Vecka 40

5 november 2002, tisdag

Så var det Dagen med stort D. Den enda dagen jag är riktigt säker att det inte kommer att komma någon bebis på. Har ju varit helt säker på att få gå över tiden och det verkar som om jag får rätt. Igår tänkte jag t.om. att ”imorgon får du inte komma för då skall jag göra det och det…”. Hur som helst tog jag mig igår samman och skrev ner lite tankar inför förlossningen att ta med till BB och packade i alla fall halva den berömda BB-väskan. Så nu kan Pyret få komma når som helst. Skall ”bara” göra en gipsavgjutning av magen ikväll, sedan får du komma när det passar dig. Fast det är faktiskt ingen brådska för nu har jag kommit in i ”lediglunken” och bara njuter av varje dag.

Maria, min kompis som var beräknad till den 31 oktober, fick barn natten till igår. Talade med hennes pappa (telefonen var kopplad till honom av någon konstig anledning) och hon hade visst haft värkar hela lördagen, de hade åkt in natten till söndagen men bebisen hade inte kommit förrän natten till igår. Hua så lång tid det tog. Hoppas att det går smidigare för oss. Hur som helst fick hon en pojke och jag blev så glad för hennes skull att jag svävade som på små moln. Hennes graviditet har känts så mycket mer påtaglig än t.ex. Johans systers eftersom vi hela tiden varit i ”samma stadier” och hela tiden pratat med varandra och sett varandras växande magar. Nästa bebis blir i alla fall min och Johans – för nu står vi näst på tur!! Alla vi känner som fått barn i år har dessutom fått pojkar. Betyder det att vi också skall få det – eller skall det bli en liten flicka för att jämna ut könsfördelningen? Det är så spännande. Förutom könet på barnet skall det bli spännande att se vilket humör och temperament bebisen har. Tror att det är ett envist, påhittigt, busigt, nyfiket barn (i ordens positiva bemärkelse). Känns så i magen i alla fall.

Kanske skall man så här i tolfte timmen summera graviditeten? Ja, vad skall man säga? Just nu mår jag oförskämt bra. Och är oförskämt lycklig. Att jag mådde så otroligt dåligt i början har jag redan förträngt. Vissa saker har varit som jag förväntade mig att de skulle vara och andra inte. Ingen hade kunnat berätta vilken stor mental omställning det innebär att bära på ett litet liv och förbereda sig för dess ankomst. Det måste man upptäcka själv. Min stresstålighet sjönk ju under hösten i botten, men jag har samtidigt fått ett helt nytt lugn i själen än jag tidigare haft. Och min kärlek till Johan har växt för varje dag, bättre stöd hade jag inte kunnat få. Jag har inte heller blivit så stor som jag trodde man skulle bli, tycker min mage är ganska liten och söt – midjan finns ju kvar och jag har inte lagt på mig speciellt någon annan stans. Magen är inte så tung som jag trodde att den skulle vara och visst kan jag (om än med lite mer stönande än vanligt) fortfarande plocka upp saker från golvet och resa mig ur sängen. Det jag kanske inte väntat mig var att magen skulle vara i vägen vid de mest oväntade tillfällen som när man skall nå fötterna för att sätta på sig strumpor eller torka sig på toaletten. Var inte heller beredd på att bäckenet, ljumskarna, ryggen skulle värka och göra ont till och från under så många månader. Sedan finns det ju rena fördelar med att vara gravid t.ex. att åtminstone jag varit som ett litet element. Jag som i vanliga fall alltid fryser är nu så varm att jag ständigt går i t-shirt och ändå kan värma andra genom att lägga händerna på dem. Kommer sakna denna effekt av den högre ämnesomsättningen. Men nu närmar sig obönhörligen dessa nio månader sitt slut (i morgon börjar 10:e månaden och 41:a veckan). De numera så välbekanta och ibland älskade ibland mindre älskade sparkarna, puffarna, krafsningarna och andra boaormsliknande rörelserna (eller pufflingarna som Johan kallar rörelserna som samlingsnamn, han brukar be Pyret att h*n skall ”puffla med pappa” när han lägger händerna på min mage) kommer att försvinna. Jag kommer få något alldeles fantastiskt i utbyte, men kommer samtidigt att sakna denna tiden. Men nu är jag redo för dig Pyret och vi kommer ta emot dig med öppna armar.

Under veckan som gått har Johan tagit sitt körkort. Var orolig att Pyret skulle välja just den dagen att titta ut och grubblade över hur jag skulle dölja eventuella värkar eller vattenavgång för Johan tills han kom hem igen. Knäpp man är. Hur som helst har vi sedan njutit av en tillfällig bilburenhet med bl.a. IKEA-besök. Har också fikat, shoppat och umgåtts med vänner efter bästa förmåga, man får passa på! Vi har även varit på Halloween-fest där jag hade målat en stor pumpa på tröjans mage, mycket effektfullt. På vägen hem från festen var vi på kyrkogården och tittade på alla ljus och alla återspeglande stjärnor i den iskalla novembernatten. Alldeles underbart (vilken skillnad från vår promenad på dagen som hade känts som en enda lång ond förvärk).

Återkommer säkert med en rapport från vecka 41, då jag bönar och ber att det skall sätta igång. Varje natt man lägger sig tänker man ju - kanske i natt … och varje förvärk tänker man - när kommer nästa, hur skall det kännas … och vid varje toalettbesök – när skall vattnet gå? Så visst är man fokuserad på en enda sak.

 

Ultraljud v 19