Malin är mamma till Lily och har skrivit dagbok om hur hon upplevde första månaden efter förlossningen. Hon upplevde första månaden som ganska jobbig och kände sig inte beredd på en del av det som hände då.

Den första månaden
De första dagarna efter förlossningen var allt precis som det skulle ända tills mina bröst fick spel. Barnmorskan sa till mig att jag hade mycket mjölk och att det var ju jättebra, men ett par dagar senare grät jag över all mjölk jag hade. Brösten blev som två stenhårda kokosnötter som började under armhålorna. Jag kunde inte lägga ned armarna och visste inte vad jag skulle göra. Det gick inte att ha bh, både för att brösten gjorde för ont, men också för att de hade blivit enormt mycket större på ett par dagar. Alla kom med tips för bröst som spänner lite lägg strumpor i behån, det värmer, duscha varmt, men ingenting hjälpte utom att massera och det märkte jag själv. Jag masserade och masserade och fyra dagar senare var det över.

Samtidigt var jag orolig över att jag inte kunde gå på toaletten eller snarare att jag inte behövde. Underlivet skulle inte direkt må bra av en förstoppning och jag försökte äta alla möjliga torkade frukter för att det skulle komma igång. Att röra på sig kändes inte riktigt aktuellt ännu, inte på ett sätt som skulle sätta igång magen i alla fall.

Under de dagarna kändes det förtvivlat. Jag ville ju att det skulle vara bra med min bebis och nu grät jag nästan över att jag hade fått henne. Jag tänkte på den där hormonella "efter tre dagar-depressionen" som alla hade pratat om. Det känns inte konstigt att kvinnor blir lite nere efter de tre första dygnen med sin nya bebis när hela ens kropp svider och gör ont. Det första dygnet är man bara förundrad och kan stå ut med allt. Det andra dygnet känns det fortfarande ok, men efter tre, fyra dygn börjar en del av smärtorna kännas eviga och outhärdliga.

Jag blev däremot positivt överraskad av att se att jag redan tre dagar efter förlossningen hade gått ned nio av de elva kilo jag hade gått upp under graviditeten. Jag kunde nästan genast börja ha mina gamla kläder på mig. Det var bara midjan som fortfarande var lite bredare än vanligt, men jag tyckte jag var snygg. Det enda som störde mig var de stora, tunga och smärtsamma brösten som inte gick i någon bh och som jag snart insåg förmodligen skulle vara "förstörda" för alltid. Men det fick man väl leva med.


Tips och råd
Över huvud taget får man många tips och råd. Allra helst mödrar och andra äldre mammor ger gärna horder med dumma regler som idag är trettio år gamla, "ta inte upp barnet, du skämmer bort det", "barnet ska ligga på rygg/mage/sidan", "du klär väl på barnet ordentligt så att det inte fryser", "du ska inte amma så ofta, då blir de för tjocka" osv. Dessvärre gör alla tips och råd att man som mamma blir förvirrad och inte längre vet vad som är rätt och vad som är fel. Det är lätt att bli rädd för att man gör fel från första start och att detta kommer att påverka ditt barn för resten av livet. Det enda man vill är ju att ge sitt barn rätt start.

Efter ett par veckor med sin bebis kommer man plötsligt på att jag själv är ju den som känner mitt barn bäst och som vet när det ska lyftas och matas och bytas på. Det är ganska tröttsamt, för snart har du lärt känna ditt barn och vet garanterat bäst själv om det är varmt när du tar av det ytterkläderna, hur barnet sover bäst och framför allt vilka skrik du kan strunta i en stund och vilka du vill hjälpa barnet ifrån. Det visar sig också att när de gamla mammorna tar hand om ditt barn lyfter de upp det så snart de hör minsta pip och följer alltså inte alls sina egna regler.


Graviditeten en mjukstart
Plötsligt insåg man att allt man inte får och får göra under graviditeten bara är en mjukstart till vad som följer. Alla är så fokuserade på de där första nio månaderna att man verkar glömma bort det liv som väntar på andra sidan. Jag hade inte saknat rå fisk, rått kött, delikatessostar eller något annat under mina nio månader, men nu fick man plötsligt inte ta ett varmbad. Det fanns ingenting jag hellre ville än att få lägga mig i lugn och ro och koppla av några minuter från min nya kompis, men det skulle jag inte få göra på många veckor.

Sedan så kom den första dagen som min pojkvän gick till jobbet. Jag var vansinnigt avundsjuk vilken lyx att få jobba på som vanligt, träffa kompisar, gå på bio och komma hem på kvällen till sin alldeles egen bebis. Det värsta jag kunde tänka mig var att bli förpassad heltid till en icke kommunikativ livskamrat som jag inte riktigt kunde förstå ännu, och ännu värre, vad man än gjorde fick man ingen belöning. Jag kom på att byta blöjor och ge mat var väl inga problem, men hur underhåller man en tre veckor gammal bebis? Någon vecka senare insåg jag att Lilys rastlöshet när hon var vaken alltid berodde på magont och att hon när hon inte hade ont i magen, gärna låg nöjd och bara tittade på allt runtomkring.

Mammalivet tedde sig vansinnigt oglamoröst. Det gick inte att klä sig fin för brösten är fortfarande ömma och läcker mjölk i tid och otid. Håret måste vara uppsatt i en tofs hela tiden, för att Lily inte ska dra i det eller få det i ansiktet när hon äter. Det går inte att gå ut i mer än ett par timmar, för sedan måste Lily äta. Och sex, när skulle man ha det? Det kändes nästan bra att "man helst ska avstå så länge som man fortfarande blöder" så att jag inte behövde fundera på när vi skulle hinna ha en stund för varandra.

Men redan någon vecka senare hade jag kommit in i någon sorts vardag. Dagarna gick, och de dagar som Lily pep lite mer, visste jag att hon är säkert lugn och snäll i morgon. Och det är hon. Ganska snart visade det sig att det är mycket lättare att ha barn än jag någonsin hade trott. De skrattar snart, jollrar och har någon sorts dagsrutiner som man lär sig att följa. Och plötsligt är det helt underbart att vara hemma hela dagarna med sin bästis.