|
Den 1/9 2002
kl 05.05
föddes dottern Clara
3800 g och 51 cm
När Clara kom till
världen Klockan åtta på lördagsmorgon,
den 31 augusti, vaknade jag av att det sipprade något längs ena låret.
Jag blev genast klarvaken, säker på att det var fostervatten. Knoddis
var inte beräknad förrän den 12 september, men jag hade hela tiden varit
övertygad om att han eller hon skulle visa sig redan i slutet av
augusti, faktiskt precis den 31 augusti. Efter att ha ätit frukost och
städat frenetiskt (!) under mycket gott humör ringde jag förlossningen.
De sade åt oss att komma in om en timma ifall sipprandet fortsatte.
Klockan 10.20 togs vi emot på förlossningen och visades till ett
undersökningsrum. Efter lång tvekan konstaterade barnmorskan att det var
vattnet som hade gått och även att knoddis ännu inte var fixerad, utan
fullt rörlig. Av den anledningen blev jag beordrad sängläge under dagen,
i väntan på att värkarna skulle komma och hjälpa knoddis fixera sig i
bäckenet. Om värkarbetet inte kom igång skulle de sätta igång mig på
söndagen.
Vi blev tilldelade ett förlossningsrum och en lång dag tog sin början.
Tack och lov började jag redan vid lunchtid känna av värkar som jag
lindrade med varma rispåsar framemot eftermiddagen. Vi fördrev tiden så
gott vi kunde med att lyssna på avslappnande musik och titta på CTG:n.
Vår barnmorska som kikade in då och då var toppen. Hon lät mig i lugn
och ro andas genom värkarna innan hon talade till mig och var noga med
att hela tiden involvera Stefan i beslut och ge honom tips på hur han
kunde hjälpa mig. Lagom till middagstid konstaterades att knoddis hade
fixerat sig och jag åt middag i matsalen. Därefter fortsatte jag arbeta
mig igenom värkarna som blev allt intensivare. Det var lättare nu än
tidigare under dagen, eftersom jag kunde vara uppe och gå och ändra
ställning vart efter.
När klockan var halv nio hade jag bara öppnat mig fyra centimeter och
hade riktigt ont. Lustgasen blev min räddning! Efter några djupa andetag
var jag jättefnittrig och konstaterade att ”Jag har jätteont, men det
gör inget!”. Strax efter att lustgasen introducerats presenterade sig
nattens barnmorska. Jag kände igen henne sedan de gånger jag legat inne
för illamående och blev orolig. Mitt minne av henne var att jag upplevt
henne som både burdus och hårdhänt. Detta gjorde att jag
fortsättningsvis hade svårt att slappna av och spände mig när hon kom i
närheten. Vid elvatiden hade jag fortfarande inte öppnat mig mer än fyra
centimeter, men värkarna gjorde ondare och ondare. Jag tyckte inte att
lustgasen hjälpte längre och orkade inte fokusera på att slappna av
under värkarna. Jag blev rekommenderad EDA eftersom öppningsförloppet
gick så långsamt. Narkosläkaren var snabbt på plats, men misslyckades
att sätta slangen i ryggen, så en annan läkare tillkallades. Hon kom
tyvärr inte förrän nästan en timma senare – den längsta timman i mitt
liv. När slangen äntligen var på plats fick jag en rejäl dos bedövning i
kombination med värkstimulerande dropp som ökades i styrka rejält under
hela natten för att skynda på förloppet. Själv halvsov jag mig igenom
natten och blev väckt halv fyra av barnmorskan. Hon hävdade att jag var
öppen och att det var dags att föda barn nu! Hon ville stänga av EDA:n
eftersom jag inte kände krystvärkarna och jag var av rakt motsatt
synpunkt. Efter en rätt hätsk ordväxling stängde hon helt enkelt av
bedövningen trots mina protester.
Krystvärkarna var inte så smärtsamma som jag väntat mig. Visst gjorde de
ont, men eftersom jag hade krystningen att fokusera på kändes det inte
så farligt. Krystningen tog lång tid, eftersom knoddis inte ville röra
sig neråt mer än en liten, liten bit i taget. Jag minns inte mycket av
vad som hände under krystvärkarna, men minns att jag tog i så mycket jag
kunde eftersom jag var rädd att jag inte skulle orka om det drog ut på
tiden. Stefan och all personal var ett underbart stöd under
krystarbetet. Stefan baddade min panna med kalla handdukar mellan
värkarna, vilket krävde en hel del ansträngning. Vid varje krystvärk
kastade jag antingen handduken tvärs över rummet eller så tappade jag
den på golvet, så Stefan sprang hit och dit för att hämta dem hela
tiden. Jag satt upp, med benen uppdragna, när jag krystade. På så sätt
kunde två sköterskor ge mig stöd för fötterna och Stefan kunde hjälpa
till med skjuts i ryggen när jag tog i. Under de sista värkarna tror jag
dessutom att det var någon som hängde på magen. Efter en och halv timmas
krystning kom så äntligen knoddis till världen. Klockan 05.05 den 1
september 2002 föddes vår lilla Clara. Hon var rödrosig med ett alldeles
runt och fint huvud, eftersom hon inte varit fixerad, och gav upp ett
friskt skrik direkt. Det visade sig att krystningen tagit så lång tid på
grund av att Clara haft ena armen i kläm vid huvudet. Det gjorde även
att jag brast och fick sys en hel del. Men när det gjordes hade jag
Clara på magen och Stefan bredvid mig, så vad gjorde väl det…
|