Hej allihop!

Har letat en väg fram mellan allt julpynt som står i lådor och allt damm som av någon konstig anledning samlas här...

Bebisen och jag mår bara bra, eller i alla fall bebisen kan man väl säga. Han eller hon vaknar vid femtiden på morgonen och gör sin dagliga gymnastik, så vare sig man vill eller inte så vaknar man själv. Det är bara till att gå upp och hämta tidningen och läsa den i väntan på att det lilla livet ska tröttna.

Nu har jag börjat känna av hur tungt det kan vara (och hur tungt det lär bli!) att vara gravid. Jag har ont i ryggen och kan inte gå eller stå mer än en halvtimme - timme åt gången utan att få vansinnigt ont i magen. Numera pallrar jag upp med en liten kudde under magen på nätterna för att inte tippa framåt när jag ligger på sidan. Kan verkligen rekommendera detta tilltag för det frestar på ryggen att ligga "snedvriden" hela natten.

På tisdag ska vi till barnmorskan för en tredje koll. Just nu är vi i 24:e veckan och det sägs att om barnet skulle komma nu så har det en chans att klara sig! Det är ju alltid en lättnad, även om allt går bra. Snart står vi ju mitt i en flytt också, så det är väl lika bra att packa BB-väskan nu så man inte glömmer det i all stress med tapetsering och uppackning!

Jag jobbar inte så jättemycket, jag är ju "bara" timanställd eftersom ingen anställer en gravid tjej, och det är ganska skönt att kunna säga nej ibland. Jag jobbar som undersköterska på ett gruppboende och det är inte så lätt alltid, många tunga lyft och mycket spring hit och dit. Känner av små oregelbundna sammandragningar ibland när det är för stressigt och när det varit mycket att göra, så vi får väl se hur länge jag kan fortsätta. På något vis måste jag ju lyssna på min kropp och jag bör väl passa på att vila nu när jag kan. Men jag måste ju säga att jag tusen gånger hellre har ett jobb att gå till än går hemma i två månader till!

Det var allt jag hade att förtälja denna gång!

Ha det så jättebra allihop och ta hand om era magar!
Kramar,
- Jenny

Jaha, här sitter man, uppsvälld som en ballong efter en middag bestående av fiskpinnar och mos klockan elva på kvällen... Inte konstigt att magen växer! ;)
Den senaste perioden har jag känt hunger nästan jämt, kan vakna på natten och känna för en pizza eller två... Just det behovet ger jag kanske inte efter för, men mycket annat som jag känner för. Tycker inte det finns någon anledning att späka sig precis nu, det kan jag göra när bebisen är ute. Det är ju inte så att jag vräker i mig tjugo chokladbollar eller en hel chipspåse, men känner jag för det så äter jag lite chips/chokladbollar och har inte det minsta dåligt samvete!

Har tänkt att börja träna så fort allt är läkt och jag känner att jag orkar efter förlossningen, för jag tror att det är lättare ju fortare man börjar. Sen känner jag också ett större behov av det i och med att bebisen tittar ut på vårkanten, man vill ju gärna gå i sommarklänningen! Hade barnet kommit mitt i vintern hade jag nog sett lite lättare på det.

I morgon ska jag till doktorn, mina bröstvårtor är helt såriga och gör fruktansvärt ont! Av någon anledning känns det som om det inte kommer bli bättre när en bebis ligger och snuttar dagarna i ända, så jag tänkte att han kanske hade nåt tips.
Tror även att han kommer sjukskriva mig, vilket låter jättetråkigt, men eftersom jag jobbar som jag gör (är undersköterska på ett gruppboende) så har jag fått jätteont i ryggen. Det är konstigt, man känner inte hur mycket man rör på sig förrän det börjar göra ont...

Häromdagen upptäckte jag till min stora förskräckelse två små bristningar på magen!!!! Jag höll på att börja gråta, jag hoppas de inte sprider sig alltför mycket för då vill jag nog ta bort de med laser. Vad tycker ni andra, är jag fåfäng eller? Det är klart att kroppen förändrar sig, men jag vill inte se ut som en regnbåge för den delen!

Bebisen verkar leva livet därinne, hoppar runt och sparkar så jag nästan tappar andan, igår tror jag bestämt jag kände hur den hickade!

Ha det så bra tills nästa gång och ta hand om magarna,
kramar Jenny!

Vecka 28

Pust, stånk, stön! Inte visste jag att det var så tungt att ha en liten bebis i magen! Vägde mig sist jag var hos barnmorskan, jag har gått upp 8 kg!! I vecka 28!!! Var ska detta sluta?! Har också hittat lite trevliga bristningar på sidan av magen...

Bebisen mår i alla fall bra och lever om ordentligt därinne, hela magen dallrar när han/ hon sparkar! Häromnatten kände jag också hur den sträckte på sig, det var roligt för det har jag inte känt innan!
Igår såg vi ett program på TV om fyrlingar och femlingar, de snuttar jag såg mellan tårarna gjorde ju bara att man längtar ännu mer efter den där lille sparrisen inuti en! Jag kan knappt vänta!!

Snart ska vi åka och hämta vagnen vi beställt, då blir det till att ta en provrunda i kvarteret, hoppas bara ingen kommer och vill kika på bebisen...!

Nu börjar jag ärligt talat tröttna på det här med flytten, det står lådor överallt, man kan varken gå eller dammsuga vilket ju inte är så bra när man har två pälsbeklädda odjur (katter) som inte gör annat än fäller vinterpäls.
Det värsta är ju att man inte kan få någon ordning heller! Det måste ju stå halvpackade lådor överallt för jag kan ju inte gärna ta gardiner och tavlor riktigt än, det är fem-sex veckor kvar. Kul är också att vi flyttar på Påskhelgen, då finns det nog jättemånga som vill hjälpa till!

Nu måste jag nog lägga mej och vila lite, börjar få ont i ryggen...

Ha det så bra och klappa magarna!

Kramar Jenny!

Vecka 30

Nu börjar man äntligen se slutet på den här evighetslånga graviditeten! Nej, evighetslång är väl fel att säga, jag tycker nog att det har gått jättefort, men man längtar ju så otroligt efter den lille bebisen därinne!
Igårkväll var vi och hälsade på ett par vänner som fick en Wilma för fem veckor sedan, så när vi kom fick man en nybadad bebis i pyjamas att pussa på... Kan ju lugnt säga att man inte längtade mindre för det, både jag och Martin höll på att svimma!

Allt är bra med mig och bebisen i magen, den växer och sparkar så magen ibland ser riktigt knölig ut. Mitt enda problem är att jag fortfarande måste jobba, som sagt får jag ingen havandeskapspenning eftersom jag är timanställd, så om inte försäkringskassan går med på att sjukskriva mig (de brukar inte sjukskriva en gravid kvinna med "normala graviditetskrämpor") så måste jag tacka ja när de ringer och frågar om jag kan jobba.
I stort sett kan de ju ringa en dag innan jag ska ha och jag måste gå in och slita med de gamla...
Men men, "graviditeten är ju ingen sjukdom" som det så fint heter! Att sedan gå upp ca tio kilo på nio månader, behöva stressa runt som ett torrt skinn på en vårdavdelning för ett tiotal pensionärer som alla behöver hjälp med det mesta är väl ingen match för en höggravid? Jag har ju faktiskt en sjuksköterska i närheten, så hon skulle ju kunna förlösa mig mellan elvakaffet och förmiddagsvilan så kan ju barnet ligga på tvättvagnen medan jag tar hand om disken...

Nä fy, nu får det väl vara slut med klagolåten! Jag mår ju trots allt bra även om det är väldigt tungt just nu! Martin har hela tiden varit ett underbart stöd, han masserar, knyter skor, målar tånaglar och lagar mat. Bättre kan man inte ha det!

Nu på bokrean passade vi på att inhandla några barnböcker, bl.a "Castor Målar" som vi läste högt för magen. Förtjusningen var stor därinne och han/hon simmade runt i flera minuter, fast det är nog ännu roligare att läsa för en bebis på utsidan...

Ha det så fint allihop!

Kramar, Jenny!