Själv tror jag att vi kommer att hoppa framåt en vecka i tiden, men Stefan tror att det är rätt som det är nu. Nåja, vi får se på torsdag.

Hej så länge!
 
   


Vecka 18

Jag läste just dagboksanteckningen från förra veckan och upptäckte att jag överhuvudtaget inte nämnt illamåendet. Det kändes så stort att plötsligt få livstecken från knodden att illamåendet kändes så futtigt att nämna. Jag har faktiskt mått rätt bra sedan senaste sjukhusvistelsen. Mot slutet har jag haft morgonkräkningar och fått upp en och annan middag, men i relation till hur jag mådde i början är det rena himmelriket.

Veckan har varit intensiv. Vi började med att köpa en ny bil – en Mitsubishi Galant (-98) – och tömde därmed vårt sparkonto, men vi känner oss jättevuxna. Tänk, nu har vi en kombi! Det riktigt lyser barnfamilj om oss. I slutet på veckan gjorde vi äntligen det ”riktiga” ultraljudet. Vi har ju gjort några ultraljud innan, men inte fått knodden daterad. Ultraljudet var helt fascinerande! Jag kände mig inte så överväldigad av att se det lilla livet, däremot var jag häpen över hur mycket information sköterskan kunde få ut av den suddiga bilden. Urinblåsa, magsäck, revben, diafragma, hjärta med fyra kammare – allt fanns på plats hos den lilla. Bilder fick vi också, där knodden så sött suger på tummen och jag faktiskt kan urskilja det på bilden! Knodden beräknas komma ut den 12 september, precis som vi misstänkte, på blivande morfars födelsedag. Det datumet fick de fram redan vid ultraljudet i v. 6 genom att mäta den lilla pricken i mitt inre. Jag är full av beundran inför tekniken och vetenskapen.

Nu har suget kommit att få köpa babykläder. Jag har inte tillåtit mig att känna det förrän nu, när jag fått bekräftat att knodden mår bra. Men direkt efter UL köpte jag det första lilla plagget som för att prova och se hur det kändes. Det kändes konstigt… och svårt. Det finns ett så oerhört stort utbud av babykläder att jag blir alldeles handlingsförlamad när jag går omkring på affärerna. Tur att blivande mormor har shoppingsuget i behåll. Hon återvände just från Italien med babykläder i bagaget. För att inte tala om blivande farmor som stickar uppsättning efter uppsättning småplagg i en hisnande fart. Knodden blir nog välklädd även utan min medverkan.

Hej, till nästa vecka.
 
   


Vecka 19 & 20

Halva tiden har äntligen gått och jag är så stolt över mig själv. Under alla dessa veckor, ja månader, med illamående och förlamande trötthet har graviditeten känts evighetslång. Jag har i perioder nästan inte kunnat glädja mig åt barnet för jag har haft nog med att bara hålla mig vid medvetande. Men nu, helt plötsligt, är det bara tjugo veckor kvar tills underverket kikar fram och jag mår mycket bättre. I och för sig är jag beroende av att knapra åksjuketabletter mot illamåendet och är ständigt ganska trött av medicinen, men jag känner mig frisk!

Vid senaste MVC-besöket konstaterades att allt såg bra ut både med mig och med knodden. Mitt järnvärde hade gått upp (!) och jag behövde därför inget järntillskott. Det kändes skönt eftersom jag hört att man lätt blir illamående av järntillskott, och illamående har jag minsann fått nog av.

Även knodden mår bra. Om livlighet är ett tecken på välmående så mår knodden alldeles oerhört bra, för det både sparkas och boxas och snurras i magen. Jag tror att barnet har blivit mer verkligt för Stefan i och med att han kan känna sparkarna, för nu lägger han ofta handen på min mage och pratar lite med den därinne. Mysigt!

Ju längre tiden går, desto mer snurrar tankarna kring förlossningen. Som kvinna har jag naturligtvis föreställt mig hur en förlossning går till redan innan knodden, men jag har nog aldrig tänkt in mig själv i situationen. Jag är inte så orolig … eller kanske lite ändå. Inte för att det skall göra ont (för det gör det utan tvivel!) utan för att något skall hända som är dåligt för barnet. Men det är väl inte konstigt att jag tänker på förlossningen. Nästan alla kvinnor som fött barn säger att det är ett av de största ögonblicken i deras liv. Jag vet alltså att förlossningen kommer att vara både en av de smärtsammaste och en av de mest överväldigande stunderna jag kommer att få uppleva. Dessutom kommer hela min tillvaro att förändras efter förlossningen. Jag är inte längre bara Linda, med allt vad det innebär, utan jag har nu ansvar för ytterligare ett liv, en personlighet. Jag och Stefan kommer för resten av våra liv att vara kopplade till varandra genom denna nya lilla person! Häftigt… och läskigt.

När jag oror mig för om vi kommer att bli bra föräldrar och över hur lite vi vet om barn är Stefan där med sin klokhet som vanligt. Han menar att har han lyckats uppfostra en hund till att bli så fin som Zimba, så skall väl en knodd inte var något större problem. Tur att jag har honom, för jag har då inte lyckats uppfostra något i hela mitt liv! Jag har fullt sjå med mitt eget uppförande.
 
   


Vecka 21 & 22

Tiden går fortare och fortare känns det som. Kanske beror det på att jag nyligen börjat jobba halvtid till skillnad från endast tio timmar i veckan. Från att ha haft jättetråkigt och dagarna segat sig fram har jag helt plötsligt svårt att få tiden att räcka till. Men det är kul! Jag är tillbaka på jobbet med massor av idéer och energi. Nästan lite synd att snart gå på föräldraledighet. Jag kommer nog att sakna hösten och därmed alla nya elever.

Hälsan är det bra med också. Jag knaprar mina åksjuketabletter mot illamående och är bara dålig en dag i veckan ungefär. Ofta för att jag kört slut på mig själv dagarna innan. I veckan påbörjade jag en akupunkturbehandling mot illamåendet efter inrådan av läkare. En mycket intressant upplevelse. En kvinna klädd ungefär som Pippi Långstrump (jo, det är sant!) trycker bestämt en massa nålar i öronen, handlederna och magen på mig. Och med dessa skall jag sedan ligga i en halvtimma. Och detta skall sedan upprepas två gånger i veckan! Jag säger då det! Meningen var att nålarna skulle göra mig avslappnad och på sikt mindre illamående, men jag upplevde mest en begynnande huvudvärk. Men jag skall ge det en chans. Trots att jag är minst sagt skeptisk till akupunktur i dagsläget så är jag beredd att ändra min inställning om det visar sig få mig att må bättre. (Dessutom kan jag lika gärna slumra en timma i veckan på sjukhuset som slumra en timma i veckan hemma i sängen.)

Eftersom jag har haft ganska mycket tid att surfa omkring på Internet senaste månaderna är jag en storkonsument av graviditetsdagböcker och föräldrasajter. Till en början kände jag inte igen mig alls i den längtan och den oro som beskrevs i dagböckerna. Jag tyckte mest att de skrivande mammorna var allmänt nojjiga över allting. Men, nu är jag själv en av dessa blivande mödrar som oroar sig för allt och inget. Vaknade inatt av en fruktansvärd ryggvärk som inte gick över på någon timme och blev genast orolig för knoddens hälsa. Hela dagen idag har jag sedan oroat mig för att knodden inte lever rövare som vanligt (vilket knodden vanligtvis inte alls gör alla dagar!). Är det så här resten av mitt liv kommer att gestalta sig – en ständig oro för att ens barn inte mår bra?

Nedräkningen har börjat inför vår Kretaresa i slutet av maj. Alla i ressällskapet är jätteglada, utom jag. Varje år är det samma visa. Det verkar vara en utmärkt idé att unna sig en veckas bad och sol! Men när resan väl närmar sig så ångrar jag mig, varje år. Jag är fullkomligt livrädd för att flyga. När planet lyfter håller jag händerna för öronen och låtsas att jag är djupt koncentrerad på att läsa en bok. I själva verket är jag djupt koncentrerad på att störta. Jag VET att det är jätteliten risk att dö i en flygkrasch, men det hjälper ju inte mig om jag dör i en. Jag VET att det är större risk att dö i en bilolycka, men då behöver man i alla fall inte falla 10 000 meter först. Varför gör jag detta? Jag som inte ens är speciellt förtjust i sol och bad.

På återseende med mer oro.
 
   


Vecka 23

Jag är en tjockis. Läste någonstans att man mellan v. 20 och v. 26 bör ha ökat i vikt ungefär fem till sju kilon. Men inte jag inte! Prova med det dubbla! Inte ovanligt att folk frågar om det är dags snart och jag suckande svarar att jag bara är drygt halvvägs. Att vända sig i sängen är ett helt företag och att böja sig ner för att knyta skorna gör mig nästan andfådd.

I helgen införskaffade jag en bikini inför Kretaresan och det var minst sagt en komisk shoppingrunda. Jag ser för löjlig ut i bikini. Ser ut lite som Iprenmannen. Smal nertill, smal upptill och jättestor på mitten. Och dessutom alldeles blek. Min nya klarblå bikiniöverdel matchar dessutom det tydliga nät av blodådror som uppstått på min överkropp. Hmm… Iprenmannen korsad med Spindelkvinnan? Tur att man har humor.

Även jobbet ger upphov till en hel del munterhet. Det sägs ju att ur barnamun kan det komma en hel del. Jag hävdar att ur elevmun kan det komma en hel del. En av mina vuxna, manliga elever kastar en blick på mig och säger glatt ”Nu börjar du bli en kossa!”, uppenbarligen menat som en komplimang. Jag kommer alldeles av mig och ser förargad ut. Han muttrar något om att ”det minsann inte skall sägas något ont om kossor. De är t ex heliga i Indien”. Ja, ja säger då det. Inte konstigt att män och kvinnor har svårt att leva ihop.

De omtalade humörsvängningarna visar sig mest på jobbet. Jag har inte mitt vanliga tålamod med eleverna när de inte lyssnar ordentligt eller när de inte förstår något på en gång. Jag blir tvär och otålig (jätteelakt, jag vet!). I veckan hade jag ett handledarsamtal med en av eleverna som även hon skall ha barn i början av hösten. Mitt i samtalet fick vi bara lov att skratta år oss själva, som vi satt och fräste åt varandra!

Egentligen är graviditeten jättemysig just nu. Jag mår inte så illa, jag är inte så trött trots järnbristen och den tidiga sommaren gör mig på gott humör. Dessutom är ju knodden så mysig! Vårt livliga lilla barn tumlar runt i magen dagarna i ända, med små sovpauser. Speciellt om det spelas hög musik i närheten! På mornarna har vi hittat en ny lek tillsammans, jag och knodden. Knodden småsparkas och jag kittlas under fötterna varvid knodden kängar till ordentligt. Jättekul! Fast Stefan tror att knodden blir arg när jag kittlas och inte glad. Svårt att veta faktiskt. Tyder all denna aktivitet på överaktivitet, god motorisk utveckling, gott humör eller är det protester? Se där, nu oroar jag mig igen!

Jag märker att denna veckas bidrag är lite flamsigt. Jag tror att det är min nervositet för den stundande flygresan som får mig att bli smått galghumoristisk. Ni får nog stå ut med det tills jag kommit helskinnad hem igen.
   


Vecka 30

Jag har inte glömt er. Jag har bara latat till mig lite på slutet, vilket har drabbat dagboksskrivandet. Kreta var underbart! Vi bodde på ett jättefint litet hotell med havsutsikt i tre väderstreck. Solen sken dagarna i ändå, men det var fortfarande inte varmare än att värmen var uthärdlig och det krävdes tröja och byxor på kvällarna. Och bäst av allt var att jag mådde utmärkt hela veckan. Jag åt god mat, badade i havet, läste böcker i skuggan och strosade runt i mysiga gränder. Grekerna är verkligen förtjusta i barn och gravida magar. Var och en av alla greker jag träffade frågade mer än min barnmorska gjort sammanlagd under besöken på MVC! Jag fick allt ifrån lyckönskningar till kostråd, för att inte tala om full service. Så fort jag satt mig ner kom någon rusande med ett solparasoll och uppskuren frukt. Min sambo fick dessutom en del åthutningar om att han måste passa upp mig bättre. Jättemysigt!

Veckan på Kreta känns verkligen som en vändpunkt. Sedan dess har jag inte behövt äta någon medicin och mitt järnvärde har återhämtat sig. Det är först nu som jag egentligen börjar känna glädje över graviditeten, även om ljusa stunder funnits tidigare också. Men det har varit så svårt att glädjas över något och på samma gång vara så sjuk att bara resa sig ur sängen känns oöverstigligt. Idag kom jag på mig själv med att stå i babyns garderob och snusa på de små bebisplaggen så att jag blev alldeles tårögd. Tänk, om tio veckor är vi föräldrar! Det är inte längre i en avlägsen framtid, utan bara strax runt hörnet. Jag ser verkligen fram emot förlossningen. Javisst kommer det att göra ont, men det är liksom en del av det hela. Jag kommer verkligen att känna mig stolt när vi äntligen får knoddis i famnen. Tänk att jag klarade det, trots illamående och smärta och allt.

Nä, nu börjar det här få inslag av Hollywoodfilmernas skönmålning… Jag ser riktigt hur min sambo höjer skeptiskt på ögonbrynen när han läser detta. Sanningen är väl den att jag gnäller en hel del, så jag är inte riktigt den hjälte jag försöker måla upp mig själv som. Ryggen gör ont, jag sover dåligt och så har jag svårt att förlika mig med de fjorton kilon som kommit till. Smala, snygga jag är plötsligt tung och klumpig. Jag blir andfådd av att knyta skorna och gången är liksom vaggande med en hand som stöd i korsryggen.

Jag känner mig oftast ful. Under semestern fick jag för mig att det bara var en känsla, helt utan verklighetsförankring så sambon tog massor av bilder på mig och magen. Resultatet är massor av bilder med en fin mage. Tyvärr har någon kombinerat magen med en groteskt förvridet ansikte på samtliga bilder. Jag är verkligen ful och tyvärr har det inget som helst samband med graviditeten. Min fulhet är direkt relaterad till kameror och speglar. Jag lyckas på varje bild grimasera och inta någon konstig pose som gör att alla som ser bilden tar för givet att personen närmast mig på bilden är en ledsagare av något slag. Men, skam den som ger sig. I veckan skall jag låta en duktig hobbyfotograf i vänkretsen göra ett försök (med hjälp av rätt ljus, dyra kameror, och massor av make up). Om det är möjligt vill jag gärna servera knodden en Hollywoodversion av sin mor. Jag menar, vem har inte sett trettio år gamla bilder på sina egna föräldrar och skrattat sig halvt fördärvad. Min knodd skall inte få det nöjet. I synnerhet inte som hans far på alla bilder ser ut som en vältrimmad artonåring.
   


Vecka 31-32

Bara åtta veckor kvar till dess att knoddis är beräknad! Och finns det minsta sanning i att man kan brås på sin mor så kan det bli ännu tidigare. Såväl hon som mormor har fått sina barn mellan två och fyra veckor tidigt. HJÄLP! Tänk om jag är mamma om fyra veckor? Jag blir panikslagen vid tanken. Vi får nog sätta fart med införskaffandet av babysaker, för i nuläget har vi i princip ingenting. Ännu är jag dock inte det minsta orolig för själva förlossningen. Jag har läst mängder av litteratur och tittat på videofilmer jag fått låna på MVC och jag tycker att det verkar jättehäftigt att föda. Innan jag blev gravid var jag fast besluten om att få så mycket smärtlindring som möjligt, men nu tar jag det med mer ro. Jag litar på att min kropp reder ut det där när det är dags (inte för att den visat sig vara så mycket att luta sig mot hittills under graviditeten, men hoppas kan man ju). Sen är det fullt möjligt (läs: så gott som bergsäkert) att jag redan vi första tillstymmelse till värk kommer att skrika i högan sky efter EDA. Jag är inte direkt känd för att vara varken smärttålig eller tålmodig.

Äntligen har jag blivit heltidssjukskriven. Jag har alltid skakat på huvudet åt alla dessa unga kvinnor som tror sig vara oumbärliga på jobbet och trots att de är gravida jobbar mer än de gjorde innan. Men så visar det sig att jag själv är en av dem. Trots att jag varit sjukskriven minst halvtid har jag jobbat betydligt mer än så, vilket resulterat i att jag tagit slut på mig själv. Vad är det som driver en förnuftig människa till detta? Tron att jorden slutar snurra om man själv inte styr upp läget? Nåja, nu är det i alla fall slut på det. Nu njuter jag av lyxen att vakna varje morgon till en dag utan måsten. Jag sover hur länge jag vill (läääänge), äter när jag vill (långsamt) och gör vad jag vill (gnäller på värmen).

Jag har hittills inte haft några egentliga matnojor, förutom att jag absolut inte vill äta pasta, som annars är det absolut bästa jag vet. Det enda riktiga suget jag har, sedan sommaren kom, är suget efter isglass. Jag vill ha en i timmen, helst, vilket blir både dyrt och besvärligt. Men så kom jag på att vi kan köpa storpack av Glassbilen! Idag när vi så solade ute på gården hör sambon Glassbilens melodi på avstånd och erbjuder sig (jättegulligt!) att leta reda på den. Han ger sig iväg på sin snabba nyservade cykel med plånboken i högsta hugg och bara några minuter senare kommer Glassbilen åkande i samma riktning. Min sambo har alltså åkt åt fel håll och missat den, tror jag… Bara sekunderna efter kommer sambon cyklande i ett rasande tempo efter Glassbilen, hukandes bakom styret för att minska luftmotståndet. Jag kunde inte göra annat än att skratta. Det såg för lustigt ut. Man kunde tro att de gällde liv och död. Men det lönade sig. Han inte bara återvände med glass, utan med hela bilen, för att jag skulle få välja exakt vad jag ville ha. Det är inte konstigt att jag älskar honom! En man som till och med tar min glassnoja på stort allvar.

På det stora hela njuter jag av graviditeten nu. Ja, inte av kroppstyngden, ryggontet, illamåendet och den enorma hettan, utan av att bära på ett barn. Det känns som om jag känner knoddis rätt bra vid det här laget. Jag vet att rumpan sticker ut strax ovanför min navel, att fossingarna sparkar mig i höger sida, att obehaget i ljumsktrakten är knoddis som hickar. Det är verkligen en personlighet, med sovtider och vakentider och med små fötter som trycker till så att magen åker ut flera centimeter. Det är en bestämd liten en, som inte låter mamma sova hur hon vill och som har mycket energi. Tänk om knoddis brås på både mig och Stefan. Då får vi jobbiga småbarnsår; en snabb liten klättrare med fruktansvärt humör!!!
   


Vecka 33-34

Tiden tycks gå långsamt och oerhört fort på en och samma gång. Jag växlar mellan att vara enormt less på graviditeten och att gruva mig inför föräldraskapet. Vissa dagar känns det som om jag inte vill göra annat än att sätta hälarna i backen och stoppa tiden. Hjälp, det går alldeles för fort, vill jag skrika. Andra dagar känns det som om magen bara växer och växer, men att september är en evighet bort. Att vara gravid är nog den största livskris jag gått igenom. Det talas så mycket om olika kritisk åldrar och perioder i livet då allt ställs på sin spets; skolstarten, tonåren, flytta hemifrån, o s v. Men ingen hade förberett mig på att graviditeten skulle vara den mest omtumlande av alla perioder (hittills!). Lite naivt av mig att inte inse det själv kanske.

Innan graviditeten var jag, precis som de flesta, rätt självupptagen. Jag menar; jag hade egentligen bara mig själv att ta hänsyn till. Jag gjorde det som föll mig in, spenderade min lön på mig själv, käkade när det passade mig, städade när det passade mig o s v. Dessutom var jag fortfarande barn i förhållande till mina föräldrar. De fanns där för att stötta mig när jag var grinig, sticka till mig lite pengar då och då och förväntades bjuda på mat när jag fick för mig att droppa in. Nu, i och med knodden i magen, är allt plötsligt annorlunda. Jag är annorlunda. Inte ens jag sätter längre mig själv i första rummet. Jag har t ex börjat kommentera sambons bilkörning från sätet bredvid; knodden måste ju färdas tryggt. Jag rynkar på ögonbrynen åt hans äventyrliga intressen; knodden skall minsann ha en pappa i livet. Och inte minst har min relation till mina föräldrar förändrats. Kanske inte synbart ännu, men inom mig. Det är som om jag tagit ett steg ifrån dem och granskar dem utifrån. Jag upptäcker att de blivit äldre, att jag inte alls håller med dem i mångt och mycket, att jag faktiskt inte har lust att äta där så ofta. Jag antar graviditeten väldigt abrupt fått mig att inse att jag faktiskt blivit vuxen. Ytterst skrämmande!

På det stora hela är allt bra. Vi är just hemkomna från ett mycket trevligt bröllop i södra Sverige. Min kusin gifte sig och höll fest i en herrgård fint belägen vid en sjö i Östergötland. Till min egen förvåning orkade jag hålla i gång hela dagen och delta i fetsen till halv fyra på morgonen! Magen och knoddis var verkligen i centrum av festligheterna. Var och varannan av de hundra gästerna klappade och kände på magen under kvällen. Jag är i vanliga fall ganska reserverad och tycker inte om att människor tar på mig, men det var riktigt mysigt. Jag kände mig vacker och var stolt över magen hela kvällen. Och knoddis uppförde sig bra genom att sparka lite lagom på alla händer och rocka loss ordentligt till discot. Det är nästan så man undrar om vi som båda är helt tondöva ändå inte lyckats skapa ett musikaliskt barn. Annars är knoddis lite svårflirtad, eller kanske lite blyg. När någon annans händer är mammas läggs på magen blir det omedelbart lugnt i magen. Inga sparkar och buffar då inte. Jo, det är klart, pappa brukar få en känga tillbaka när han knuffas lite.

På väg hem genom Sverige passade vi på att visa magen för släktingar och vänner samt naturligtvis att fylla bilen med saker från IKEA. Äntligen känner jag mig lite förberedd ifall knodden vill titta ut tidigare. Nu återstår bara att montera ihop alla saker och tvätta upp babykläderna. Det känns riktigt mysigt att få ta itu med det och samtidigt skrämmande. När jag står med händerna i varmt vatten och tvättar upp små babyplagg kan jag inte längre förtränga att jag inom några veckor kommer att vara förälder.
   


Vecka 35-36

Jag är kär! Har hälsat på en 15 månaders storebror och hans alldeles nykläckta lillebror, bara två veckor gammal. Jag blev handlöst förälskad i båda! Efter att i flera veckor känt en smygande panik inför moderskapet och inte haft minsta tillstymmelse till bebislängtan, känns detta helt underbart. Jag har moderskänslor, jag kommer att bli helt betagen i knoddis! Dessutom verkar det rätt lätt att ha en sån där nykläckt. Den bara sov och åt och gnydde lite missnöjt däremellan. Ettåringen däremot var det lite mer fart på…

Vår lilla skitunge i magen är däremot inte lätthanterlig alls. Redan innan den kommit ut envisas den med att vara tvärtemot. Vad skall den då göra när den kommer ut? Efter att snällt ha legat rättvänd, med huvudet ner, i en månad har den plötsligt voltat runt några varv. Så nu ligger knoddis i säte, men som det verkar i alla fall inte nedsjunken i bäckenet. Detta innebär att det i veckan blir UL, vändningsförsök och hela baletten. I värsta fall kan det alltså bli kejsarsnitt. Inte direkt vad jag tänkt mig!

Efter en evighetslång graviditet där jag varit sjukskriven hela tiden har mitt självförtroende på moderskapsfronten verkligen fått sig en törn. Jag klarar inte av att vara gravid, jag saknar den egenskapen. Min tröst har varit att jag när förlossningen kommer skall visa för mig själva att föda barn, det kan jag däremot. Jag har läst all litteratur jag kommit över, skrivit förlossningsplan, peppat mig själv och faktiskt börjat se fram emot förlossningen. Och så detta! Jag klarar kanske inte heller av att föda fram knoddis! Lite skämtsamt skrivet, men faktum är att ett kejsarsnitt skulle vara en stor besvikelse. På något sätt skulle en bukoperation verkligen befästa upplevelsen jag har av graviditeten som en enda lång sjukdom. Men den egentliga anledningen till min motvilja till snitt är nog, sanningen att säga, att jag är dödsrädd för operationer. Jag blir kallsvettig bara jag tänker på att någon skall sätta kniven i mig - medan jag är vid medvetande!!! Men, som sagt, det är uppenbarligen inte upp till mig att bestämma, utan upp till knoddis. Så knoddis; om du har minsta lilla hyfs i kroppen kan du väl stå på huvudet ett tag, för mammas skull!

De senaste dagarna har jag blivit alltmer övertygad om att knoddis är en flicka. Jag har alltid föreställt mig som mamma till ett gäng killar, men ändå tror jag bestämt att det är en tjej. Frågan om vad knoddis skall heta har varit ett hett diskussionsämne i vår lilla familj. Vi kan nämligen inte enas överhuvudtaget. Blivande pappa tycker om vanliga, traditionella namn som inte sticker ut och som kommer att garantera att knoddis aldrig blir mobbad, enligt honom. Namn som Sandra, Hanna, Klara, Alexander är klara favoriter. Själv vill jag ge mitt barn ett ovanligare namn, ett namn som inte fem i varje klass kommer att heta, men som ändå är ganska välspritt. Jag minns själv hur kul det var att heta Linda under uppväxten, ett av de vanligaste namnen på flickor födda i mitten av 70-talet. Man försvann verkligen i mängden och fick en massa mer eller mindre lustiga smeknamn. Jag tycker att knoddis skall heta Filippa, Olivia, Fanny, Rebecca, Love eller Ludvig. Alla har förkastats av sambon med kommentarer som; en bitch, en gammal tant, perverst på engelska, en ragata, mesigt, för långt. Jag betonar att det inte är mina åsikter ifall någon skulle ta illa vid sig. Två namn har vi slutligen lyckats enas om, vilka tyvärr är bland de vanligaste namnen på barn födda just nu, nämligen Alva och Albin. Jag tänker dock göra en kupp; när jag klämt fram knoddis under mycket möda (oavsett hur det nu går till) skall jag tårdrypande namnge knoddis och då kommer sambon inte att kunna neka mig att få som jag vill. In my dreams….
   


Vecka 37-38

Jag har under de gångna veckorna varit helt koncentrerad på hur bebben ligger i magen. Ett besök på specialistmödravården bekräftade att knoddis var en rumpnisse och vi fick tala med en läkare som gav oss lite olika alternativ. Vi kunde bestämma oss för att föda i säte, för att göra ett vändningsförsök eller för ett planerat kejsarsnitt. Det förvånade mig lite, men kändes ändå rätt bra, att läkaren inte rådde oss till något av alternativen. Han svarade utförligt på alla mina frågor och uppgav för- och nackdelar med metoderna, men det var helt upp till oss att ta beslutet. Vi beslutade oss rätt snabbt för att göra ett vändningsförsök och fick tid redan två dagar senare.

Torsdag den 22 augusti var det en något skakig Linda som visades till ett förlossningsrum okristligt tidigt på morgonen. Illamående för att jag fått fasta sedan kvällen innan och fåordig eftersom jag var så nervös. Jag blev utrustad med kanyl (för blodprover och som förberedelse för ev. snitt om något skulle gå fel) och därefter blev väntan rätt lång. Ett CTG visade att knoddis mådde bra och ett UL bekräftade att rumpan fortfarande var lägsta punkten. Själva vändningsförsöket var över på några minuter och gjorde inte alls så ont som jag föreställt mig. Däremot var det ordentligt obehagligt och jag fick tillfälle att praktisera andning och avslappning ordentligt. Läkaren tog i för allt vad tygen höll och bände, med en hand under knoddis rumpa och en bakom nacken. Det kändes som om det pågick en rugbymatch i magen. Min enormt stöttande sambo (ironi) höll mig i och för sig i handen men SKRATTADE (!) åt mig när jag jämrade mig som värst. När knoddis äntligen, efter andra försöket, lägger sig med huvudet neråt så lutar sig sambon tillbaka och säger belåtet: ”Det var ju ingen match!” Va? Vem är han att bestämma det? Själv låg jag där med ond rygg, superöm mage och var tacksam över att vi överlevt, både jag och knoddis. Jag försöker se det från den positiva sidan, hans förmåga att inte skärra upp sig kommer nog väl till pass som småbarnsförälder. Som avslutning på hela besöket på förlossningen bjöds vi båda på frukost i riktigt lyxklass innan vi fick åka hem! Jag fick verkligen en positiv upplevelse av förlossningen. Personalen var lugn och förtroendeingivande och hade en stor portion humor. Jag kommer att vara i goda händer då det är dags på riktigt.

Vi är nu redo att bli föräldrar. Vi ligger i stargroparna: Alla bebissaker är fixade, spjälsängen bäddad, hemmet organiserat in i minsta detalj, bb-väskan är packad, en ny kamera är inköpt liksom en ny mobiltelefon till sambon och ett svindyrt golfset. Jag vet inte riktigt hur golfsetet är relaterat till knoddis, men jag ser det som en god investering. Sammantaget med den nya mobiltelefonen innebär det ju att jag måste få tillgång till en hiskeligt stor summa pengar när jag skall fräscha upp garderoben till hösten. Fattar ni vad snygg jag kommer att bli!

För att sammanfatta nuläget: Var är ungen? Jag har en miljon skäl till att den borde ha kommit och ändå är den kvar i magen. Det är inte det att jag längtar mig tröstlös efter en liten bebis (att en sån finns i magen tror jag när jag ser det!) utan jag är helt enkelt urless på att vara gravid. Jag är tung, rör mig som en 90-åring, har ont i ryggen, molande mensvärk, orkar vara vaken några timmar om gången och är dessutom fullständigt labil. Gråter för minsta lilla motgång. För att inte tala om att jag längtar efter att få sova bekvämt. Sovritualen just nu ser ut så här: En huvudkudde, en kudde under magen (för att inte tippa framåt), en mellan knäna (för att det är bekvämast), en bakom ryggen (för att inte tippa bakåt) och en i famnen (vet faktiskt inte varför). Ungefär en gång i timmen måste jag vända på hela steken eftersom ryggen gör ont, och det är inte helt lätt. Först måste jag slänga över alla kuddar till andra sidan av sängen, därefter dra loss täcket som hamnat under mig genom att sätta madrassen i gungning och rycka i täcket. Slutligen återstår bara att vända magen åt andra hållet, vilket kräver att jag tar lite fart och vrider överkroppen samtidigt som jag lyfter magen med ena handen. Sedan brukar jag somna om rätt fort, ungefär samtidigt som sambon vaknar av att först ha fått ett gäng kuddar i huvudet och sedan av att hela sängen gungar. Visst låter det romantiskt?

   


5/9-02

Måste bara meddela att jag i söndags, den 1 september, kl. 05.05 födde en perfekt liten dotter som vi kallar Clara. Hon var 51 cm lång och vägde 3800 gr. Förlossningen var inte alls så smärtsam som jag trodde (droger, du vet), men ungefär en miljon gånger jobbigare. Vilken fysisk ansträngning!

Jag är nyss hemkommen från BB och skall vila ut några dagar. Jag skickar förlossningsberättelse under helgen skulle jag tro.